Imponerande resa i fem okända länder

I ”Sovjetistan” tar den norska författaren Erika Fastland med läsaren till fem ex-sovjetiska republiker; Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan, Tadzjikistan. Det är fascinerande läsning som ger lust att resa till Centralasien, konstaterar Andrea Bodekull.

Erika Fatland är norsk författare och socialantropolog. Hon har tidigare skrivit ”Året utan sommar” om Utøyadådet, och ”Änglastaden” om gisslandramat i Beslan. Nu har hennes ”Sovjetistan” kommit på svenska. Foto: Leopard Förlag

Bok: Sovjetistan
Författare: Erika Fatland
Förlag: Leopard förlag
Översättning från norska: Emeli André

Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgizistan, Tadzjikistan – namnen klingar exotiskt och lite skämtsamt har vi väl alla någon gång kallat regionen Långtbortistan. Jag har alltid fascinerats av dessa länder och närt en längtan av att resa dit. Den längtan har fyllts på efter att ha läst ”Sovjetistan” som kom på svenska i höstas. Boken är skriven år 2014 av Erika Fatland, norsk författare och socialantropolog, och skildrar hennes rundresa i de fem länderna

Det är väldigt sällan vi ser och hör i media om dessa länder, ja undantaget kanske Uzbekistan som uppmärksammades i samband med Telias mutor till den då styrande Karimov-familjen för att företaget skulle kunna etablera sig i landet.

Boken är upplagd med en inledande karta och ett antal kapitel om varje land och i mitten några bildsidor. Fatland inleder boken med ett kort suggestivt kapitel om porten till helvetet. Det är en krater i Turkmenistan där det strömmar ut metangas sedan flera årtionden efter att sovjetiska geologer letat efter gasfyndigheter. Geologerna satte eld på gasen och trodde att den skulle slockna inom några dagar. Den brinner än. Den här misslyckade satsningen är bara ett exempel på hur mycket som gått fel i länderna och hur den sovjetiska eran fortfarande påverkar idag.

Turkmenistan är ett av de mer stängda och bisarra länderna. Den förre presidenten, Saparmurat Nijazov, tog sig namnet Turkmenbasji, turkmenernas överhuvud, och gav bland annat dagarna och månaderna nya namn och lät uppföra statyer av sig själv runt om i landet. Med en strikt upplagd reserutt från en statligt auktoriserad resebyrå och ständigt i följe av guider tar sig Fatland runt i landet och besöker byar på landsbygden, Karakumöknen där Sidenvägen gick och ruinerna i Merv, en oasstad som grundades cirka 500 år före inledningen av vår tideräkning. Det är fascinerande att läsa om ett land jag vet så lite om och få en liten inblick i livet där.

Bild av Turkmenistans president Gurbanguly Berdimuhamedow utanför hästkapplöpningsbanan i huvudstaden Asjchabad. Foto: Bjørn Christian Tørrissen/Wikimedia

Det gäller också beskrivningarna av de övriga länderna. Från Turkmenistan tar sig Fatland till Kazakstan som är det största av stan-länderna och världens nionde största land till ytan. Här upplever hon en helt annan öppenhet och en känsla av modernitet då det finns köpcentra och uttagsautomater och hon kan resa betydligt friare.

I Kazakstan ligger största delen av Aralsjön, eller snarare det som en gång var Aralsjön. Idag är den nästan helt uttorkad på grund av att sovjetmyndigheterna ledde om vattnet från floderna för att kunna bevattna de stora bomullsodlingarna. Sjön är ett av många spår efter sovjettiden. Ett annat är Kurtjatov som var centrum för provsprängningar av kärnvapen. Sprängningarna gjorde att radioaktivt avfall spreds över enorma arealer och påverkade över två miljoner människor. Området är till stor del avfolkat men fortfarande bor det människor där och väldigt många av dem är sjuka.

Färden går vidare till Tadzjikistan som är ett av bergländerna med en lång gräns mot Afghanistan. Landet styrs, liksom de andra länderna förutom Kirgizistan, av ledare har som suttit sedan självständigheten i början på 1990-talet. Tadzjikistan är det fattigaste av stan-länderna, har inga olja- eller gasfyndigheter och en mycket liten procent av marken är odlingsbar.

Här träffar författaren yaghnobfolket, en liten folkspillra som aldrig erkändes som en etnisk minoritet av sovjetmyndigheterna. På 1970-talet deporterades de från bergen till låglandet men idag har några återvänt. Liksom i kapitlen om vart och ett av länderna ger Fatland en intressant historisk bakgrund som visar att länderna inte alls var så isolerade tidigare som de är idag.

Kirgizistan är det enda landet som har någon form av demokrati och där presidentens makt inte är obegränsad. Här sänker folk heller inte rösten när de uttalar kritik mot myndigheterna. En annan sak Fatland lägger märke till är avsaknaden av presidentporträtt och statyer som finns i de andra länderna. Hon noterar att hon inte vet hur Kirgizistans president ser ut.

Foto: Leopard Förlag

En av de mindre trevligheterna i landet är traditionen med brudrov. Unga fickor kidnappas rätt och slätt och förs bort och tvingas att gifta sig med med mannen som fört bort henne. Vi får oss flera historier till livs om detta och hur traditionen lever vidare genom att mödrar och mormödrar själva blivit utsatta för det och egentligen aldrig ifrågasatt det.

Erika Fatland avslutar sin resa i Uzbekistan som kanske är det land vi vet lite mer om på grund av att det figurerat i media i den nämnda Telia-skandalen. I avsnittet beskrivs det hårda förtrycket i landet där presidenten spelat på folks rädsla för islamistiska extremister och oroliga grannländer för att behålla makten.

Uzbekistan är känt för sin bomullsodling och ökänt för tvångsarbete på fälten. Bomull odlades redan för 2 000 år sedan men då inte storskaligt. Återigen syns spåren av sovjettiden då andra odlingar slets upp med rötterna och alla skulle odla bomull. Att folk fick svälta spelade inte så stor roll.

Sedan boken skrevs har Uzbekistan fått en ny president, Sjavkat Mirzijajev, då Islam Karimov avled år 2016. En viss lättnad i förtrycket kan nu anas. Fyra av de samvetsfångar som Amnesty arbetat med under många år frigavs år 2017 men landet har en lång väg kvar, liksom de övriga länderna, innan människor kan njuta av sina fri- och rättigheter.

Boken är en bra, lättläst blandning av fakta, historia, dagsaktuell politik, berättelser om människor, anekdoter och skrönor vilket gjort mig än mer bestämd att någon gång resa i regionen.

Andrea Bodekull

En kortare version av denna text publiceras i nummer 1/2018.

Läs också

Uzbekistan - ännu en frigivning (Amnesty International 16 oktober 2017)

Uzbekistan - samvetsfånge frigiven (Amnesty International 10 oktober 2017)

Läs mer från Amnesty Press

KAZAKSTAN
Oberoende fackföreningar i Kazakstan under hårt tryck från regimen (16 juni 2017)

KIRGIZISTAN

Ferganadalen: Oron finns kvar för nya etniska oroligheter (3 februari 2017)

Lagar mot ”homosexuell propaganda” oroar hbtq-rörelsen i Centralasien (12 juni 2016)

Kirgizistan: Fem års fängelse hotar homofoba aktivister – anklagas för huliganism (Amnesty Press 23 maj 2015)

”De flesta som dog i Osj var uzbeker men det är vi som straffas” (5 mars 2014 – även i nr 1/2014)

ILGA höll världskonferens i Stockholm – 450 deltagare diskuterade kampen för hbt-rättigheter (Amnesty Press 23 december 2012)

Fortsatt spänt i södra Kirgizistan (31 december 2010 – även i nummer 5/2010)

Det går utför för demokratin i Kirgizistan (6 april 2010)

Växande hbt-rörelse i Kirgizistan ( Amnesty Press 12 april 2007)

TURKMENISTAN

När girigheten blundar för vansinnet (20 maj 2009)

EU rullar ut röda mattan för Turkmenistans diktator (23 april 2009)

Presidentval 11 februari – dissident ”försvunnen” (27 december 2006)

”Alla turkmeners fader” har dött (21 december 2006)

Oviss framtid för dokumentärer (3 oktober 2006)

TADZJIKISTAN

Väntat resultat i kritiserat val (7 mars 2005)

UZBEKISTAN

ÅRSMÖTET I UMEÅ: I skuggan av Karimovs diktatur i Uzbekistan (9 maj 2015)

Uzbekistan: Islam Karimov har inlett sin fjärde period som president (15 april 2015)

Obama gratulerar Karimov - bred koalition uppmanar USA att inte normalisera förbindelserna med regimen (7 oktober 2011)

Orädd människorättskämpe tilldelas årets Per Anger-pris (15 november 2010)

EU upphävde vapenembargot (27 oktober 2009)

Högt valdeltagande i Uzbekistan - alla partier stödjer Karimov (27 december 2009)

Förtryck i det dolda (20 maj 2009)

Skakande dokument (recension av Elin Jönssons bok »Konsten att dölja en massaker. En resa bakom sidenridån« , 20 januari 2009)

Mutabar Tadzhibaeva vägrar ge upp kampen (nr 3/2008)

Ett brev betyder så mycket (15 december 2008 – även i nummer 5/2008)

Uzbekisk journalist kämpar för pressfriheten (10 februari 2006)

Uzbekistan: Om tortyr, godtyckliga avrättningar och de anhörigas osvikliga kamp (27 oktober 2004)

Uzbekistan: Terrorn och förtryckets godtycke (9 september 2004 – även i nr 3/2004)