En skola för alla?

Under rubriken ”Too Queer For School” arrangerade Amnestyprojektet Sneställt, jämställdhetstidningen Macho och konsthallen Färgfabriken den 26 augusti en heldag i Stockholm om hbt-frågor (homo-, bisexuella och transpersoner) i skolan.

• Syftet med Too Queer For School är att inspirera lärare och andra personer som arbetar med ungdomar att jobba mot homofobi och heteronormativitet inom skolan, berättade Carin Göransson, en av projektledarna för Sneställt.

Utgångspunkten för dagen var den nya lagen om förbud mot kränkande behandling av barn och elever som trädde i kraft i april i år.

En glad Carin var en av arrangörerna

Carin sade att orsaken till att de valt att fokusera just på sexuell läggning var att undersökningar och deras egna erfarenheter visat att skolan är väldigt dåligt förberedd på att arbeta mot just den sortens diskriminering. En av underrubrikerna var också ”En skola öppen för alla”. Framför allt saknas det förebyggande arbete, menar Carin, vilket gjort att hbt-frågorna är väldigt osynliga i skolan.

Lördagen ägnades åt en rad aktiviteter. Showgruppen ”Ung utan Pung” invigde dagen med en teaterföreställning som drog hem jubel och skratt. Sketcher varvades med sång och hysterisk humor blandades med blodigt allvar.

Ung utan pung showade i "uttrycksfulla" dräkter Foto: Sara Sandström

– Ung utan pung har spelat snart i 20 år med olika ämnen; sex och samlevnad, alkohol och droger. Det är ju vår form att spela för skolor men vi vill aldrig komma med de klara svaren.

När vi gör en lyckad föreställning ska det vara som en käftsmäll; ”nu är det dags att tänka till”, förklarade Bill Sundberg från Ung utan Pung.

Ung utan pung ingår i den Sverigeturné som Sneställt inom några veckor kommer att påbörja. Under våren åkte Ung utan pung och Sneställt runt på ett 10-tal skolor i hela landet och genomförde workshops och föreställningar om maktrelationer och könsroller som råder idag.

Många skrattade också igenkännande under föreställningen. Det är ingen idé att sparka in öppna dörrar, menade Bill. Skolan är uppbyggd på pekpinnar och vad som man får och inte får göra. Det viktiga är inte att veta att ett plus ett är två utan varför det blir så. Om man skulle ha en föreställning som man redan innan skulle veta vad den handlade om är det ingen idé, fortsatte han.

Efter teatern äntrade, Svetlana – den ryskbrytande dragking – scenen och presenterade tre modiga ungdomar som med sina egna ord fick berätta om sina upplevelser som hbt-personer i skolan. Om hur det var att växa upp och brottas med sin identitet i en ofta oförstående skola. Det var inte många som förblev oberörda efter att Liam, 19 år och transperson, berättade om hur skolpersonalen såg hans könsidentitet som ett problem som kunde korrigeras. Rådet till Liams föräldrar var att de skulle vara extra ”tydliga” i sina könsroller; mamma skulle ha kjol och pappa långbyxor, som tur var följde de inte rådet.

Sandra, 16 år och bisexuell, blev kallad den ”sura feministen” av sina klasskamrater och beskrev sin frustration av att särbehandlas utifrån sitt kön. Hon menade att flickor i skolan behandlas annorlunda och de har andra förväntningar på sig än vad killar har:

– Jag känner att jag aldrig fick höra den där ”sanningen” av de vuxna. Det gjorde att jag tröttnade på det och ville bli behandlad som en kille.

Cesar, också han 16 år, återgav första dagen då hans skola fick reda på att han inte var heterosexuell.

– Dagen jag kom ut i min skola drevs jag av panik och var hysterisk inombords. Samtidigt som det kändes konstigt var det också en enorm frihet. Hjärtat släppte taget om en tung börda som nästan fick mig att ta livet.

Efter en kortare paus så var det dags för det olika interaktiva seminarierna där snedställdheten skulle undersökas, granskas och ifrågasättas.

Hur startar man en regnbågsrevolution egentligen?

Den frågan försökte Inti Chavez Perez, chefredaktör för tidningen Macho, och Alex Grönqvist, bland annat styrelsemedlem för RFSL Ungdom och aktiv i Karolinska sjukhusets studentförening GayMed, svara på under sitt seminarium. Under seminariet fick deltagarna göra en fiktiv kampanj för att skapa en normfri skola för alla. Ett bra verktyg för att öka medvetenheten är att ifrågasätta heteronormen där man stöter på den och synliggöra hbt-personer. För att kunna göra detta effektivt är det viktigt att nätverka för att kunna ha en plattform och samla styrka till att göra konkreta insatser som Too Queer For School.

Inti drar upp planerna för revolutionen

– Jämställdhetsfrågorna håller på att bli lite sexiga vilket är jättebra. Det handlar så mycket om hur man gör saker. Hela Macho-grejen är enorm och ofattbar, vi har en jämställdhetstidning som ligger i Aftonbladet och vi når ut till så många, menade Inti.

En av deltagarna på seminariet berättade om hur en av hans lågstadieelever inte kunde förstå varför Peter Jöback blev så glad när han blev utnämnd till årets homo. Han fick gå upp på scenen, på råga på allt i tv, och ta emot priset. För eleven var det samma sak som att Peter Jöback blivit förolämpad på tv och utnämnd till årets dumhuvud. En granskning av kurslitteraturen som Alex Grönqvist varit med och genomfört visade hur mansnormen lyser igenom. En sån sak som att extensionen (hur mycket armbågen böjer sig) mäts utifrån mannen som utgångspunkt. Kvinnors och barns, vilket är en större grupp, extension är 15 grader medan mannens är noll grader.

_ _

Acting normal, feeling odd

En bild säger mer än tusen ord heter ett uttjatat talesätt. Det ville konstnärerna Katarina Nitsch och Beatrice Edström visa med sitt seminarium som utforskade vilka normer och konventioner bildkonsten innehåller. Hur identitet kan skapas från de tusentals bilder vi varje dag bombarderas av. Hälften av deltagarna fick försöka iscensätta klassiska tavlor från konsthistorien framför en videokamera. De övriga deltagarna satt i ett intilliggande rum med ”tavlan” projicerad på en vägg.

Uppgiften var att göra en bildanalys av bilderna. Deltagarna fick berätta vad de kände inför bilderna. Ett ämne som dök upp var hur reklamen ofta invaderar våra associationer. Reklambilder lånar ofta gester, bildkompositioner från konsthistorien, menade Katarina. Att man försöker skapa något nästan religiöst och upphöjande. För att upprätthålla en struktur eller bild måste alla vara överens om den, om någon inte är det faller den, fortsatte hon. I bilder finns ofta outtalade regelsystem som man lär sig.

En annan fråga som dök upp var erotiseringen av bilder idag. Katarina menade att en viktig fråga att ställa är för vems blick är bilden gjord. Seminariet gav en intressant utgångspunkt för vidare diskussioner om hur bilder påverkar oss.

En känd konsthistorisk tavla blir iscensatt

Genusperspektiv i undervisningen

Nästa seminarium handlade om att ha ett medvetet genusperspektiv i undervisningen, och leddes av Sneställts projektledare Carin Göransson och Hanna Wildow. Där var en blandning av åldrar och deltagare; bland annat lärare, studievägledare och andra som jobbar inom skolan, samt andra intresserade naturligtvis. Deltagarna fick små gruppövningar för att fundera på exempelvis begreppet heterosexualitet och varför man ”blir” heterosexuell.

Syftet var att vända och vrida på tänkandet när det gäller hbt-frågor (homo-, bisexuella och transpersoner). I vanliga fall frågar man sig oftast det omvända, vad homo- och bisexualitet innebär för den enskilda människan och i samhället. Många intressanta och roliga idéer kring begreppet heterosexualitet kom fram.

En annan övning gick ut på att fundera över hur man kan använda ett genusperspektiv i olika skolämnen, som exempelvis matematik och slöjd. Matteböckerna skulle lätt kunna gå emot heteronormativiteten mer, genom att exempelvis ha räknetal där det inte står ”mamma, pappa och barn” som bor i ett hus utan ”pappa, pappa och barn” som bor i ett hus och har si och så många äpplen.

Seminariet var väldigt uppskattat och ledde till många intressanta diskussioner.

Homofobi inom idrotten

Oscar Lahne, informatör på RFSU, behandlade i sitt seminarium homofobi och sexism inom idrotten. Han inledde med att låta deltagarna komma på olika egenskaper hos den ”typiske fotbollsspelaren”, ”typiska rugbyspelaren” och så vidare. Seminariet fokuserades sedan på maskulinitet inom rugbyn, eftersom Oscar skrev sin magisteruppsats i socialantropologi om just det ämnet, och själv spelat rugby i åtta år.

Oscar höll i ett tankeväckande seminarium

Killar och män som spelar rugby är enligt honom väldigt fysiska med varandra, har inga problem med att röra varandra på alla möjliga ställen både under och utanför matcherna, men många har samtidigt en stark homofobi. Kommer man för sent till en utekväll eller ”bangar”, blir man kallad ”homosexuell” av hela laget på ett skämtsamt och nedvärderande sätt. Av de rugbyspelande män han pratat med, ansåg de flesta dock att de inte har homofobi.

Deltagarna fick även tänka sig in i olika situationer, som vad de skulle göra om de som gymnastiklärare blev tvungna att hantera en situation där en pojke inte vill duscha efter gymnastiken för att en av killarna i klassen är homosexuell.

Andra frågor att ta ställning till var om det är bäst att som idrottslärare dela in en klass i flick- och pojklag, eller i blandade lag i exempelvis rugbyträning. Nyttiga och roliga övningar, som säkert gav en del tankeställare till alla deltagare.

Het paneldebatt

På eftermiddagen blev det dags för en spännande paneldebatt. Det blev en intressant, och på vissa ställen het, diskussion. Medverkande var justitieminister Thomas Bodström, feministikonen och journalisten Mian Lodalen, ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) Hans Ytterberg, Sara Damber, ordförande i Stiftelsen Friends, Stefan Gadd Karlsson, lärare på Östra Real och Carolina Engström, genuspedagog och lärare på Mariaskolan. Debatten leddes av Carl-Johan Karlson, som gjorde ett utmärkt jobb som moderator.

Utgångspunkt för diskussionen var heteronormativiteten i skolan idag, en norm som sällan ifrågasätts varken av lärare eller annan skolpersonal. Både sexism och homofobi är vanliga inom skolvärlden. Därför har man börjat prata om att starta en ”regnbågsskola”, det vill säga en skola där alla får en chans att utan problem vara det de är; homo-, bisexuell, transperson eller hetero. I regnbågsskolan har alla lika värde, och alla får utvecklas på sitt eget sätt och efter sitt eget behov.

– Det är en skola där du får vara du och jag får vara jag, sade Hans Ytterberg.

Deltagarna i paneldebatten var inte alltid överens

Thomas Bodström menade att elever i alla skolor ska kunna stå för den de är utan att bli trakasserade.

– Skolan har ett ansvar att se till att alla barn och ungdomar ska kunna gå i skolan utan att utsättas för sexuella trakasserier eller kränkande behandling, sade justitieministern. Främst ska man i skolan jobba förebyggande, så att sådana saker inte händer. Om diskriminering ändå sker, har skolan en skyldighet att se till att den inte fortsätter.

Carl-Johan Karlson ställde en viktig fråga till panelen:

– Varför har det dröjt ända till år 2006 innan dessa frågor diskuteras på det här viset?

Detta hade ingen något riktigt bra svar på. Sara Damber förklarade dock att frågan länge varit på tapeten i Stiftelsen Friends (som jobbar mot mobbning och kränkande behandling, främst bland barn och ungdomar), men att andra frågor inom ramen för rätten till allas lika värde hittills gått före. Hon berättade att Friends nu har ett genusprojekt där man bland annat utbildar lärare i hbt-frågor och liknande. Det har visat sig att mindre än två procent av dagens lärare känner sig bekväma med rollen att prata om dessa frågor med eleverna.

Thomas Bodström förklarade att man inom det socialdemokratiska partiet hade diskuterat varför detta ämne inte uppmärksammats mer tidigare, långt innan lagen trädde i kraft. Han underströk dessutom att han var väldigt glad att Amnesty, Macho och Färgfabriken anordnat Too Queer For School.

Mian Lodalen fick frågan om lagen mot kränkande behandling i skolan är en feministisk seger, samt om det har någon betydelse vilket parti man röstar på när det gäller hbt-frågor.

– Rösta inte på kristdemokraterna, uppmanade hon. De har tidigare jobbat för att minska sexualundervisningen, samt har jobbat mot hbt-personers mänskliga rättigheter.

Hon menade att jämställdheten i skolan idag är väldigt dålig, och att vi alla – inte bara i skolan och på arbetsplatsen – har ett ansvar för att hbt-personers rättigheter inte kränks. Vidare berättade Mian Lodalen att hon inte har stor tilltro till att lagar och förordningar ska lösa saker åt oss, men hon höll med om att den nya lagen ändå är bra.

Enskilda pedagoger kan påverka enormt

På Mariaskolan i Stockholm har ett jämställdhetsprojekt startats. Stefan Gadd Karlsson, idrottslärare på Östra Real och öppet homosexuell, menade att det inte är så svårt som man kan tro att få lärare att engagera sig i hbt-frågor:

• Enskilda pedagoger kan påverka annan personal i skolan enormt, sade han.

Sara Damber lade till att även föräldrar är otroligt viktiga när det handlar om opinionsbildning och samarbete.

Vad kan man göra för att få bort heteronormativiteten i skolan? blev nästa diskussionspunkt.

Carolina Engström ansåg att det är viktigt att som vuxen i skolan hela tiden vara närvarande, och att prata med ungdomarna. Stefan Gadd-Karlsson sade att Östra Real varje år anordnar jämställdhetsdagar för att göra ungdomarna mer upplysta och medvetna. Han berättade även om fördomar han ofta stött på bland lärare och annan skolpersonal.

”Prata inte om det där”, var en reaktion Stefan Gadd-Karlsson inte sällan hade fått från kollegor när han diskuterat hbt-frågor och jämställdhet med elever. Han visste även att det då och då förekommer skitsnack bakom hans rygg, just för att han är homosexuell.

Hans Ytterberg höll med om att eleverna bör involveras i arbetet för jämställdhet och mot kränkningar i skolan.

• De vet vad som behöver och kan göras mot sexuella kränkningar etc, sade han. Man måste bryta den utbredda myten att man inte kan göra något när sådant sker, för i själva verket kan man göra massor!

Han underströk vidare att FN: s barnkonventionskommitté har sagt att homosexuella barn och ungdomar ska erbjudas tillräckligt skydd och stöd när det behövs.

Thomas Bodström, som är fyrabarnspappa, påpekade att en sådan enkel sak som att som lärare skriva ”Till föräldrarna” istället för ”Till mamma och pappa” på lappar som skickas med barnen hem, är en handling där man bryter heteronormativiteten.

Många vuxna är fega

Carl-Johan Karlsson undrade vad man kan göra åt osynligheten bland vuxna i skolan, då barn utsätts för kränkningar på grund av sitt kön eller sin sexuella läggning.

– Att bli kallad bög i skolan två gånger om dagen kunde jag stå ut med, men att ingen lärare eller annan vuxen valde att se vad som pågick var det värsta, sade han.

Sara Damber menade att det är viktigt att som vuxen inte ”klappa barnen på huvudet” och säga att det kommer att ordna sig, när de blir utsatta för trakasserier. Man måste ta problemet på allvar och försöka göra något åt det.

– Problemet är att många vuxna är fega; man struntar i det, går förbi i korridoren och väljer att inte se, förklarade hon. Vi måste hitta medvetna strukturer i skolan för att jobba mot kränkande behandling.

Om nu den nya lagen inte skulle fungera, är det då en bra idé att starta en regnbågsfriskola? Åsikterna om detta gick delvis isär. Stefan Gadd Karlsson ansåg att många lärare helt enkelt beter sig dåligt och måste skärpa sig i dessa frågor istället. Han trodde inte på en regnbågsfriskola.

Mian Lodalen menade att hbt-kompetens bör ingå i lärarutbildningen. Det räcker inte med en specialdag om hbt-frågor om året utan det ska vara en löpande del under hela utbildningen. Hon underströk även vikten av att samhället i stort bör ha ett ”juste klimat” för hbt-personer, vilket skulle leda till ett bättre klimat även i skolorna.

Hon fick sista ordet i debatten och avslutade med en berättelse om ett positivt exempel; någon Mian Lodalen känner som jobbar på en högstadieskola hade frågat om det gick bra att anordna en hbt-dag. Förslaget hade mottagits på ett väldigt positivt sätt, berättade Mian Lodalen.

Lyckad fest

Ståuppkomik av bästa slag inledde kvällens festligheter. ”You give gay people a bad name” var namnet på pjäsen där Helena Sandström och Johnny Lindqvist fick publiken att vrida sig av skratt. De drev med klichéer och förutfattade meningar om hbt-personer.

Efter showen förvandlades det stora rummet till dansgolv, och festen drog igång! Det bjöds på musik av några av stans bästa dj:s och blev en otroligt lyckad kväll, med 250 glada människor som minglade och dansade till in på småtimmarna (enligt säkra källor blev det även dans på bardisken).

– Dagens höjdpunkt var ändå när dansgolvet kom igång riktigt ordentligt och folk hade så där riktigt kul som man önskar att de ska ha, berättade Carin Göransson. Det var kul att kunna kombinera de mer seriösa delarna med en stor fest!

Inspirationsdagen gick över de flestas förväntningar, och man kan bara hoppas på att en likadan dag anordnas nästa år. Tillställningar som denna behövs för att belysa att hbt-personers rättigheter är mänskliga rättigheter och att detta arbete behövs både utanför och i skolan. Helt enkelt för att ingen ska känna sig ”too queer for school”.

Text och bild: Marika Åkermalm och Robert Udén, praktikanter Amnesty Press och Media