Folkmordet i Srebrenica juli 1995 – fortsatt politisk strid

Lördag 11 juli kommer världens blickar återigen att riktas mot staden Srebrenica i östra Bosnien när minnesceremonier över de drygt 8 000 mördade männen hålls. Det som hände år 1995 är dock fortfarande politisk omstritt och bland serber och bosnienserber finns stöd för de som anser att detta är ”1900-talets största bluff”. I en andra artikel om Srebrenica berättar Christina Wassholm om synen på ansvaret för folkmordet.

Det finns ingen samsyn om vad som hände i Srebrenica 1995. Foto: Jodi Hilton

Man skulle kunna tro, efter 20 år, över 6 000 identifierade och begravda offer och fler än 1 000 vittnesmål i Haag-tribunalen, att det inte råder någon tvekan om vad det som hände i Srebrenica den 11 juli och dagarna som följde ska gå under för namn. Folkmordet i Srebrenica är extremt väldokumenterat. Ändå finns det flera länder som inte kallar det för folkmord. Ett av dem är grannlandet Serbien, med stöd av Ryssland. Och ledaren för den Republika Srpska, den serbiska entiteten i Bosnien-Hercegovina, Milorad Dodik, kallar Srebrenica för ”1900-talets största bluff”.

Den FN-resolution som Storbritannien lade fram för några veckor sedan har tydligt visat på skillnaderna i synsätt. Den 7 juli, några dagar innan 20-årsdagen av folkmordet, kungjorde Serbiens premiärminister Aleksandar Vucic, efter veckor av spekulationer, att han kommer att närvara vid minnesceremonin. En förutsättning för detta var att resolutionen inte skulle komma att antas i FN. ”Vi tillåter oss inte att förödmjukas”, sade Vucic på presskonferensen.

Tidigare hade utrikesministern Ivica Dacic räknat antalet gånger ordet ”folkmord” nämndes i resolutionen. Den 8 juli lade Ryssland in sitt veto mot resolutionen som därmed inte antogs av säkerhetsrådet.

Såväl Vucic som Dacic har personliga skäl att inte vilja medge Serbiens ansvar för massmorden i Srebrenica sommaren 1995. Båda var aktiva politiker i de partier som var mest nationalistiska och pådrivande i krigspolitiken på 1990-talet. Aleksandar Vucic tillhörde radikalpartiet som leddes av Vojislav Seselj som står inför rätta i Haagtribunalen. Ivica Dacic leder socialistpartiet, som tidigare leddes av Slobodan Milosevic.

Milos Ciric. Foto: Christina Wassholm

30-årige statsvetaren och skribenten Milos Ciric har specialiserat sig på Serbiens förhållande till händelserna på 1990-talet. Han tycker det är symboliskt viktigt att premiärminister Vucic är närvarande i Srebrenica, även om det är en tom gest, eftersom den inte antagligen inte kommer att följas upp av förändrad politik.

– Vucic borde först och främst be om förlåtelse från offrens familjer för sin egen del, och sedan för vårt samhälle som helhet. Men det är förstås omöjligt att föreställa sig, säger Milos Ciric.

Han säger att Serbien behöver en helt ny generation av politiker för att verklig försoning ska kunna påbörjas.

– De skulle behöva tala tydligt om Serbiens ansvar i krigen och uppmuntra till vittnesmål om krigsbrott utförda av serber. Dessutom måste stödet till Republika Srpskas nationalistiska politik, som vill söndra Bosnien-Hercegovina, upphöra, säger han.

Den 11 juli 2015 kommer världen att uppmärksamma folkmordet i den lilla staden Srebrenica sommaren 1995. Bahrudin Jelkic på huvudgatan i Srebrenica. Foto: Jodi Hilton

Parallellt med de politiker som förnekar och relativiserar folkmordet har det under de senaste 20 åren också funnits en stark aktivistisk rörelse som arbetat för ett erkännande av Serbiens skuld och ansvar för Srebrenica. Ett nytt initiativ kallas #sjutusen (#sedamhiljada) och planerar att samla 7 000 människor som ska lägga sig på marken framför parlamentet i den serbiska huvudstaden Belgrad den 11 juli. På presskonferensen säger Djordje Bojovic från initiativet att man vill sända ett annat budskap från Serbien till Bosnien, ett utan några ”men…”, som i det vanligaste tillägget när Srebrenica nämns i Serbien – ”men kriget skördade offer på alla sidor”.

Kvinnor i Svart demonstrerar varje år den 10 juli i Belgrads centrum med banderollen ”Vi ska aldrig glömma folkmordet i Srebrenica”. På morgonen dagen därpå reser de med buss till Potocari och deltar i minnesceremonin, där de tas emot som hjältar.

En mängd människorättsorganisationer driver på för att 11 juli ska bli en nationell minnesdag i Serbien, så som den redan är i många andra europeiska länder.

Det stora faktaunderlaget som FN-tribunalen i Haag har samlat in, tillsammans med 14 fällande domar för folkmord, har inte haft någon större inverkan på serbernas syn på händelserna i Srebrenica. – Tyvärr har Haagtribunalens domar omedelbart avfärdats av alla större politiska partier i Serbien. Det har lett till skeptisk mediabevakning av Haag som i sin tur skapat en komplett misstro bland serberna, säger Milos Ciric.

Det är också värt att stanna en stund vid internationella samfundets ansvar för det som hände i juli 1995. I The Guardian presenterar Florence Hartmann och Ed Vulliamy nya fakta som visar att Srebrenicas öde var känt för stormakterna många veckor innan den 11 juli, men att Srebrenicas offrades för att få till ett fredsavtal. Det var den sista pusselbiten för att skapa ett enhetligt Republika Srpska.

FN:s skuld för händelserna i Srebrenica är väldokumenterad. Inte bara var de nederländska FN-soldaterna för få och för dåligt utrustade för att faktiskt skydda den ”säkra” zonen som Srebrenica skulle vara. I slutänden assisterade de den bosnienserbiska armén i evakueringen av civila, inklusive de män och pojkar som sedan dess aldrig setts i livet igen.

I den utmärkta boken ”The key to my neighbour’s house – Seeking justice in Bosnia and Rwanda” av Elizabeth Neuffer får man en skrämmande insikt i de kommunikationsmissar inom FN som bland annat ledde till att Nato-plan cirkulerade i timmar i luften ovanför Srebrenica på morgonen den 11 juli 1995 men tvingades vända tillbaka när bränslet började ta slut, utan att ordern om att agera nått dem. Likaså hur Nato-trupperna efter freden i Dayton lätt hade kunnat arrestera Radovan Karadzic och Ratko Mladic som rörde sig fritt i Republika Srpska, men av politiska skäl i USA var tillsagda att titta bort.

Borgmästare Camil Durakovic. Foto: Jodi Hilton

Srebrenicas borgmästare Camil Durakovic, den enda bosniakiska borgmästaren i Republika Srpska, menar att Milorad Dodik, Republika Srpskas president, har skadat Srebrenica mer än Serbiens premiärminister Aleksandar Vucic. Men, säger han, båda är välkomna till Potocari, det är en universell plats, öppen för alla. Och han ser viss öppning i Vucic ledarskap:
– Det rör på sig. Jag tror att Vucic har det väldigt svårt, om jag sätter mig i hans position, det är inte enkelt ändra riktning. Det kan kosta honom politiskt, eller det kan göra honom till en ledare för försoning i regionen. Det senare vore en bra sak för världen, säger han.

Text: Christina Wassholm

[email protected]

Foto: Jodi Hilton

En hoppfull bild: Stanojka Tesic (till vänster) är serb och har genom en kvinnoorganisation arbetat för att tidigare grannar ska återvända till Srebrenica. Bida Osmanovic, bosniak, har flyttat hem från Tuzla. Hennes son, Faruk, dödades sommaren 1995. Foto: Jodi Hilton

Fakta/ Srebrenica

Kvarlevorna av 136 nyligen identifierade offer för folkmordet kommer att begravas den 11 juli 2015 på minnesplatsen i Potocari.

20 individer har dömts i FN-tribunalen i Haag för brott i Srebrenica 1995.
I 14 fall har dömts för folkmord eller brott mot mänskligheten.
Fyra fall pågår fortfarande, varav två är rättegångarna mot bosnienserbernas politiska ledare Radovan Karadzic och generalen i bosnienserbiska armén, Ratko Mladic.

Internationella domstolen i Haag, ICJ, håller i en dom Serbien ansvarigt för att inte ha förhindrat folkmordet.

20 år efter fredsöverenskommelsen i Dayton är Bosnien och Hercegovina fortfarande ett delat land under internationell övervakning.

Befolkningen på knappt fyra miljoner invånare domineras av bosniaker (bosniska muslimer) med 44 procent, bosnienserber 31 procent och bosnienkroater 17 procent. Andelen av befolkningen är uppskattningar då den senaste offentliga folkräkningen gjordes år 1991, innan kriget inleddes våren 1992. Resultatet av folkräkningen i oktober 2013 har ännu inte offentliggjorts på grund av politiska motsättningar mellan Federationen och Republika Srpska.

Landet är sedan Daytonfreden 1995 uppdelat i två delar, federationen (51 procent av landytan) där bosniaker och bosnienkroater är i majoritet, och Republika Srpska (49 procent), som domineras av bosnienserber. Den politiska ledningen i Republika Srpska har starka kopplingar till ledningen i Belgrad.

Srebrenica och Bratunac ligger i Republika Srpska.

Kriget mellan 1992 och 1995 krävde omkring 100 000 döda. Efter massakrerna i Srebrenica, som inleddes den 11 juli 1995, har över 8 000 människor rapporterats döda eller saknade. Identifieringsarbetet pågår fortfarande.

Läs Christina Wassholms första artikel

I skuggan av folkmordet 1995 (Amnesty Press 10 juli 2015)

Läs också
Bosnien Hercegovina: Det som skedde i Srebrenica var ett folkmord (Amnesty International 9 juli)

Läs mer om Bosnien från Amnesty Press
Den historiska domen om Nederländernas ansvar för Srebrenica (24 februari 2014)

”Jag hade en son, nu finns han inte mer” - Amnesty Press i Srebrenica 17 år efter folkmordet (20 juli 2012)

40 000 sörjande samlades i Srebrenica (11 juli 2011)

Anklagas för delaktighet i massakern i Srebrenica - greps i Frankrike (6 februari 2011)

Massgravar på Balkan: Kvarlevor efter 250 försvunna muslimer återfunna utanför Visegrad (9 september 2010)

15 år efter massakern - de reste från Belgrad till Srebrenica (15 juli 2010)

Friande dom mot Oric fördöms av serber (5 juli 2008)

Film på massaker kan innebära ny bevisning mot Milosevic (2 juni 2005)

De största krigsförbrytarna saknas (Amnesty Press nr 1/2005)

Nederländerna: Direktsända TV-förhör om Srebrenica ( 11 november 2002)

Haagtribunalens viktigaste rättegång - men först 2004 väntas en dom mot Milosevic (Amnesty Press nr 2/2002)

Tre muslimer greps efter hemligt åtal (Amnesty Press 3 augusti 2001)