Libanons armé anklagas för övergrepp

I maj förra året hamnade det palestinska flyktinglägret Nahr el-Bared i världens blickfång. I flera månader rasade strider mellan en radikal islamistgrupp och den libanesiska armén. Sedan armén intog lägret har det kommit flera rapporter om övergrepp mot civila samt plundring och rivning av hus. Amnesty Press har besökt lägret. En rad fotorestriktioner råder men Amnesty Press har fått tillgång till privata bilder som publiceras med fotografens tillstånd.

Nahr el-Bared är idag nästintill totalförstört. Frågan är hur mycket av förstörelsen som var en direkt följd av striderna mellan den libanesiska armén och Fatah al-Islam. Foto: PRIVAT

Spillrorna av det palestinska flyktinglägret Nahr el-Bared i norra Libanon är omringat av taggtråd och militärfordon. Ingångarna kontrolleras av libanesiska soldater. Alla som vill in måste visa tillstånd och passera metalldetektorer. Fordon och handbagage genomsöks. Kroppsvisitationer är vanliga.
- Många jämför ockupationen av Nahr el-Bared med den israeliska ockupationen av Palestina, säger en kille i 25-årsåldern.
Han sitter med några polare på ett ungdomscenter i lägret. Ingen vill uppge sitt namn när de pratar om vad som hänt efter striderna mellan den libanesiska armén och den radikala islamistgruppen Fatah el-Islam, som hade etablerat sig i Nahr el-Bared.

Det som återstår av Nahr el-Bared är idag omringat av taggtråd och libanesiska militärfordon. Foto: BENGT SIGVARDSSON

Under striderna, som rasade från den 20 maj till början av september 2007, dödades omkring 400 människor, däribland 42 civila och 166 libanesiska soldater. Nästan alla lägrets 33 000 invånare flydde, framförallt till närliggande Beddawi-lägret. Sedan armén hade intagit lägret dröjde det till den 10 oktober innan de första invånarna fick återvända. De möttes av ett nästintill totalförstört läger.
- I den här delen av lägret krigade de bara några dagar och bebyggelsen klarade sig lindrigt undan. Det mesta förstördes efter att armén hade gått in. Vårt hus stod till exempel kvar. Soldaterna stal allt i huset– möbler, vitvaror, pengar och böcker - och brände sedan ned det, hävdar en tjej.

Rapporter om plundring, vandalisering och mordbränder har duggat tätt sedan armén gick in. Förutom vittnesmål finns videos och foton på till exempel stänk av brandfarliga vätskor på väggar i nedbrända hus, rasistiskt klotter och hus länsade på allt av värde. Amnesty International har uppmanat Libanons regering att göra en oberoende utredning av detta och också av rapporterna om misshandel, tortyr och andra övergrepp – utan framgång.

Centret ligger i det så kallade ”nya lägret” som idag är ett virrvarr av kul- och granathålsperforerade byggnader, utbrända husskelett, ruinhögar och hus under återuppbyggnad. Fotoförbud råder. En mur av kollapsade hus, taggtråd, vägspärrar och soldater markerar en tydlig gräns till det ”gamla lägret” där 85 procent av bebyggelsen uppskattas vara totalförstörd. Inga medier eller NGO:s släpps in.

28-årige Bassam Saleh al-Qadi från Nahr el-Bared har mist allt han ägde, inklusive sitt hem, och bor nu i ett garage i Beddawi-lägret. ”De (armén) stal mina saker och förstörde mitt hus – nu måste jag salutera dem och visa tillstånd för att komma in i mitt läger”, säger han. Foto: BENGT SIGVARDSSON

Omkring 1 500 av totalt 5 325 familjer har hittills fått återvända. I Beddawi-lägret lever fortfarande tusentals personer från Nahr el-Bared. En av dessa är 28-årige Bassam Saleh al-Qadi som bor med sin mor i ett garage. När striderna började stod Bassams bröllop för dörren. Han hade byggt och inrett en våning ovanpå sin mors hus.
- Jag var chaufför åt en NGO i Nahr el-Bared och såg att vårt hem och våra ägodelar fanns kvar efter striderna. En dag var plötsligt huset nedbränt och alla ägodelar borta. Mitt hem var ett slott - nu bor jag i ett garage där min toalett är ett hål i golvet och min dusch är en hink vatten, säger han.
Bassam hävdar att armén släppte in civila libaneser och lät dem plundra lägret samt att han vet vem som stal hans saker, men han har inte gjort någon polisanmälan.
- Vad skulle det tjäna till när det är domaren som är tjuven, frågar han sig.

Endast kring 1500 familjer har fått tillstånd att återvända till Nahr el-Bared där de nu antingen lever i krigsskadade hus i det nya lägret eller i några av de 300 containrar och färdigmonterade hus à la 15 eller 20 kvadratmeter som UNRWA har satt upp. Foto: BENGT SIGVARDSSON

Palestinian Human Rights Organization (PHRO) i Beirut känner till över 200 civila palestinier från Nahr el-Bared som fängslats, vissa misstänkta för att ha haft kontakt med Fatah el-Islam, andra utan att anklagas för något. Enligt Bassam Jamil Hubeichi på PHRO sitter 35 av dem fortfarande i Roumieh-fängelset.
PHRO har även dokumenterat flera fall där palestinier från Nahr el-Bared har torterats och misshandlats av soldater och säkerhetspolis. 24-årige Road Sadi, en annan Nahr el-Bared-kille i Beddawi, säger att det är ”helt normalt” att bli förolämpad eller få stryk av soldater vid checkpoints. Han fått känna på både elpistoler, batonger och gevärskolvar. Road blev även arresterad när han delade ut vatten för FN-organet UNICEF:s räkning till återvändande i Nahr el-Bared hösten 2007. Hans brott?
- Jag nekade två soldater vatten, berättar han.
I tre dagar satt han fängslad i ett arméhögkvarter i gamla lägret.
- Den enda makten i Nahr el-Bared är armén och den gör som den vill. Om jag går till polisen och anmäler saken så skulle de ge mitt namn till armén. Då får jag ännu fler problem, säger han.

24-årige Road Sadi är palestinsk flykting i dubbel bemärkelse sedan juni 2007 då han flydde striderna i Nahr el-Bared till Beddawi-lägret. Road satt fängslad i tre dagar för att ha nekat några soldater vatten.

18-årige målaren Mahmoud Ibrahim Khaled från Nahr el-Bared flydde till Beddawi under striderna. På morgonen, dagen efter att Fatah el-Islam hade besegrats, tog han taxi till ett jobb i närheten av Nahr el-Bared.
- Bilen stoppades i en vägspärr. När de såg mitt palestinska id-kort omringades jag av ett 20-tal soldater som började slå mig med gevärskolvar och skrika kränkande saker om palestinier, berättar han.
Soldaterna bakband Mahmoud, sprejade tårgas i hans ögon och drog baksidan av hans tröja över huvudet. Sedan blev han inslängd i en van.
- Jag kunde inte se något, men de körde till ett hus där ett 40-tal personer slog mig med gevärskolvar och batonger, säger Mahmoud.

Under dagens lopp blev Mahmoud förd till ytterligare två okända byggnader. Soldaterna försökte få honom att erkänna att han var medlem i Fatah el-Islam genom att slå honom med kedjor, käppar och andra tillhyggen, kedja fast honom i armar och ben i golvet och hugga honom med spetsiga järnrör på ryggen.
- De sa att de hade information om att jag hade dödat soldater, sprängt stridsvagnar, skjutit ned flygplan och att jag var chaufför åt en av ledarna i Fatah al-Islam, säger han.
Mahmouds nekande ledde till fler tortyrmetoder, som elchockar.
- Och så band de ett snöre kring kuken på mig och slet så hårt i det att jag nästan lyfte. All kraft rann ur mig, berättar han.
Soldaterna frågade vad han tyckte om tortyren.
- Jag var övertygad om att jag skulle dö och brydde mig inte om något längre. Jag svarade ”det var väl inte så farligt”. Då upprepades behandlingen, säger Mahmoud.

Skador på 18-årige Mahmoud Ibrahim Khaleds kropp dagen efter att han hade blivit torterad från tio på morgonen till sju på kvällen. Foto: PRIVAT

Vid sjutiden på kvällen togs han till arméns underrättelsecenter i Al-Abdi där han förhördes om han var politiskt aktiv. Det var och är han - i marxist-lenistiska PFLP, folkfronten för Palestinas befrielse. Mahmoud släpptes vid midnatt.
- Jag var psykiskt stark under tortyren eftersom jag var oskyldig. När jag kom ut vek sig benen under mig. Sedan minns jag inget förrän jag vaknade på sjukhuset, säger han.
Händelsen anmäldes till FN-organet OHCHR och ICRC, Internationella Röda kors-kommittén, fyra dagar efter att den hade inträffat, men Mahmoud hyser inga hopp om upprättelse. Enligt Khaled Yamani, som är ungdomsledare i Beddawi och Nahr el-Bared, växer hämndbegären bland offren.
- Avsaknaden av rättssäkerhet gör att många har börjat drömma om personlig hämnd, avslutar Khaled.

Text: Bengt Sigvardsson
Nahr el-Bared, Libanon