Bosnien: Fruktan för nytt krig

I april är det 30 år sedan kriget i Bosnien och Hercegovina bröt ut. Såren efter kriget, som varade i tre och ett halvt år, är långt ifrån läkta. Krigsförbrytare går fria. Offer väntar på rättvisa. Samtidigt fruktar många ett nytt krig i det etniskt splittrade landet.

Kaféliv och avslappnad atmosfär i Sarajevo. Många bosnier är dock rädda att ett nytt krig kan bryta ut. Foto: Bengt Sigvardsson

Stämningen är uppsluppen inne på en pastarestaurang i Bosnien och Hercegovinas huvudstad Sarajevo. Gäster samtalar och garvar mellan tuggorna, klunkarna och cigarettbolmande. 44-åriga Anita Bajrami konstaterar dock att många av dem troligen känner stor oro inombords.

– Jag har lovat mig själv att aldrig uppleva 1992 igen. Vid minsta tecken på krig eller trubbel så lämnar jag landet, säger hon.

Den 6 april är det 30 år sedan kriget i Bosnien och Hercegovina bröt ut. Kriget, som rasade till den 14 december 1995, kännetecknades av krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Omkring 100 000 människor dödades. Nu fruktar många ett nytt krig.

– Jag har två barn som är 20 och 24 år gamla. Jag har sagt till dem att ”Bosnien är ett vackert land, men det finns inga möjligheter till ett bättre liv här inom en snar framtid”. Nu har båda bestämt sig för att flytta utomlands, säger Anita Bajrami.

44-åriga Anita Bajrami bodde i Sarajevo under den nästan fyraåriga belägringen. Hon var 14 år när den inleddes och 18 år när den upphörde. Flera av hennes vänner föll offer för krypskyttar och urskillningslösa bombningar. Foto: Bengt Sigvardsson

1992 var Bosnien och Hercegovina en delrepublik i det dåvarande Jugoslavien. Cirka 44 procent av bosnierna var bosniaker (muslimer), cirka 31 procent serber och runt 18 procent kroater. Anita Bajrami hörde aldrig någon prata om etnicitet. Hon hade en muslimsk mamma och kroatisk pappa. Familjen bodde på tionde våningen i ett höghus i Sarajevo.

– Vi hade lägenhet, en bil och brukade semestra vid den Adriatiska kusten minst två gånger om året, säger hon.

Hon visste att Jugoslavien höll på att falla samman och att självständighetskrig hade utbrutit i Slovenien och Kroatien sommaren 1991 när de utropade självständighet.

– Men majoriteten av bosnierna trodde aldrig att det skulle bli krig här, säger hon.

Den 29 februari 1992 hölls folkomröstning om självständighet i Bosnien och Hercegovina. De flesta serberna bojkottade valet medan majoriteten av bosniakerna och kroaterna röstade för självständighet. Bosnienserbiska ledare svarade med att utropa en egen stat, Republika Srpska. När Bosnien och Hercegovina utropade sin självständighet, den 5 april 1992, utbröt strider mellan serber och icke-serber.

Sarajevo ligger i en gryta omringad av berg. Under belägringen besköts staden urskillningslöst från höjderna. Foto: Bengt Sigvardsson

Bosnienserbiska trupper inledde en belägring av Sarajevo. Den skulle bli den längsta i modern tid.

– Till en början märkte jag inte av belägringen, men den 2 maj såg jag ett inslag på TV som visade brinnande spårvagnar som hade träffats av granater i Sarajevo. Jag tänkte ”vad händer och var är armén?”, säger Anita Bajrami.

Den jugoslaviska armén hade officiellt lämnat Bosnien i slutet av april.

– I juni 1992 brakade helvetet loss i vår stadsdel. Strider bröt ut, säger Anita Bajrami.

Sarajevo omringas av berg. Från höjderna besköts staden urskillningslöst med stridsvagnar, artilleri och krypskyttar. Efter att familjens hus hade träffats av flera granater flyttade de in i ett grannhöghus.

– Skräcken var som värst i början av belägringen, därefter avtog den. Vi tvingades vänja oss vid att bli beskjutna i en vecka eller några dagar. Därefter kunde det vara lugnt ett tag. Sedan började beskjutningarna igen. Vi tillbringade nätterna mellan hissarna i korridoren. Det var säkrast där. Under dagarna satt vi barn i trappan som var hyfsat skyddad från granater, säger Anita Bajrami.

El och vatten försvann tidigt under belägringen. Vatten hämtades i pumpar utanför. Många civila miste sina liv när de var ute för att fixa livsförnödenheter. Tårarna börjar rinna längs Anita Bajramis kinder när hon berättar om sin 15-åriga kompis Renata och hennes mamma. De dödades utanför huset i en granatattack vintern 1992–1993.

– Jag glömmer aldrig synen av hur min kompis, klädd i sin lila jacka, låg död i snön som var röd av blod. Bredvid låg hennes döda mamma, snyftar hon.

Vy över Sarajevo från Trebević-berget från en plats varifrån bosnienserbiska styrkor besköt staden under belägringen. Foto: Bengt Sigvardsson

Runtom i landet fördrevs, ”försvann” och massakrerades människor på grund av sin etnicitet. Inledningsvis hade bosniaker och bosnienkroater varit allierade mot bosnienserberna. Sommaren 1992 började samarbetet gnissla och bosnienkroaterna utropade sin egen kroatiska republik; Herceg-Bosna.

I början av 1993 utbröt fullt krig mellan Herceg-Bosnas styrkor och den bosniska armén. Först i februari 1994 ingicks eldupphör mellan bosniaker och bosnienkroater genom Washingtonavtalet och de allierade sig åter mot Republika Srpska. Efter det vände krigslyckan för bosnienserberna.

Den 14 december 1995, skrev presidenterna i Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Serbien under ett fredsavtal, Daytonavtalet. Med det upphörde kriget och beskjutningarna av Sarajevo, men belägringen av staden pågick tills slutet av februari 1996.

– Först kring år 2000 började livet kännas normalt igen. Då hade många förstörda byggnader återuppbyggts, säger Anita Bajrami.

Flera massakrer skedde under Bosnienkriget. Statyn på bilden står vid Maršala Tita-gatan i centrala Sarajevo. De är till minne av de över 8 000 bosniakiska män och pojkar som mördades i Srebrenica i juli 1995. Foto: Bengt Sigvardsson

År 1993 upprättade FN:s säkerhetsråd den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien, ICTY i Haag. I domstolen, som verkade fram till 2017, åtalades 161 personer varav 91 dömdes () för bland annat krigsbrott, brott mot mänskligheten, massakrer och etnisk rensning. ICTY förklarade i flera domar att morden sommaren 1995 på över 8 000 muslimska män i Srebrenica var folkmord.

Rättegångarna har fortsatt i nationella domstolar efter att ICTY:s mandat gick ut.

Idag är Bosnien och Hercegovina ett splittrat land. Genom Daytonavtalet etablerade två entiteter; Republika Srpska, där majoriteten av invånarna är serber, och Federationen Bosnien och Hercegovina där det framför allt bor bosniaker och kroater. Landet har tre presidenter, en från vardera etnisk grupp. Kritiker menar att systemet befäster etnisk åtskillnad och är en bromskloss för nationella reformer.

– Om Daytonavtalet hade sett annorlunda ut hade situationen i Bosnien också gjort det. Nu är det mycket svårt att ändra på detta. Ledarna har sina bekvämlighetszoner och vill inte ändra på det, säger Anita Bajrami.

Sedan Daytonfreden har det internationella samfundet en Hög Representant, som har vetorätt i alla inhemska politiska beslut i Bosnien och Hercegovina. Det nuvarande spända läget började i juli 2021 då den avgående högre representanten, Valentin Inzko, förbjöd förnekande av folkmord.

Ledare i Republika Srpska svarade med att bojkotta nationella institutioner. Efter det har Milorad Dodik, den bosnienserbiske ledamoten i presidentrådet, gjort flera uttalanden om att Republika Srpska förbereder sig att lämna alla statliga institutioner och upprätta en egen armé. Många drar paralleller till krigsupptakten 1992.

– Jag tror inte att det blir krig och är inte särskilt orolig, men å andra sidan har jag en plan om vad jag ska göra om det händer, säger Anita Bajrami.

Skylt som markerar en gräns mellan Federationen och Republika Srpska. Foto: Bengt Sigvardsson

Lejla Gačanica, oberoende juridisk expert och forskare i Sarajevo, tror inte att någon av ledarna vill ha krig. Snarare hoppas de uppnå politiska mål genom att sprida fruktan för ett krig. Det är val i oktober och att utmåla sig som beskyddare för en ”hotad” etnisk grupp är ett bra sätt för att vinna röster. Lejla Gačanica menar att Milorad Dodik tog tillfället i akt när förbudet mot förnekelse av folkmord infördes.

– Han påstod att lagen enbart var riktad mot serber och en fara för Republika Srpska och så vidare. Och så sammanlänkade han det med andra saker som har diskuterats i åratal, säger hon.

Lejla Gačanica är oberoende juridisk expert och forskare i Sarajevo. Foto: Privat

Med risk för krig är det lättare att ställa krav på sina motparter.

– Och inte bara i Bosnien och Hercegovina. Om du skrämmer det internationella samfundet om risken för krig, då kan du få något du vill ha, säger hon.

USA har infört sanktioner mot Republika Srpska. Föga överraskande stöds Dodik av Serbien, men också av Ungern.

Även Ryssland och Kina klappar honom på axeln. Samtidigt är den bosnienkroatiska nationalismen också på frammarsch.

Enligt vallagen kan endast serber i Republika Srpska rösta på serbiska presidentkandidater. I Federationen kan bosniaker och kroater rösta på både kroatiska och bosniakiska kandidater.

Nu kräver ledaren för det bosnienkroatiska partiet HDZ, Dragan Čović, att endast kroater ska få rösta på kroatiska presidentkandidater.

– Det kan skapa ännu ett etniskt rent röstsegment som garanterar kroatiska nationalister platser till de högsta posterna i landets regering, säger Lejla Gačanica.

I Veliki-parken i centrala Sarajevo finns små pelare med namnen på barn som dödades under belägringen av Sarajevo. Foto: Bengt Sigvardsson

Den nuvarande bosnienkroatiske representanten i presidentrådet är Željko Komšić. Han har ett långt förflutet inom det socialdemokratiska partiet, SDP, men bildade 2013 Demokratiska Fronten, som är ett center-vänsterparti.

Lejla Gačanica menar att Daytonavtalet skapade en fred som vilar på etnopolitik och en etnisk splittring som blir allt djupare. Detta inte minst på grund av utbildningssystemet. Kroatiska, serbiska och bosniakiska barn går i skilda skolor. De har olika läroplaner och studieböcker med skilda versioner om vad som hände under kriget.

Bosnien-Hercegovina delades i Daytonavtalet i två entiteter; Republika Srpska och Federationen. Foto: PANONIAN/Wikimedia

Lejla Gačanica anser att utredningarna och domarna mot krigsförbrytare borde användas som grund för gemensam historieskrivning och försoning.

– I normala fall ska brottmålsdomstolar och straffrätt vara första steget i övergångsrättvisa. Det andra steget är att etablera sanningskommissioner och ett intensivt samhällsarbete för att bemöta de brott som begåtts i vissa gruppers namn, säger hon.

I stället har vissa ledare medvetet jobbat för att folk inte ska acceptera domstolarna och skapat en hjältekult kring krigsförbrytare.

– Ingen etnisk grupp har blivit utpekad som ansvarig i domstolarna. Det är individer som har dömts som skyldiga, men politiker har utmålat det som kollektiva domar. Varje gång någon har förklarats skyldig till krigsbrott så har politiker gjort honom eller henne till en hjälte som offrar sig för sin etniska grupp, säger Lejla Gačanica.

Samtidigt går många krigsförbrytare fria och de flesta offren kommer aldrig att få se rättvisa skipas. Det gäller inte minst de 20 000 – 50 000 personer som våldtogs eller utsattes för annat sexuellt våld under kriget. Det rör sig om kvinnor, män och barn från alla etniska grupper, men majoriteten av offren är bosniakiska kvinnor.

Amina Hujdur är kommunikationschef på organisationen TRIAL International i Bosnien och Hercegovina. Foto: Bengt Sigvardsson

Organisationen TRIAL International bekämpar straffrihet för internationella brott samt ger offren hjälp att få rättvisa.

På organisationens Sarajevokontor träffar jag dess kommunikationschef Amina Hujdur. Hon berättar att man framför allt stödjer kvinnliga brottsoffer som utsatts för sexuellt våld under kriget.

– Statistiken visar att endast ett av 15-20 fall har anmälts, säger hon.

Anledningarna är bland annat skam, misstro mot rättsinstitutioner och rädsla att stigmatiseras.

Enligt Balkan Transitional Justice fanns det i september 2020 cirka 550 olika olösta krigsbrottsfall med 4 500 kända gärningsmän och lika många okända. Ambitionen är att alla fall i Bosniens krigsförbrytardomstol ska vara avslutade 2023

– För att snabba på processen med att åtala krigsförbrytare antogs en reviderad nationell strategi 2020, säger Amina Hujdur.

Den innebär en fördelning av fallen mellan statliga rättsinstitutioner och domstolar på lägre nivå.

– Målet är att avlasta de statliga rättsinstitutionerna och att harmonisera rättspraxis i hela Bosnien och Hercegovina, säger hon.

I cirka 40 procent av de pågående krigsförbrytarfallen befinner sig de misstänkta utomlands, ofta i grannländerna. Många har dubbla medborgarskap. Regionalt finns bilaterala samarbetsprotokoll mellan bosniska åklagarmyndigheten och dess motsvarigheter i grannländerna. – Även om protokollen innebär att de kan åtalas i landet de bor i så tillämpas det sällan, säger Amina Hujdur.

Det är särskilt komplicerat om de misstänkta är högt uppsatta tjänstemän. I mitten av januari skedde dock ett genombrott då rättegången mot en man, misstänkt för krigsbrott under Bosnienkriget, inleddes i Montenegro.

– Detta är viktigt eftersom det är ett av de första fallen. Det visar att om det regionala samarbetet tillämpas så kan det vara effektivt, säger Amina Hujdur.

Bengt Sigvardsson
[email protected]

Bosnien och Hercegovina

Huvudstad: Sarajevo
Politik: Delrepublik i Jugoslavien fram till 1992. Vid självständigheten utbröt ett krig som pågick till hösten 1995 då ett fredsavtal förhandlades fram i Dayton, USA.

Under belägringen av Sarajevo besköt krypskyttar bland annat staden från den judiska kyrkogården. Foto: Bengt Sigvardsson

Omkring 100 000 människor dödades under kriget och många flyktingar har aldrig återvänt till Bosnien. Enligt fredsavtalet består landet av två entiteter; Republika Srpska, dominerat av serber, och Federationen, dominerat av bosniaker (muslimer) och kroater. Ett presidentråd bestående av en bosniak, en kroat och en serb, har roterande ordförandeskap. Val ska hållas i oktober 2022.

Yta: 51 129 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 3,8 miljoner.

Fotnot: En något kortare version publiceras i nummer 1/2022.

Läs mer om Bosnien från Amnesty Press

25 år utan krig (3 december 2020)

25 år efter Srebrenica: Varningar för förnekandet av folkmordet (14 juli 2020)

Den långa vägen för att få krigsförbrytare inför rätta (12 december 2019) Nya begravningar i Srebrenica (12 juli 2018)

Bosnien: Våldtagna väntar ännu på rättvisa (19 oktober 2017 – även i nummer 3/2017)

22 år efter massakern i Srebrenica: 71 offer begravdes vid årets minnesceremoni (11 juli 2017)

Största firandet sedan 1992: Bosnienserberna trotsade förbud och nya hot om Bosniens upplösning (10 januari 2017)

127 personer begravdes i Srebrenica 21 år efter massakern (11 juli 2016)

Jugoslavientribunalen stänger nästa år – vilken roll har den spelat på Balkan? (1 maj 2016)

Två domar i Jugoslavientribunalen som blev historiska (21 april 2016)

Brittiska FN-soldater i Stari Vitez i centrala Bosnien den 1 maj 1994. Foto: UN Photo/John Isaac

20 år efter Daytonfreden: ”Andra är skyldiga” (20 november 2015)

I skuggan av folkmordet 1995 (10 juli 2015)

Folkmordet i Srebrenica juli 1995 – fortsatt politisk strid (10 juli 2015)

Den historiska domen om Nederländernas ansvar för Srebrenica (24 februari 2014)

Hårda domar mot bosnienkroater i Haag – Kroatiens roll i Bosnienkriget slås fast (30 maj 2013)

”Jag hade en son, nu finns han inte mer” - Amnesty Press i Srebrenica 17 år efter folkmordet (Amnesty Press 20 juli 2012)

Från Srebrenica till Timbuktu (4 juni 2012)

UÇK-ledare frikänd av EU-domstol i Pristina (2 maj 2012)

40 000 sörjande samlades i Srebrenica (11 juli 2011)

Tusentals protesterar i Zagreb mot att Haagtribunalen dömde Ante Gotovina och Mladen Markac (15 april 2011)

Anklagas för delaktighet i massakern i Srebrenica - greps i Frankrike (6 februari 2011)

Förre premiärministern Ramush Haradinaj greps igen - i häkte i Haag (26 juli 2010)

15 år efter massakern - de reste från Belgrad till Srebrenica (15 juli 2010)

Hashim Thaçi förnekar mord och kidnappningar (12 april 2009)

Vem gav order om morden i Ljuboten? (13 juli 2008)

Friande dom mot Oric fördöms av serber (5 juli 2008)

Haradinaj frikänd i Haag (3 april 2008)

Lågmält drama om livet efter kriget (13 oktober 2006)

70 000 hyllade ”krigshjälten” Gotovina (12 december 2005)

General Gotovina greps på Teneriffa (8 december 2005)

Historien om Milan Lukic (23 augusti 2005)

Film på massaker kan innebära ny bevisning mot Milosevic (2 juni 2005)

De största krigsförbrytarna saknas (Amnesty Press nummer 1/2005)

Hur överlever man ett folkmord? (9 september 2004)

SFOR slog till i Bosnien: Naser Oric greps i Tuzla och flygs till Haag (11 april 2003)

Seselj flög från Belgrad - förs till tribunalen i Haag(Amnesty Press 24 februari 2003)

Är straffet nödvändigt? (13 februari 2001)