Mänskliga rättigheter i skottlinjen i Afghanistan

Horia Mosadiq är Amnesty Internationals Afghanistanexpert. Själv från Afghanistan bor hon sedan år 2008 av säkerhetsskäl i London. Amnesty Press träffade henne när hon var i Stockholm i mars.

reportage | 2017-03-22
Av: Gudrun Renberg

Horia Mosadiq betonar att säkerheten och ansvarsutkrävande för brott mot mänskliga rättigheter är viktiga för Afghanistans framtid. Foto: Gudrun Renberg

Den bild som Horia Mosadiq tecknar av människorättsläget i Afghanistan är allt annat än ljus.

– Tyvärr finns inte mycket goda nyheter när det gäller mänskliga rättigheter i Afghanistan just nu. Antalet civila som dödas och skadas i konflikten ökar hela tiden. Yttrandefriheten är under större hot än kanske någonsin tidigare, och flyktingsituationen har också förvärrats, säger Horia Mosadiq.

Att journalister och människorättsaktivister är måltavlor för de oppositionella, väpnade grupperna i landet får en kraftigt negativ verkan på hela situationen, understryker Horia Mosadiq. När färre vågar berätta och höja sina röster för att påtala övergrepp, kan dessa också fortgå och öka i antal.

Som Amnestys Afghanistanutredare reser Horia Mosadiq ofta till Afghanistan med sitt team. Amnesty har inget eget kontor i landet, och inte någon egen personal som finns på plats, som många andra organisationer har.
Horia Mosadiq undersöker och dokumenterar fall av brott mot de mänskliga rättigheterna, och lobbar sedan gentemot de afghanska myndigheterna och det internationella samfundet för att ansvar ska utkrävas.

– Ett exempel på det vi gör är att lobba för att regeringen ska inrätta en oberoende granskningskommission för att utreda civila offer i konflikten, och ställa de skyldiga inför rätta, berättar Horia Mosadiq.

Det har inte lyckats än, men det betyder inte att Amnesty tänker ge upp.

– Vi kommer att fortsätta tills vi lyckas, säger Horia Mosadiq bestämt.

Anhöriga till polisofficeren Mohammed Dawood och åklagaren Mohammed Zahir Saranwal har samlats vid graven. De bägge männen fördes bort och dödades av amerikanska specialstyrkor i byn Khataba i provinsen Paktia den 12 februarin 2010. Foto: Amnesty International

Amnesty International genom Horia Mosadiq lobbar också gentemot USA:s regering och Pentagon för förbättrat ansvarsutkrävande och transparens när det gäller civila offer för de Nato-ledda trupperna. Hon tycker generellt att de får ganska bra respons vid sina uppvaktningar.

– Den afghanska regeringen är ganska välkomnande, men uttrycker även sin frustration över bristen på ansvar hos de amerikanska styrkorna för de civila offren. Eftersom den afghanska regeringen är värd för de utländska styrkorna känner den att dess händer är bundna, och att de inte får tillgång till all väsentlig information.

Efter att merparten av de internationella ISAF-styrkorna lämnade Afghanistan 2014 har våldet i landet ökat. Bland de oppositionella grupper som tagit till vapen finns förutom sedan tidigare talibanerna nu även Islamiska staten, IS, i landet.

FN:s Afghanistanmission UNAMA, som har i uppdrag att övervaka och granska civilbefolkningens situation och samordna hjälpinsatser, rapporterar för år 2016 det högsta antalet civila offer sedan år 2009, då man började föra statistik. Och så har det sett ut varje år sedan dess – en ökning av antalet döda och skadade jämfört med föregående år. För år 2016 rapporteras 11 418 civila offer för våldet, varav närmare 4 000 dödade.

Villkoren för internflyktingar är hårda. Här bosättningen Chaman-e- Babrak i huvudstaden Kabul. Foto: Amnesty International

Den ökande osäkerheten sätter allt fler människor i rörelse, på flykt mot en förhoppningsvis säkrare tillvaro. Många gånger inom landets gränser. Flyktingsituationen har därför blivit alarmerande, säger Horia Mosadiq:

– Antalet internflyktingar i Afghanistan beräknas uppgå till cirka 1,2 miljoner människor nu. Det är nästan en tredubbling jämfört med 2012.

Afghanistans internflyktingar är en mycket utsatt grupp, konstaterade Amnesty i en rapport den 31 maj 2016.

Horia Mosadiq har besökt många av de platser där internflyktingarna samlas och hon har intervjuat människor som ofta bara bor under plastskynken, utan möjlighet att skydda sig mot vinterns kyla eller sommarens hetta. På vintrarna blir det ofta minusgrader, och om somrarna kan temperaturen stiga till över 40 grader. De lider brist på vatten, mat, tak över huvudet, vård och skola.

– De flesta säger till mig att om de lyckas få råd till ett mål mat om dagen är de tacksamma. De allra minsta och de allra äldsta blir ofta sjuka och kanske till och med dör.

Förutom internflyktingarna finns sedan decennier också stora afghanska flyktingpopulationer i grannländerna, främst Iran och Pakistan. Omkring tre miljoner afghaner beräknas leva här, och även för dem har situationen hårdnat. Iran har under senare år gradvis försvårat för de afghanska flyktingarna – där många levt i Iran i flera generationer – och Pakistans regering beslöt år 2016 att alla afghaner från årsskiftet måste ha registeringsbevis eller visum. Det ledde till att omkring en miljon afghaner återvände till Afghanistan från Pakistan under andra halvan av år 2016.

Att så många afghaner tvingas tillbaka till ett land som lider av långvarig väpnad konflikt sätter ökad press på redan hårt pressade och svaga offentliga strukturer. Den redan utdragna humanitära krisen förvärras.

Ensamkommande minderåriga från Afghanistan i flyktinglägret Vrajdebna i Bulgariens huvudstad Sofia den 17 november 2016. Foto: Boryana Katsarova/ Amnesty International

De afghaner som tagit sig till Europa under senare år har också stött på allt mer motstånd, särskilt efter år 2015. Horia Mosadiq skräder inte orden när det gäller Europas hantering av de afghanska flyktingarna.

– När EU ställde krav på Afghanistan att återta deporterade afghaner, annars skulle biståndspengar utebli, blev vi helt chockade. En afghansk minister jag talade med liknade denna utpressning vid att tvingas dricka en bägare med gift, säger Horia Mosadiq.

Sverige, som del av EU, är lika skyldiga, enligt Horia Mosadiq. Hon blir särskilt upprörd när vissa svenska politiker kallar asylsökande afghaner för ”ekonomiska flyktingar”. De använder då samma ursäkt som USA:s president Donald Trump när han avvisar mexikaner, eller den konservativa regeringen i Storbritannien när de vill stoppa östeuropeiska migranter, menar hon.

– Svenska politiker borde veta bättre! Afghaner kommer inte från ett fattigt EU-land, de är inte heller i samma situation som fattiga mexikaner som söker bättre inkomster. Vi pratar om människor som flyr krig för att rädda sina liv! De söker sig till Europa längs livsfarliga vägar för att överleva.

– Jag kan absolut inte förstå hur Sverige, ett land som säger sig stå upp för mänskliga rättigheter, kan rättfärdiga att man skickar tillbaka dessa sårbara människor. Det är ofta unga som kommit hit efter att inte ha sett någonting annat i sina liv än övergrepp på de mänskliga rättigheterna, fortsätter Horia Mosadiq.

Organisationer från civila samhället demonstrerar i Kabul i mars 2015 mot sexuella trakasserier av flickor och kvinnor. Foto: Marcus Perkins for Amnesty International

När det gäller kvinnors mänskliga rättigheter ser Horia Mosadiq med oro på ytterligare begränsningar av deras utrymme genom olika lagändringar. Ett sådant exempel är att kravet på kvinnors representation i provinsförsamlingarna sänkts från 25 till 20 procent.

– Det har också gjorts tillägg till lagar som gör det svårare för kvinnor som utsatts för våld att driva sina fall rättsligt, berättar hon.

Hamid Karzai var president från år 2001 till år 2014. Foto: ISAF Headquarters Public Affairs Office

En mycket diskuterad lag för att förbättra för kvinnor som utsätts för våld är den så kallade EVAW-lagen (Elimination of Violence Against Women). Den antogs av president Hamid Karzai genom ett dekret år 2009 men har ännu inte antagits av parlamentet, något kvinnorättsaktivister och människorättsorganisationer drivit länge. Men här ser Horia Mosadiq ett problem:

– Tyvärr driver några internationella organisationer att de kriminaliserande elementen i lagen ska tas bort från den och föras till den allmänna brottsbalken, men det är något de afghanska kvinnorna själva är helt emot. Det skulle innebära att kvinnor som utsatts för våld inte kan garanteras en rättvis rättsprocess, då domaren kan göra sin egen tolkning av situationen.

EVAW-lagen är däremot mycket tydlig när det gäller brott och straff just när det gäller våld mot kvinnor, och domare kan inte tolka den som de vill, förklarar Horia Mosadiq. För att undvika att lagen görs tandlös bearbetar Amnesty den afghanska regeringen, parlamentsledamöter och justitiedepartementet, samt samarbetar här med nationella kvinnorättsorganisationer.

Och när det gäller den nuvarande presidentens förmåga att lyfta kvinnor och försvara kvinnors rättigheter är Horia Mosadiq djupt besviken:

– President Asraf Ghani har inte hållit de löften han gav de afghanska kvinnorna under sin valkampanj. I regeringen sitter idag endast tre kvinnor, men de är inte starka kvinnor. Ghani har medvetet valt dem för att kunna säga ”se här, kvinnor är inte kapabla”! Han har inte alls visat sig vara en försvarare av kvinnors rättigheter.

Asraf Ghani (till vänster) blev president efter det omtvistade valet år 2014. Här möter han Irans president Hassan Rouhani. Foto: Meghdad Madadi/tasnimnews.com

Det Horia Mosadiq ser som det viktigaste för att förbättra för kvinnor i Afghanistan, vore att få in starka och kompetenta kvinnor på ledande positioner inom en rad samhällsfunktioner i Afghanistan – inom polisen, inom hälsoväsende och skolsektor, social välfärd, lagstiftning, med mera.

För att det ska kunna ske måste flickor och kvinnor få utbildning i samma utsträckning som pojkar och män. Så är det inte i dag. Att förbättra flickors tillgång till utbildning är därför en nyckelfaktor. Det menar Horia Mosadiq, men säger i samma andetag att den akuta frågan om säkerhet måste lösas:

– Utbildning är självklart centralt, men vi måste få säkerhet först! Alldeles nyligen meddelade utbildningsdepartementet att runt 1 000 skolor i Afghanistan hålls stängda på grund av säkerhetsläget – de flesta av dem är flickskolor. Så länge vi har väpnade grupper som talibanerna som attackerar skolor och dödar lärare är det meningslöst att bygga fler skolor.

Flickor och kvinnors utbildning är viktigt, anser Horia Mosadiq. Här är tre studenter vid Rana-universitetet i Kabul. Foto: Marcus Perkins for Amnesty Internatio

Det vilar därför ett tungt ansvar på den afghanska regeringen att se till att civilbefolkningen skyddas, så att kvinnor och flickor känner sig trygga nog att lämna hemmen och ta sig till skolor och universitet.

Säkerheten för det afghanska folket är också Amnestys primära fokus i landet.

– Vår främsta prioritet är skydd för civilbefolkningen i den väpnade konflikten, skydd för människorättsförsvarare som går i bräschen för andras rättigheter, och skydd för alla människor som flyr, säger Horia Mosadiq.

Frågan om fred i Afghanistan är oerhört komplex. Landet har haft krig i närmare 40 år, i olika vågor av invasioner och inbördeskrig. Men Horia Mosadiq tecknar en riktning:

– Rättskipning måste upprätthållas och regeringen hållas ansvarig. Vi måste sätta mer press på den att garantera att kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter sätts högt på agendan. Och vid fredsförhandlingar med talibanerna måste Afghanistans regering noga se till att kvinnors rättigheter inte offras för kortsiktiga vinningar – det måste finnas en tydlig gränslinje som visar att människors fundamentala rättigheter inte är förhandlingsbara.

Horia Mosadiq är Afghanistanutredare på Amnesty International. Foto: Gudrun Renberg

Horia Mosadiq lämnade Afghanistan med sin familj 2008 på grund av hot. Hon lever idag i London men reser ofta för Amnestys räkning till Afghanistan. Varje gång är hon rädd.

– Jag är mer rädd nu än tidigare, för konflikten är så komplex och olika aktörer deltar i den väpnade oppositionen mot regeringen. Varje gång jag reser till Afghanistan är jag rädd att jag inte ska komma därifrån levande, men jag åker ändå för jag älskar mitt land och det behöver mig.

Gudrun Renberg
[email protected]

Läs mer från Amnesty International
Afghanistan: Taliban show contempt for civilian life (10 februari 2017)

Afghanistan: Attack on Shi'a mosque is a horrific crime (21 november 2016)

Afghanistan: Killings of civilians in Ghor province is a horrendous crime (26 oktober 2016)

Afghanistan: Civilians describe severe shortages of food and medicine in embattled Kunduz (6 oktober 2016)

Afghanistan: Attack on aid agency is a war crime (6 september 2016)

Pakistan: Afghan refugees still languish in limbo (21 augusti 2016)