Konsten som aktivistmetod – Tania Bruguera från Kuba på Sverigebesök
Tania Bruguera är den kubanska diplomatdottern och konstnären som blev känd för omvärlden när hennes performance ”Tatlin’s Whisper #6”, som bestod av en talarstol som vem som helst i Havanna fick gå upp och prata i under en minut, censurerades. Amnesty Press fick en pratstund med henne när hon besökte Stockholm i samband med Civil Right Defenders konferens ”Defenders Day”.
reportage | 2018-05-17 Av: Clara Lee Lundberg |
Tania Bruguera är en av de mest kända kubanska konstnärerna. Kring årsskiftet 2014-2015 greps hon flera gånger vilket ledde till internationella protester. Foto: Clara Lee Lundberg
Hon är en konstnär vars performanceverk och installationer ofta kretsar kring yttrandefrihet, censur, gränser, makt och politik. Tania Bruguera kallar sig ”artivist”, som är en hopslagning av orden art (konst) och aktivist, och tycker att konsten lämpar sig utmärkt som verktyg för social förändring.
– Att vara artivist är att använda konstens potential för att aktivera människors kritiska tänkande och väcka deras lust att förändra sina livsförutsättningar, förklarar hon. Men artivism ska inte blandas ihop med politisk propaganda-konst, för artivismen söker inte ett enda svar på den problematik som den tar upp. Artivismen gör inga politiska medgivanden, tar ställning på ett specifikt politiskt sätt eller tillhör ett särskilt parti, istället vill den försvara varje medborgares rätt att äga sin framtid.
Men tar inte du ställning mot den kubanska regeringen i dina konstverk?
– Nej, det jag vill med min konst är att uppmuntra folk att börja ifrågasätta vilka möjligheter de har att påverka sina egna liv i egenskap av samhällsmedborgare. Men jag har ingen politisk agenda som driver mig, mitt mål som konstnär är inte att störta regimen. För mig är konst en plats för medborgerlig frihet, mitt mål som konstnär är att vara del av att utbilda samhällsmedborgare på Kuba, där alla är inkluderade, även de som sitter vid makten.
Tania Bruguera menar att konst och politik har mycket gemensamt; användandet av symboler, känslor, förmågan att påverka människor och presentera en möjlig, imaginär framtid:
– Stora, framgångsrika politiker, som till exempel Fidel Castro och Barack Obama, har lyckats så bra som politiker just för att de har kunnat förmedla det politiskt imaginära till folket, genom att använda sig av konstnärliga resurser som till exempel metaforer och symbolik. Om man som på Kuba till exempel väljer att göra om en militärförläggning till skola så är det en symbolisk, konstnärlig gest. Inte för att en militärförläggning är utrustad för att kunna ge den absolut bästa undervisningen, men för att själva gesten var väldigt tydlig. Den förändrade betydelsen av platsen ingav hopp till folket.
Trots att Tania Bruguera idag har en internationell karriär med hela världen som sitt arbetsfält ser hon fortfarande Kuba som sitt hem och en plats där hon bedriver konstnärlig verksamhet.
– Vi som är konstnärer i dagens Kuba har börjat samarbeta mer, utmana idén om rädsla och misstro som vi har fostrats i, och använder konsten för att avslöja problemen med yttrandefrihet och de etiska motsättningarna som vi lever i. Just nu håller jag och andra kubanska konstnärer på att anordna en alternativ konstbiennal, som en slags protest mot att kulturministeriet inte genomför den vanliga biennalen i år. Vårt initiativ har inte uppskattats av myndigheterna som har försökt övertala oss att inte göra den, men det har faktiskt också lett till att den ”riktiga” biennalen nu kommer att återupptas nästa år. Så vi har lyckats påverka och fått resultat genom vår ”artivismo”. Vårt mål är inte att eliminera de statliga institutionerna, utan att de ska bli bättre, mer transparenta och finnas till för oss medborgare!
Tania Bruguera har också startat INSTAR– Instituto de Artivismo Hannah Arendt, som är ett institut för konst och aktivism.
– Vi håller till i mitt hus i gamla Havanna och de flesta som deltar i våra samtal, kurser och workshops är utbildade konstnärer och aktivister av olika slag. Det är ett institut som håller på med medborgarutbildning, det vill säga vi tränar oss på att bli aktiva, modiga och medvetna samhällsmedborgare. Det behövs verkligen på Kuba, oavsett vem som sitter vid makten. Visst kan lagar och statsskick ändras, men folket kommer inte vara förberedda. Jag brukar alltid säga: ”om du är rädd och undergiven inför regeringen kommer du också vara rädd och undergiven när Coca-Colas direktör kommer och installerar en fabrik där du jobbar.” Därför måste vi lära oss om våra medborgerliga rättigheter och ta eget ansvar.
Barack Obama och Raúl Castro vid det historiska mötet i Havanna 22 mars 2016. Foto: Chuck Kennedy/www.flickr.com/Wikimedia
När jag träffar Tania Bruguera pågår spekulationerna som bäst om vem som ska efterträda Raúl Castro på presidentposten ( Det blev Miguel Díaz-Canel, född 1960, som utsågs av nationalförsamlingen att efterträda Castro). I USA fortsätter USA:s president Donald Trump sin hårda linje mot Kuba. Tania Bruguera menar att det pågår en politisk kris, inte bara i USA och på Kuba utan i hela världen:
– Jag upplever att politiken har missbrukats och förvrängts under så lång tid i så många länder att den till slut nu har förlorat sin funktion och sitt värde, vi har slutat att tro på den politiska representationen. Den här politiska krisen har bidragit till att en person som Trump är USA:s president. Av vissa uppfattas han som en legitim president och av andra en person som stödjer neofascistiska regeringar.
– Jag tycker inte att politiken ska användas för egen vinning, som i Trumps fall, eller något man kan gömma sig bakom. På Kuba har vi Raúl Castro, som jag tror kommer göra en ”Putin”. Med det menar jag att han kommer låta någon annan ta den offentliga rollen som Kubas president, men att han fortsätter som chef för kommunistpartiet som enligt mig är det organ som egentligen styr Kuba. Han har fått en svår uppgift under sin tid som president, nämligen den att genomföra förändringar. Men han har aldrig lärt känna världen, och hur ska en person som inte känner till sin omvärld kunna styra Kuba i en riktning som öppnar sig för världen?
Tania Bruguera på besök i Stockholm i april. Foto: Clara Lee Lundberg
En del menar att Tania Bruguera har blivit en slags förebild och symbol för många regimkritiska exilkubaner i till exempel Miami i Florida. Det håller hon själv inte med om och menar att själva idén om att det finns olika slags kubaner är felaktig.
– För mig finns det bara ett kubanskt folk, ett Kuba. Jag vägrar gå med på den där sortens uppdelningar av kubaner som skapades för 60 år sedan på Fidel Castros kontor. Jag är ingen motståndssymbol eller språkrör för exilkubaner. Det kan hända att många av dem kanske gillar det jag gör, men jag tror att de har ändrat sig nu när de har hört vad jag tycker om Donald Trump, jag är mycket kritisk till honom.
Tania Bruguera säger att det är viktigt för henne att få vara sig själv, att inte representera någon annan än sig själv och att hela tiden försöka tänka fritt och utmana sig själv intellektuellt.
När jag frågar henne om hon upplever sig ha privilegier i egenskap av sin hudfärg, klass, utbildning och bakgrund som dotter till en diplomat som senare blev minister i Fidel Castros regering nickar hon.
– Ja, självklart är jag en privilegierad person. Ett av mina privilegier är att jag befinner mig 5-10 år före de flesta andra kubaner, just för att jag har upplevt omvärlden och levt i andra länder. Jag hade heller aldrig kunnat framföra vissa av mina åsikter, även om det har fått konsekvenser för mina familjerelationer, om min pappa inte hade varit minister i Castros regering.
– Enligt mig handlar det inte om att må dåligt för att man har privilegier, utan istället om hur man använder dem och varför. I mitt fall, och jag vet inte om jag alltid lyckas, försöker jag använda mina privilegier så att det kommer andra till gagn. Till exempel när jag gjorde min performance ”Tatlin’s Whisper #6” 2014, då satte jag jag hela mitt privilegium som är kopplat till staten på spel för att andra skulle få uttrycka sig. Det var en självmordsakt, jag brände alla mina kontakter med den kubanska regeringen, men det var ett sätt för mig att använda min privilegierade position till något som inte bara handlar om mig.
Clara Lee Lundberg
[email protected]
Läs också
Cuba: Government must embrace constructive criticism of its human rights record (Amnesty International 15 maj 2018)
Cuba 2018: Transform confrontation into dialogue (Amnesty International april 2018)
Cuba: Change of leadership must herald a new era for human rights (Amnesty International 16 april 2018)
US/Cuba: Don’t Reverse Cuba Policy. Dismantling Embargo Should Be Priority (Human Rights Watch 13 juni 2017)
Bakgrund/Kuba
(6 november 2017)
I november 2016 avled Fidel Castro, Kubas premiärminister och president från 1959 till 2008. Under hans tid byggdes det kubanska samhällssystemet upp med kommunistpartiet, PCC, som enda tillåtna politiska kraft. Organisationer utanför kommunistpartiets ramar har mycket svårt att verka på Kuba.
Raúl Castro kommer att lämna presidentposten nästa år. Foto: Presidencia de la República Mexicana/Wikimedia
När Fidel Castro år 2008 avgick av hälsoskäl efterträddes han av sin bror, Raúl Castro. Denne har meddelat att han inte ställer upp för omval vid nästa presidentval som ska hållas under 2018.
År 2015 återupptog USA och Kuba de diplomatiska förbindelserna och i mars 2016 besökte USA:s dåvarande president Barack Obama Kuba. Det var första gången på 88 år som en president från USA besökte Kuba. Barack Obama och Raúl Castro visade både på enighet och skilda uppfattningar vid en gemensam presskonferens.
Barack Obama uttalade sitt stöd för att häva de ekonomiska sanktioner USA införde mot Kuba år 1962 och resandet från USA till Kuba har ökat. USA:s blockad har dock inte hävts och det är inte troligt att USA:s nuvarande president Donald Trump vill fortsätta Obamas politik.
När FN:s generalförsamling den 2 november 2017 röstade om en resolution som kräver att USA:s handelsembargo upphävs fick den stöd av 191 länder. Endast två länder röstade mot; USA och Israel.
Det var en förändring jämfört med omröstningen år 2016 då 191 länder röstade för medan USA och Israel för första gången lade ned sina röster.
I debatten i generalförsamlingen varnade Kubas utrikesminister Bruno Rodriguez Parrilla för att USA nu är på väg att återgå till forna tiders konfrontation. Rodriguez påminde om att president Donald Trump i ett ”fientligt tal” den 16 juni 2017 hade talat om nya åtgärder för att skärpa blockaden. Enligt Kubas utrikesminister utgjordes publiken av ”anhängare till Batista-regimen”, som störtades 1959, och ”annekteringsanhängare och terrorister”.
USA:s FN-ambassadör Nikki Haley påminde om att USA:s kongress är den enda instans som kan häva sanktionerna. Hon anklagade Kubas regering för att fortsätta repressionen trots att många varit hoppfulla när USA och Kuba återupptog de diplomatiska förbindelserna år 2015:
– Under år 2016 rapporteras 10 000 politiskt motiverade fängslanden. Nu är Kubas regering fullt upptagen med att välja efterträdare till Castro-diktatorerna, resultatet av valet bestäms redan innan den första valsedeln har lämnats. I fortsatt solidaritet med Kubas folk är USA motståndare till resolutionen.
FN-representanten för Saint Vincent och och Grenadinerna, som talade för den karibiska CARICOM-gruppen, påpekade att motståndet mot embargot är nästan totalt i världen och lade till att undersökningar visar att 73 procent av medborgarna i USA, och 63 procent av kubaner som bor i USA också vill ha blockaden hävd.
Danilo Maldonado Machado, känd som ”El Sexto”. Foto: Amnesty International
Flera fall av förföljelser mot kulturarbetare på Kuba har fått internationell uppmärksamhet. Graffitikonstnären Danilo Maldonado Machado, känd som ”El Sexto”, har retat upp myndigheterna. Den 25 december 2014 greps han när han transporterade två grisar i bilen. Grisarna hade fått namnen ”Raúl” och”Fidel” målat på sig och skulle släppas ut på en konstnärlig show i Centralparken i Havanna. Danilo Maldonado Machado satt sedan i häkte i nästan tio månader innan han släpptes fri utan att ställas inför rätta.
När Fidel Castro avled den 26 november 2016 greps Danilo Maldonado Machado igen sedan han skrivit ”Se fue” (Han har gett sig av) på en vägg i Havanna. Den 21 januari 2017 frigavs han från ett högsäkerhetsfängelse i Havanna utan att ha åtalats. Amnesty har betraktat honom samvetsfånge.
Efter frigivningen reste han till Miami i USA.
Amnesty har fortsatt rapportera om hur oppositionella grips och i vissa fall döms till fängelse. Människorättsförsvararen Eduardo Cardet, aktiv i kristdemokratiska MCL, greps i slutet av 2016 och dömdes i maj i år till tre års fängelse.
Graffitikonstnären Yulier Perez har också enligt Amnesty trakasserats och hotas med att gripas. Han har målat på övergivna väggar i Havanna.
Människorättsförsvararna Anairis Miranda Leyva, Adairis Miranda Leyva och Fidel Manuel Batista Leyva som är syskon greps den 27 november 2016 och anklagades för att ha lämnat sitt hem under perioden av nationalsorg efter Fidel Castros död. De dömdes till ett års fängelse för att ha kränkt ”institutioner, organisationer och hjältar och martyrer i republiken Kuba”. Efter en hungerstrejk frigavs de villkorligt de den 2 april 2017.
Amnesty har också påtalat kontrollen över internet där regeringen blockerar hemsidor med kritiskt innehåll.
Ulf B Andersson
Läs mer om Kuba från Amnesty Press
Kuba: Konstnärlig balansgång i en osäker politisk framtid (6 november 2017)
Tania Bruguera – Konstnären som inte uppskattas av regimen i Kuba (18 mars 2015)
Första oppositionelle bloggaren som fått lämna Kuba i Sverige: ”Internet är ett hot regimen tar på allvar” (18 mars 2013)
Homofobi och sexualupplysning på Kuba (24 juni 2009)
En svart låda i en lampa Krönika av Diana Wallhager i Amnesty Press nr 1/2008
Kubansk dissident om förtryck och framtid (22 februari 2008)
Kvinnor i vitt – de utmanar regimen på Kuba (reportage i Amnesty Press nr 3/2006)
Kampen för det fria ordet slutade i exil (3 oktober 2005)
Hon kämpar för fri press på Kuba (6 oktober 2004)
Frihet eller förtryck? Två x Kuba (Amnesty Press 4 november 2003)
Vad vill Oliver Stone säga med sin Castro-film? (12 september 2003)
reportage | 2018-05-17 Av: Clara Lee Lundberg |