Amnesty går inte vidare med sexköpsfrågan

På årsmötet 2005 föreslogs i en motion att Amnesty ska arbeta mot legalisering av prostitution. Årsmötet beslutade att styrelsen till årsmötet 2007 skulle utreda frågan ytterligare. En uppdragsgrupp tillsattes som lämnade sin rapport till styrelsen i oktober förra året. I rapporten rekommenderas i korthet att den svenska sektionen ska verka för att Amnesty ska utarbeta ett nytt ställningstagande till prostitution och för att en internationell utredning ska tillsättas i syfte att undersöka frågan om en generell kriminalisering av sexköp. Ett antal grupper inom Amnesty har givits möjlighet att lämna sina synpunkter på rapporten och dess slutsatser.

– Styrelsen har beslutat att lägga fram en rapport till årsmötet där uppdragsgruppens och specialgruppernas åsikter presenteras. I praktiken innebär det att vi inte går vidare med uppdragsgruppens rekommendationer, berättar Anna Nilsdotter i Amnestys styrelse. Det finns många anledningar till detta. Prostitution är en väldigt komplicerad fråga, och det är svårt att veta vilka åtgärder som kränker eller stärker de prostituerades mänskliga rättigheter.

– Uppdragsgruppen har lagt ned mycket tid och gjort ett gediget arbete, fortsätter Anna Nilsdotter. Många olika perspektiv har kommit fram i rapporten och i specialgruppernas svar och styrelsen anser att vi har starka skäl att inte gå vidare med frågan. Men om uppdragsgruppen eller någon annan vill skriva en ny motion till årsmötet kan de naturligtvis göra det.

Sverige införde år 1999 en lag som förbjuder köp av sexuella tjänster (sexköpslagen). Lagen är omdebatterad och har fått internationell uppmärksamhet. År 2004 beslutade Norges regering att inte föreslå att kriminalisera sexköp, detta efter att ha tittat på den svenska lagstiftningen.
I andra länder är prostitution legaliserad medan ytterligare andra länder kriminaliserar säljaren.

Någon utredning av sexköpslagen har inte gjorts från lagstiftarens sida. Rapporter från bland annat Socialstyrelsen pekar på att gatuprostitutionen har minskat men att det inte finns något stöd för att prostitutionen som helhet har gjort det. Det finns också enligt Socialstyrelsens rapport »Kännedom om prostitution 2003« indikationer på att de prostituerades situation blivit mer utsatt. Det finns dock inga belägg för att det faktiska våldet har ökat.

Sexköpslagen är till för att skydda allmänna intressen, och brottet anses inte vara riktat mot en enskild person. Säljaren är alltså inte målsägande (brottsoffer) i en rättegång. I en rapport från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) 2004 konstaterades det att kontrollen av lagens efterlevnad har varit inriktad på den synliga gatuprostitutionen och att en stor del av polisutredningarna hade lagts ned mot motiveringen att brott ej kunde styrkas. Straffet för brott mot sexköpslagen är böter eller fängelse i högst sex månader.

En av uppdragsgruppens rekommendationer är alltså att en internationell utredning tillsätts inom Amnesty. Men en sådan utredning avvisas av Anna Dahlbäck från Amnestys Internationella Kommitté, AIK, som har skrivit ett svar på uppdragsgruppens rapport.
– AIK avstyrker förslaget om internationell utredning, bland annat eftersom vi anser att slutrapporten visar på ett mycket svagt stöd för att driva frågan vidare från de sektioner som har svarat på den enkät som uppdragsgruppen skickade ut, säger hon.

Även Anna Nilsdotter understryker att inställningen till prostitution är mycket splittrad internationellt inom Amnesty och att detta är en av anledningarna till att styrelsen väljer att inte gå vidare med uppdragsgruppens rekommendationer.
– Flera stora sektioner som svarade på uppdragsgruppens frågor motsatte sig starkt en kriminalisering eftersom de ansåg att det skulle bidra till fler kränkningar, säger hon.

Grupperna som gett sina synpunkter ger stundtals ganska skarp kritik mot uppdragsgruppens rapport.
– Rapporten behandlar inte själva huvudfrågan: om kriminalisering av sexköp är ett bra sätt att främja mänskliga rättigheter, säger Anders Hansson från Amnestys HBT-grupp, vars medlemmar tyckt ganska lika om rapporten.
– Det är dock inte så att alla i gruppen tycker lika om sexköpslagen, säger Anders Hansson. Somliga anser att den är en bra markering och fungerar för svenska förhållanden. Men det där är egentligen ingen vattendelare om man tittar på prostitutionen ur ett människorättsperspektiv, för det finns inget som visar att kriminaliseringen skulle ha gett sexsäljarna i Sverige bättre tillgång till sina rättigheter.

Lisa Kerker och Sara Aarnivaara från uppdragsgruppen besvarar kritiken:
– Vi ser att de använder begreppet prostitution i stället för utredningens fokus på köp av sexuella tjänster. Denna sammanblandning av begrepp är beklaglig, då den inte återspeglar utredningen utan ändrar dess innehåll. Det är olyckligt att remissinstanserna bortser från utredningens grunder, förtydliganden och fokus. Vi befarar att man tyvärr har missuppfattat rapporten.

Rapporten har också kritiserats för att den fokuserar på män som köpare och kvinnor som säljare av sexuella tjänster. Sara Aarnivaara och Lisa Kerker menar att kritiken är felaktig:
– Fokus ligger på sexköp, oavsett säljarens och köparens könstillhörighet. Men statistik visar att den markant övervägande situationen är att män köper kvinnor och att blunda för det vore naivt och verklighetsfrånvänt.

I Amnestys åtagande görs en uppdelning i frivillig och påtvingad prostitution, där man arbetar med det senare till exempel i form av människohandel för sexuella ändamål. Frågan om frivillig och påtvingad prostitution är omdebatterad. Vissa hävdar att det inte finns någon frivillig prostitution eftersom frivilligheten är villkorad av andra faktorer, och att valet att prostituera sig egentligen inte är något val.
AIK skriver i sitt remissvar att det saknas stöd i folkrätten för att frivillig prostitution i sig är en människorättskränkning, men att det finns visst stöd för att prostitution och efterfrågan på sexuella tjänster leder till andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Anna Dahlbäck i AIK säger att de tycker att åtagandet som det ser ut idag, med uppdelningen i frivillig och påtvingad prostitution, är bra. Men Lisa Kerker och Sara Aarnivaara är kritiska:
– Att Amnesty väljer att dela prostitution i frivillig och påtvingad är beklagligt, eftersom det är något som Amnesty kritiserats skarpt för vad gäller arbetet mot så kallad trafficking.

På frågan hur styrelsen vill att Amnesty ska arbeta med prostitutionsfrågan i framtiden svarar Anna Nilsdotter:
– Prostitution är i många fall en konsekvens av att kvinnors rättigheter systematiskt kränks. Amnesty arbetar för att allas mänskliga rättigheter ska respekteras och därmed också med orsaker till prostitution. Det är viktigt att vi arbetar med att ge utsatta människor en röst. I det perspektivet tror jag att vår kommande kampanj om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter blir intressant.

Text: Jenny Sjöö Saers

Fotnot: Uppdragsgruppens rapport samt specialgruppernas yttranden kan läsas i sin helhet på Amnestys medlemssidor på internet. I Amnesty Press nummer 2/2005 kan du läsa mer om Amnesty och prostitutionsfrågan.