Historien om Milan Lukic

1992 ledde han en paramilitär styrka som spred terror i den bosniska staden Visegrad. 1998 åtalades han för brott mot mänskligheten, men i sju år höll han sig undan. Den 8 augusti i år greps Milan Lukic i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Amnesty Press ger här bakgrunden till fallet med en av de mest efterspanade krigsförbrytarna.

Den 8 augusti kom en sensationell nyhet från den argentinska huvudstaden Buenos Aires. Den 37-årige Milan Lukic hade gripits av argentinsk polis när han klev ur en taxi utanför sitt hem efter att ha hämtat sin fru och sjuåriga dotter på flygplatsen.
- När han klev ur taxin dök det plötsligt upp poliser överallt, berättade ett ögonvittne för brittiska The Guardian.

Gripandet skedde utan motstånd och polisen fann att Lukic hade stora mängder kontanter i dollar och euro i fickorna. Enligt uppgift hade Lukic kommit til Buenos Aires två veckor tidigare och hade hyrt en lägenhet i staden. Hyran hade betalats kontant tre månader i förskott till en hyresvärd som inte hade en aning om att hyresgästen var en av de mest efterspanade bosnienserberna.

Lukic var som andra misstänkta krigsförbrytare på fri fot efterlyst av Interpol. Den internationella polisorganisationen framhåller gripandet av Lukic som ett exempel på framgångsrikt internationellt samarbete.
FN-tribunalen i Haag hade fått underrättelseinformation om att Lukics fru och dotter skulle resa med ett plan från Paris sent på kvällen den 7 augusti. Planets destination var Chiles huvudstad Santiago med mellanlandning i Buenos Aires. Tribunalen vände sig till Interpol då man misstänkte att Milan Lukic skulle ta emot sin familj någonstans i Latinamerika. Interpol kontaktade polismyndigheterna i Argentina och Chile.
När kvinnan och barnet lämnade planet i Buenos Aires följdes de av argentinsk polis och snart kunde polisen rapportera att en man som kallade sig Goran Dukanovic hade gripits. Fingeravtryck skickades till Interpols högkvarter och det konstaterades att Dukanovic var identisk med Milan Lukic.

Nu sitter Lukic i häkte i Argentina och frågan är var han ska ställas inför rätta. Lukic ska enligt nyhetsbyrån Reuters ha sagt att han är villig att utlämnas till FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. Den 11 augusti förklarade en argentinsk domare att även Serbien vill ha Lukic utlämnad. Lukic ska ha ryggat inför beskedet. Han ska också ha sagt att han fruktar för sin egen säkerhet och begärde att bli flyttad till ett annat häkte. Men han bedyrade också sin oskuld:
- Jag vill berätta sanningen och ta bort denna fläck på mitt liv eftersom jag anklagats för något som jag inte gjort, sade han i domstolen.

Milan Lukic brukar beskrivas som en av krigsförbrytarna från krigen på Balkan som personligen har deltagit i flest mord. Brotten han anklagas för begicks i staden Visegrad i östra Bosnien, på gränsen till Serbien.

Den lilla staden med drygt 21 000 invånare blev känd genom nobelpristagaren Ivo Andrics roman ”Bron över Drina”. När kriget i Bosnien bröt ut i april 1992 levde där cirka 13 000 bosnjaker (muslimer) i Visegrads kommun och utgjorde med sina 63 procent en majoritet, medan 33 procent var serber. Med undantag för några dussin personer fördrevs, flydde eller dödades alla icke-serber i Visegrad.
Området i östra Bosnien intogs redan i krigets inledning av de bosnienserbiska styrkorna som leddes av Radovan Karadzic, president i Republika Srpska, RS, och general Ratko Mladic. En rad paramilitära grupper fick möjlighet att härja fritt i nära samarbete med polisen och armén i RS.

Milan Lukic hade sin egen styrka, vars namn varierar i olika åtal och olika vittnesmål. Ibland kallas den Vita örnarna, ibland Hämnarna och ibland Vargarna. Men vittnesmålen är många om de övergrepp gruppen, med Lukic som befälhavare, gjorde sig skyldig till. Vid två tillfällen ska sammanlagt 135 civila muslimer ha stängts in i hus varefter Lukics män tände eld på husen. De som försökte fly sköts ihjäl. I mitten av 1992 ska Lukic ha erbjudit muslimer i Visegrad fri lejd till staden Olovo i ett område som kontrollerades av Sarajevoregeringen. Halvvägs stannade bussarna och passagerarna tvingades gå av och springa därifrån. Lukics män uppges sedan ha skjutit dem i ryggen. 85 passagerare fanns på bussarna – en överlevde.
Andra vittnesmål talar om hur civila avrättades på Visegrads berömda bro och hur kropparna sedan flöt bort i floden Drina.

Milan Lukic föddes 1967 och var 24 år när kriget bröt ut och han ska enligt vittnesmål inte tidigare ha gett uttryck för några nationalistiska sympatier och umgicks med sina muslimska grannar. Den paramilitära grupp han ledde var ingen stor grupp, men dess brutala verksamhet tolererades av de bosnienserbiska myndigheter som styrde i Visegrad.

Vid krigsslutet 1995 hamnade Visegrad i det Republika Srpska som i Daytonfreden blev en av Bosniens två entiteter. Det skulle dröja många år innan något större antal fördrivna bosnjaker skulle våga flytta tillbaka och än i dag beskrivs Visegrad som ett fäste för hårdföra bosnienserbiska nationalister. Milan Lukic åtalades 1998 av krigsförbrytartribunalen i Haag för brott mot mänskligheten och brott mot krigets lagar.
Det sägs att franska soldater i SFOR-styrkan, som efter Daytonavtalet skulle övervaka fredsavtalet i östra Bosnien, gjorde försök att gripa Milan Lukic, dock utan resultat. Vid ett tillfälle ska franska soldater ha befunnit sig på samma kafé i Visegrad som Lukic men ha avstått från ett ingripande då Lukic hade sin livvaktsstyrka med sig.

Under många år rörde sig Lukic tämligen fritt i östra Bosnien och Serbien. Enligt BIRN, Balkan Investigate Reporting Network, i Sarajevo, var han inblandad i olika kriminella verksamheter. Han hade också en lägenhet i den serbiska huvudstaden Belgrad. Trots hårda påtryckningar från Haagtribunalen är det först under det senaste året som myndigheterna i Serbien och RS har visat något allvarligt intresse av att se till att efterlysta krigsförbrytare hamnar i Haag.

Enligt BIRN dröjde det till 2004 innan Lukic definitivt ska ha gått under jorden. Han påstods vara inblandad i smugglingsoperationer som gav honom goda inkomster och som försörjer Radovan Karadzics nätverk som gör det möjligt för Karadzic att hålla sig undan rättvisan. Enligt BIRN:s källor ska Lukic vid ett tillfälle ha hamnat i bråk med Karadzics livvakter om fördelningen av inkomsterna från ett narkotikaparti.
Skottlossning ska ha utbrutit varvid Lukic skadades.

I april 2004 gjordes ett försök att gripa Lukic i Visegrad. Denna gång var det specialstyrkor underställda inrikesministeriet i RS som slog till. Milan var dock inte hemma och i stället dödades Novica Lukic, bror till Milan och inte misstänkt för några krigsförbrytelser. Den 8 april 2005 kom ett livstecken från Milan Lukic i form av ett e-postbrev som nådde serbiska och bosniska medier. Där tillbakavisade han uppgifter om att han skulle vara en förrädare mot Radovan Karadzic:
”Jag säger offentligt för femtielfte gången att för mig har Mladic alltid varit och kommer att förbli en sann hjälte och idol och Karadzic är ledare för mitt folk. Det är bara tack vare dem som andra världskrigets folkmord mot serber inte upprepades.”

I brevet uttryckte också Lukic bitterhet att han var åtalad medan de lokala militära och politiska ledarna i Visegrad under kriget inte har åtalats. Servern som Lukic använde spårades till Brasilien.

Att Lukic senare greps i Argentina har ökat spekulationerna om att misstänkta krigsförbrytare lämnar Balkan för att ta sig till södra Latinamerika och paralleller dras till andra världskrigets slutskede då nazistiska förbrytare fick en fristad i Argentina och Paraguay. Rasim Ljajic, som är den serbiska regeringens minister för samarbete med Haagtribunalen, sade enligt Radio B92 att han hoppas att fallet Lukic ska ge närmare information om vilka personer som skyddar de misstänkta krigsförbrytarna.

När Lukic greps hade han ett falskt pass från Serbien-Montenegro och Ljajic hoppas kunna spåra passets bakgrund.

Det är dock inte bara FN-tribunalen i Haag som vill ha Lukic utlämnad. Även Serbien har begärt honom utlämnad från Argentina. Anledningen är domen från den 29 september 2003 då Lukic dömdes till 20 års fängelse i sin frånvaro av
en domstol i Belgrad. Han befanns skyldig för delaktighet i mordet på 16 serbiska medborgare hösten 1992.
Den 22 oktober 1992 fanns det 16 muslimer bland passagerarna på en buss som åkte från staden Sjeverin i Sandzak-området i sydvästra Serbien på väg till arbetsplatser i staden Priboj i Serbien. Den väg som bussen körde passerade under några kilometer bosniskt område, en del av Bosnien som kontrollerades av bosnienserbiska nationalister. I byn Mioce stoppades bussen av beväpnade män och de muslimska passagerarna tvingades gå av medan serbiska passagerare fick stanna kvar ombord. Vittnen uppgav att muslimerna tvingades gå ombord på en lastbil som förde dem till den närbelägna staden Visegrad.
Enligt vittnesmål tvingades muslimerna, 15 män och en kvinna, sjunga serbiska nationalistsånger och i Visegrad hade hundratals personer samlats framför Motel "Vilina Vlas". På motellet utsattes de 16 för tortyr och fördes därefter till floden Drina. Där misshandlades muslimerna och besköts med automatkarbiner. De som överlevde fick halsen avskuren med kniv. En del av folkmassan vid motellet ska ha deltagit i avrättningen av muslimerna vars kroppar slängdes i floden Drina. Ingen av kropparna har återfunnits.

Händelserna väckte den gången, 1992, stor uppmärksamhet i Serbien. Kriget pågick i Bosnien, men här var det 16 serbiska medborgare som mördades. Myndigheterna gjorde dock vad de kunde för att tona ned händelsen och först tio år efteråt började hela sanningen komma fram, inte minst genom serbiska journalister.

Ulf B Andersson
Porträttbild från Interpols hemsida.

Läs mer:
Vittnesmål från Visegrad under kriget

Radio B92 i Belgrad om morden på de 16 muslimerna från
Sjeverin