Sudan: Här välkomnas flyktingar

Medan många länder stänger sina gränser för flyktingar så ger Sudan människor skydd undan krig och förföljelse. Sedan konflikten i Tigray i norra Etiopien bröt ut i november 2020 har över 60 000 människor flytt till östra Sudan och många lever nu i Tunaydbah.

Reportage | 2021-09-27
Av: Jenny Gustafsson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2021

Rosie från provinsen Humera nära den etiopisk-sudanesiska gränsen driver ett litet kaffestånd i lägret i Tunaydbah. Hon är en av mer än 60 000 personer från Tigray som flytt till Sudan. Foto: Jenny Gustafsson

Det är strax innan åtta på morgonen och solen har ännu inte börjat värma upp den lilla byn Tunaydbah, långt ut på landsbygden i östra Sudan. En tjej med jeans och t-tröja kommer gående bortifrån ett område i utkanten av byn, där tält och enkla byggnader satts upp i rader. De vita tälten är omöjliga att räkna och försvinner bort i horisonten. Hon går in i ett enkelt skjul byggt av pinnar och blad, tar en kvast och börjar noggrant sopa marken.

– Jag går egentligen i skolan. Jag jobbar bara här för stunden, tills vi kan återvända hem, säger hon.

Rosie, som är sexton år, kommer från Tigray, en region i norra Etiopien. Sedan november förra året bor hon i det flyktingläger som byggts upp bredvid byn Tunaydbah. Totalt är mer än en miljon människor – en fjärdedel av alla i Tigray på flykt. Minst 63 000 av dem har sökt sig till de läger som byggts upp i östra Sudan.

Rosie tänder en liten eldstad och sätter på en kanna med vatten. Hela dagarna serverar hon te och kaffe till både flyktingar och boende i den lilla byn. Bredvid henne är ett litet provisoriskt internetcafé, där man betalar för 200 megabyte i taget. Tunaydbah ligger utanför mobilnätverket, och har knappast täckning för vanliga samtal heller.

En man med skjorta och ljusa byxor sätter sig på en av Rosies pallar och tar fram sin telefon. Men internetroutern har ännu inte satts igång, så han måste vänta.

– Vi är inte vana att leva så här. De flesta här i lägret hade bra hus, bilar och stabila jobb. De som är bönder hade bra jordbruksmaskiner. Nu har vi lämnat allt, säger mannen, som heter Amare Geremichael.

Själv var han precis klar med sin doktorsavhandling i vattenteknik när kriget bröt ut. Uppsatsen var till och med inskickad, men som allt annat har hans examen nu satts på vänt.

Östra Sudan, nära gränsen till Etiopien och Eritrea, finns över 60 000 människor som flytt kriget i Tigray. Foto: Jenny Gustafsson

Familjerna från Tigray har sällat sig till en dryg miljon andra flyktingar som kommit till Sudan. Landet, som innan separationen 2011 var Afrikas största, har nu en av kontinentens största flyktingbefolkningar. Flyktingar kommer från länder som Sydsudan, Syrien och Eritrea. Om internflyktingarna från Darfur och andra regioner räknas in så hamnar siffran på fyra till fem miljoner människor. FN:s flyktingorgan UNHCR säger att Sudan är generöst som håller sina gränser öppna, men inte ser till att alla på flykt kan leva i frihet och värdighet. Den största flyktinggruppen är sydsudaneserna, nära 800 000 personer eller 70 procent av alla flyktingar i Sudan.

De passar inte riktigt in i den gängse bilden av en flykting, i och med att många av dem bodde och arbetade här fram till att landet delades för tio år sedan.

Efter en lång konflikt startade en fredsprocess, och en folkomröstning hölls i januari 2011 om att dela landet.

Johnson Khol, född i Sydsudan, blev en av Sudans nära 80 000 sydsudanesiska flyktingar när landet splittrades i två 2011. Foto: Jenny Gustafsson

Drygt 90 procent från syd röstade för, och när ett självständigt Sydsudan 9 juli 2011 blev verklighet lämnade många huvudstaden Khartoum och andra nordliga städer för att flytta till det nya landet. Men inom två år hade en inbördeskonflikt startat som tvingade hundratusentals människor tillbaka norrut, nu som flyktingar.

– Jag är född i syd men kom till Khartoum som ung 1997. Vi flydde undan konflikten som höll på då. Jag levde hela livet här, fram till självständigheten då jag återvände till Sydsudan. Men så tvingades vi tillbaka hit när det nya kriget startade. Krig har ett högt pris, säger Johnson Khol, som kommer från en by i norra Sydsudan.

Han sitter i skuggan på en öppen marknadsplats i Khartoum där ett 40-tal män, alla från Sydsudan, tillverkar dekorativa träfigurer. I handen har han ett vasst verktyg och en lång trästav i ebenholts, en accessoar som används av män och kvinnor i regionen.

– Det vi helst av allt vill göra är att återvända. Leva ett enkelt liv. Odla mango, ta hand om våra kor. Men instabiliteten stoppar oss, säger han och fortsätter snida staven.

Männen på marknaden arbetar långa dagar, från morgon till tidig kväll. De bor under enkla förhållanden i stadens utkant, ofta många släktingar och vänner tillsammans. Fyra av fem sydsudaneser lever likt Johnson Khol och hans familj. Resten, runt 20 procent, bor i flyktingläger.

Många av dem som tidigare hade sina liv i nord har nu återvänt till platser där de bodde och arbetade innan separationen.

– Det som är bra med separationen av Sudan är att vi kan söka skydd här. Och de kan fly till Sydsudan om de behöver, säger Johnson Khol.

Många av flyktingarna från Tigray tillhör den koptiska kyrkan. Foto: Jenny Gustafsson

Det är många sudaneser som flytt till Sydsudan på grund av Sudans egna inbördeskonflikter. Difallah Nyalu, en ung man från den rebellkontrollerade delen av Kordofan i södra Sudan, levde många år i Sydsudan. De senaste fyra-fem åren har han bott i ett flyktingläger för sudaneser, inte långt från gränsen mellan de två länderna. Men i januari i år lämnade han lägret – för att jobba med en organisation som hjälper flyktingarna i Tunaydbah i östra Sudan.

– Nu arbetar jag i ett flyktingläger istället. Jag såg att det fanns många lediga jobb här så jag reste hit. Jag förstår behoven mer i och med att jag själv varit flykting, säger Difallah Nyalu.

– Många organisationer är på plats här i Tunaydbah. Ändå är förhållandena sämre än i lägret där jag bodde i Sydsudan. Det finns inga skolor här. Men relationerna mellan flyktingarna och lokalbefolkningen är bra, säger Difallah Nyalu. För många flyktingar och boende i östra Sudan är relationerna inte nya. Dagens familjer från Tigray är inte de första som kommer till östra Sudan. Såväl Tunaydbah som de andra lägren, Um Rakuba och Hamdayet, har varit flyktingläger flera gånger tidigare.

De första lägren byggdes för mer än 50 år sedan, när familjer från Eritrea, då en del av Etiopien, flydde till regionerna Kassala och Gadaref i östra Sudan. I mitten av 1980-talet kom 400 000 etiopiska flyktingar, många av dem från Tigray, på flykt undan en massiv svältkatastrof (den som både Lionel Richie och Michael Jacksons låt ”We Are the World” och Band Aids ”Do They Know it’s Christmas” skrevs för).

Radiojournalisten Mersi Western flydde Tigray-regionen när konflikten i Etiopien startade i november 2020. Foto: Jenny Gustafsson

Boende i regionen har alltid tagit hand om grannarna på flykt. I början av 1970-talet mottog befolkningen i Kassala de eritreanska flyktingarna i nästan ett år innan den sudanesiska regeringen tog över.

– När vi kom stannade vi hos en sudanesisk familj i två månader. De bodde hos en släkting och vi ta över fick deras hus. Det var många andra som gjorde samma sak, säger Mersi Western, en radiojournalist som flydde Tigray med sin familj när konflikten startade i november 2020.

Hon sitter inne i ett enkelt tält med ena sidan öppen mot en av gatorna i lägret. Därinne hänger finurliga konstruktioner med kontakter och sladdar och inkopplade mobiler. En kille hon känner från gymnasiet, och nu har träffat igen i lägret, har startat en laddningsstation för telefoner.

– Vi har solenergi i tälten men det räcker inte för att hålla telefonerna laddade. Vi har en generator här som kan ladda 30 telefoner, säger Henock Tuam, som är föreläsare på ett universitet i Tigray.

Då och då kommer någon förbi, lämnar sin telefon och får en klisterlapp från Henock Tuam med ett nummer på. Den andra sätter han på telefonen.

– Livet är hårt här, vi känner oss ensamma. Världens mäktiga länder såg vad som hände i Tigray men gjorde ingenting. Men jag känner mig trygg i Sudan, vi kan vara oss själva här, säger han.

Henock Tuam har startat en laddningsstation för mobiler i lägret i Tunaydbah. Foto: Jenny Gustafsson

En man med enkla vita kläder kommer förbi och hämtar sin telefon. Det är prästen i byn, som kom hit som flykting på 1980-talet. De flesta bybor i Tunaydbah är familjer som likt honom har stannat kvar i Sudan sedan den tiden. De pratar både arabiska och tigrinja , och många är sudanesiska medborgare. De senaste sju månaderna, sedan flyktingarna kom, har byn vuxit. Små matställen, kaffestånd och enkla kiosker har byggts av naturmaterial och tältdukar. Det enkla sjukhus som drivs av Läkare utan gränser tar emot bybor också, inte bara flyktingar.

– För dem som bor i byn har det blivit mer liv nu, och ställen att gå till på kvällen, säger Mersi Western, radiojournalisten.

FN menar att regioner som tar emot många flyktingar kan dra nytta av det, speciellt på landsbygden. Den lokala ekonomin kan stärkas och investeringar kan göras i lokal infrastruktur.

I utkanten av lägret, nära den lilla kyrka som byggdes av de första Tigray-flyktingarna, sitter två tjejer i 20-årsåldern. De har varsin säck fylld av kvistar och grenar – ved som ska användas till matlagning.

– Vi får ingen kol så vi måste plocka ved. Vi får matpaket med durra, olja, salt och linser, men inga grönsaker, ägg eller kött. Det är väldigt svårt för dem som inte får pengar skickade av någon släkting utifrån, för det finns inga jobb här, säger Burtaqal Solomon, en av kvinnorna.

Hon bor i ett tält med sin man och dotter, och en 15-årig flicka de träffade under flykten, som kommit bort från sin egen familj. Burtaqal Solomons egen mamma är kvar i Tigray. Hon vägrade följa med när konflikten startade.

– Hon flydde hit som ung när det var svält. Den här gången sade hon, ”Jag vet hur det är i flyktingläger, jag flyr inte igen”, säger Burtaqal Solomon.

Trots familjerna från Tigray så kommer den allra största gruppen flyktingar i östra Sudan, över 100 000 personer, från Eritrea.

Sedan slutet av 1960-talet har människor tagit sig över gränsen mer eller mindre konstant, på grund av politiskt förtryck, osäkerhet och perioder av svält och torka.

Flyktinglägren i Shagarab i regionen Kassala är hem för runt 50 000 personer från Eritrea. Många av dem som anländer har som mål att endast stanna i Sudan en begränsad tid, och istället ta sig norrut mot olika länder i Europa. Rutten går genom öknen i Libyen upp till huvudstaden Tripoli och andra städer utmed Medelhavets kust. I en hotellobby i Khartoum, bakom en enkel receptionsdisk, sitter Yousef Taklaimat, en man i 30-årsåldern från Eritrea. Det är morgon och han har nyss vaknat. Han arbetar som nattvakt och receptionist, och sover på en madrass nära entrén. Hans ansikte är trött och avsmalnat och hans hår är tunt, trots hans unga ålder. Det är bara några månader sedan han kom tillbaka till Khartoum från Libyen, där han varit fast i fem år.

– Libyen är hemskt. Det går inte att beskriva, säger han med långsam röst.

Yousef Taklaimat visar en bild från tiden då han var tillfångatagen i Libyen, i ett försök att fly osäkerhet i Eritrea. Foto: Jenny Gustafsson

Det var under 2016 som Yousef Taklaimat tog sig från Eritrea till Sudan och så småningom vidare till Tripoli. Nästan omedelbart när han nått den libyska huvudstaden blev han och de andra eritreaner han reste med fasttagna av män från någon av de stridande grupperna i landet.

– Vi hamnade mitt i kriget i Libyen. De satte oss i fångenskap och höll oss kvar där ända fram till i vintras, säger han.

Yousef Taklaimat tar fram telefonen och bläddrar bland sina foton. En bild visar en grupp män, smala och med ansiktsuttryck som inte går att avläsa, som ligger tätt, tätt intill varandra i ett kalt rum med stenväggar. Så bodde och sov de nästan hela tiden, berättar Yousef Taklaimat. En annan bild visar ett 100-tal män, alla från Eritrea, som står med plakat som säger ”vi svälter ihjäl” och ”vi behöver någon som räddar våra liv”.

– Det är från en demonstration vi ordnade i Tripoli. Många av personerna på bilden är döda idag, de andra vet jag inte var de är, berättar Yousef Taklaimat. Mohammed Omer från den sudanesiska organisationen Global Aid Hand, som arbetar med flyktingar och internflyktingar runtom i Sudan, säger att många av personerna som nyss kommit från Tigray också ger sig av till Libyen för att försöka resa vidare till Europa. Henock Tuam, som laddar mobiler i Tunaydbah, säger samma sak.

– Det är många som försöker göra resan till Libyen. Jag såg en ung kille som gav sig iväg för ett tag sedan. Men han kom tillbaka hit och mådde inte okej. Psykologer som träffade honom sade att det inte var bra ställt, säger han. Det finns en föreställning att många flyktingar i världen kommer till Europa, men siffran som når kontinenten är liten i sammanhanget. 85 procent av världens flyktingar befinner sig i utvecklingsländer.

Världens 46 LDCS minst utvecklade länder, är hem åt mer än 27 procent av alla på flykt, samtidigt som de endast står för strax över 1 procent av världens sammanlagda bnp.

Sudans flyktingmottagande vilar på tre idéer: att familjer som anländer ska bosättas på avstånd från gränsområdena, att flyktingar ska vara självförsörjande, och att en slags ”open door policy” ska råda. Visst är landets gränser bevakade – några dagar efter att konflikten i Tigray blossade upp stängdes gränsen, men tre övergångar hölls öppna för familjerna på flykt. FN och andra har kritiserat Sudan för att flyktingar inte tillåts röra sig fritt. Landet har undertecknat 1951 års flyktingkonvention, men reserverat sig mot artikeln som garanterar fri rörlighet.

Sudan är dessutom inne i den värsta ekonomiska krisen som de flesta i landet kan minnas. Inflationen var över 360 procent under våren , högst i världen efter Venezuela och Zimbabwe.

Fattigdom och matbrist är en realitet för både medborgare och människor på flykt, inte minst under den så kallade hungerperioden från juni till september.

Enligt IPC-klassificeringen, som generellt används för att mäta hungersnöd och matbrist, står Sudan just nu inför en värre kris än vid någon tidigare mätning. Internflyktingarna i landet lever ofta i svårare förhållanden än de internationella flyktingarna. Upp emot 10 procent av Sudans 40 miljoner invånare beräknas vara fördrivna från sina hem, framförallt i Darfur i landets sydväst, men även i regionerna Kordofan och Blå Nilen.

Många bor i läger i närliggande områden, främst i de mindre konfliktdrabbade delarna av Darfur. Andra lever i fattiga delar av städerna, som Khartoums omgivande så kallade ”rurala öken” där hela bostadsområden som Maio, Dar al Salam och Hajj Yousef byggts upp av generationer av inflyttade internflyktingar.

– Flyktingarna har ofta bättre rättigheter än de som är internt fördrivna i landet. De har starkare skydd i internationell lag och det är fler organisationer på plats i de lägren, säger den välkände människorättsaktivisten och advokaten Salih Mahmoud Osman, själv från Darfur.

Salih Mahmoud Osman, människorättsadvokat från Darfur i västra Sudan oroas över framtiden i Darfur. Foto: Jenny Gustafsson

Konflikten i Darfur, där 80 procent av Sudans internflyktingar kommer ifrån, har delvis svalnat av men är långt ifrån över. Bara i år har 100 000 människor drivits på flykt i och med stridigheter i Geneina på gränsen till Tchad. Den kanske mäktigaste ledaren i Sudan efter Omar al-Bashirs fall 2019, Mohamed Hamdan Dagalo eller ”Hemedti”, ledde under flera år de paramilitära janjawid-styrkorna som ligger bakom många människorättsövergrepp i Darfur. Rasismen mot människor från Darfur har länge varit stark i Sudan. Under revolutionen 2018-2019 blev slogan ”Vi är alla Darfur” ett anti-rasistiskt uttryck, men diskrimineringen är fortsatt utbredd.

– Darfur är en region som försummats genom hela Sudans historia. Det vi ser nu är att hela samhällen förstörs och människor blir fast i läger, säger Salih Mahmoud Osman. Ett fåtal människor kan ta sig till sina byar för att odla eller skörda sin mark när det är säsong. Men då riskerar de att kidnappas eller dödas. Johnson Khol, den sydsudanesiske hantverkaren, har inte varit i sin hemby på många år. Hans fru bor kvar i byn men kommer till Khartoum med jämna mellanrum. Periodvis är det säkert att resa mellan de två länderna. För många sydsudaneser är nord lika mycket hemma som syd – kanske mer, för dem som vuxit upp i ett enat Sudan. Skillnaden är att de nu förlorat sina rättigheter som medborgare.

– En del har flytt till Centralafrikanska republiken eller Kongo, men det är inte säkert där. De flesta sydsudanesiska flyktingarna, 900 000, är i Uganda. Där får du bra utbildning om du är flykting, men du kan inte arbeta som här i Sudan, säger Johnson Khol.

Det är sen eftermiddag och han har packat ihop sina verktyg och låser in dem i ett metallskåp över natten. Ett 20-tal unga killar från marknaden går iväg till en närliggande fotbollsplan i en övervuxen park. Johnson Khol tar en handduk och går åt samma håll, för att tvätta av sig arbetssmutsen innan han tar tre olika bussar och promenerar 20 minuter för att komma hem.

– Vi vill ha hållbar förändring både här i Sudan och i Sydsudan. Inte någon ledare som sitter på sin stol i 40 år. Ledare måste respektera sitt folk, det är så man får stabilitet, säger Johnson Khol.

Många familjer som kommit till lägren från Tigray levde i städer eller samhällen på landsbygden med långt bättre infrastruktur än den i Sudan. Foto: Jenny Gustafsson

I lägret i Tunaydbah blir det kolsvart när solen gått ner. Inga byar eller annan bebyggelse finns i närheten. Det enda som lyser är laddningsbara lampor som hängs upp vid tälten, och här och där blåvita mobilskärmar. Själva byn har knappt elektricitet heller, bara några timmar per dag. Men vägarna mellan tälten är välkända även utan ljus. Faran är inte mörkret, utan de ormar och skorpioner som kan leta sig upp ur sprickor i marken.

Rosie, den unga tjejen med kaffeståndet, är kvar till sent på kvällen. Internetstället är också öppet. Många kommer dit på kvällen med sina telefoner. En bit bort ligger en enkel restaurang som serverar injera, etiopiskt bröd, med olika grytor, och en rad andra kaffeserveringar.

– Jag vill tillbaka hem men jag vet att det inte går just nu. Det är för farligt, säger Rosie.

– Allt förändrades så snabbt, vi hade ett tryggt och vanligt liv i Tigray, fortsätter hon. Nu tänker jag på min mormor som fortfarande är kvar. Hon sade att jag ska hålla ut för hennes skull. Det är det jag gör, jag tänker inte för mycket framåt.

Jenny Gustafsson
[email protected]

Sudan

Huvudstad: Khartoum

Politik: Självständigt från Egypten och Storbritannien 1956. Motsättningar mellan regeringen i Khartoum och självständighetsrörelser i södra Sudan ledde till långvariga krig. År 2011 blev Sydsudan självständigt. Ett väpnat uppror i Darfur 2003 ledde till omfattande övergrepp och fördrivningar. Omar al-Bashir, som tog makten 1989, störtades efter folkliga protester 2019.

Yta: 1 886 068 km2 (Sverige: 449 964 km2).
Befolkning: 45 miljoner.

Live Aid

1985 hölls gigantiska välgörenhetskonserter som samlade in 1,5 miljarder kronor till offren för svältkatastrofen i Etiopien som drabbade Tigray svårt. Orsakerna till svälten diskuteras fortfarande liksom Live Aids roll och den brutala jordbrukspolitik som den kommunistiska militärjuntan, under ledning av Mengistu, bedrev i Etiopien.

Flyktingar i världen

Enligt senaste statistiken (juni 2021) från UNHCR, FN:s flyktingorgan, finns det nu 82,4 miljoner flyktingar i världen som flytt undan krig, våld, förföljelse och kränkningar av mänskliga rättigheter. Det var en ökning jämfört med föregående år då det handlade om 79,5 miljoner människor. Det är dubbelt så många människor på flykt nu jämfört med år 2011 då antalet var nära 40 miljoner.

UNHCR noterar en nedgång av antalet flyktingar som kunnat återvända hem, liksom antalet kvotflyktingar som fick vidarebosättning i annat land.

De största grupperna av flyktingar kom från Syrien (6,7 miljoner), Venezuela (4,0 miljoner), Afghanistan (2,6 miljoner)

Här finns flest flyktingar

Dessa länder har över en miljon flyktingar: Turkiet, Colombia, Pakistan, Uganda, Tyskland, Sudan, Iran.

Flyktingar i Sudan

(UNHCR 31 augusti): 1 108 153 personer från:

Sydsudan 784 860
Eritrea 125 671
Syrien 93 489
Etiopien 69 533
Centralafrikanska republiken 27 356
Tchad 3 521
Jemen 2 114
Övriga 1 609
Internflyktingar inom Sudan 3 036 593

Revolutionen 2019

Den 19 december 2018 utbryter protester i en rad städer i Sudan mot prishöjningar. Protesterna växer under vintern 2019 och handlar nu om att president Omar al-Bashir ska avgå. Den 6 april 2019 sluter hundratusentals människor upp i en marsch till arméhögkvarteret i Khartoum. Armén störtar den 11 april Omar al-Bashir. Protesterna fortsätter. Den 3 juni dödas över 100 personer i en attack mot protestlägret. Efter förhandlingar mellan proteströrelsen och militären bildas den 19 augusti 2019 en övergångsregering.

En konfliktfylld del av Afrika

I årtionden har Sudan och Etiopien drabbats av konflikter. Hopp om fred har brutits av nya våldsamheter och nya flyktingströmmar.

Text: Ulf B Andersson Grafik: Lotta Lundin

Darfur

Foto: Karta: Lotta Lundin

Darfur är fem delstater i västra Sudan där en konflikt år 2003 bröt ut som orsakade en svår humanitär kris. Befolkningen i området, som är afrikaner, hade sett sig åsidosatta av regeringen i Khartoum. Två väpnade rörelser, SLM, Sudan Liberation Movement, och JEM, Justice and Equality Movement gick till angrepp mot regeringsstyrkor. Regeringen svarade med brutalt våld och janjawid, en arabisk milis, anklagas för en rad övergrepp när de gick till attack för att slå ner upproret.

Darfur hade 2003 omkring sex miljoner invånare och nästan hälften av dem beräknas ha tvingats på flykt. Det brukar uppskattas att över 300 000 människor dog under konflikten men det är omtvistat hur många som dödades i våldsamheter och hur många som dog av svält och sjukdomar till följd av kriget.

Ett fredsavtal mellan de flesta rebellgrupper och Sudans regering skrevs under i Juba, Sydsudans huvudstad, den 31 augusti 2020.

Efter 13 års närvaro avslutade FN och Afrikanska unionen, AU, sin mission den 30 juni 2021. Våldsamheter mellan olika folkgrupper i Darfur har fortsatt och ökade under våren 2021.

ICC

Den 31 mars 2005 fattade FN:s säkerhetsråd ett beslut om att hänskjuta situationen i Darfur till ICC, Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Elva länder röstade för medan Algeriet, Brasilien, Kina och USA lade ned sina röster.

Därmed kunde ICC inleda utredningar om brott i Darfur. Den 11 augusti meddelade Sudans utrikesminister Mariam al-Mahdi att regeringen fattat beslut om att de som är efterlysta av ICC ska överlämnas till domstolen i Haag. Det innebär att den tidigare presidenten Omar al-Bashir, som styrde Sudan från 1989 till 2019, då han tvingades bort från makten, kan ställas inför rätta i Haag. Han är anklagad för bland annat folkmord i Darfur.

Ali Kushayb, som var en av janjawids ledare under kriget i Darfur anklagas av ICC för 504 mord, 20 våldtäkter och tvångsfördrivning av 41 000 människor under 2003-2004. Efter att ha hållit sig undan i över ett årtionde överlämnade Ali Kushayb sig i Centralafrikanska republiken i juni 2020 och fördes till Haag där han nu sitter i ICC:s häkte i väntan på rättegång.

Sydsudan

Foto: Karta: Lotta Lundin

Med undantag för perioden 1972–1982 har konflikter mellan södra Sudan och regeringen i Khartoum förekommit från självständigheten 1956 fram till delningen av landet 2011. Orsakerna handlar om fördelning av resurser men har också en etnisk dimension då invånarna i söder är afrikaner medan norra delen domineras av araber.

Omar al-Bashir tog makten i Sudan 1989 och kriget fortsatte fram till 2005 då ett fredsavtal slöts mellan SPLM i södra Sudan och regeringen. Södra Sudans framtid skulle avgöras genom en folkomröstning 2011.

Den resulterade i att 98,8 procent sade ja till självständighet och den 9 juli 2011 utropades Sydsudans självständighet.

I slutet av 2013 uppstod en konflikt mellan president Salva Kiir och vicepresident Riek Machar. Båda var veteraner från SPLM:s kamp för självständighet men Machar hade 1997-2002 en egen milis, SSDF, som var allierad med regeringen i Khartoum.

Motsättningarna mellan Kiir och Machar ledde 2014 till ett förödande inbördeskrig som också hade etniska dimensioner. Ett antal försök till fredsavtal misslyckades men 2020 slöts ett avtal om maktdelning mellan president Salva Kiir och vicepresident Riek Machar.

Landets ekonomi har slagits sönder, flera miljoner har drivits på flykt och omkring 200000 människor har dödats. Den 10 september rapporterade Amnesty om hur en ny våg av förtryck drabbar civilsamhället i Sydsudan.

Etiopien

Den 10 december 2019 mottog Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed Nobels fredspris. Han hade reformerat det etiopiska politiska systemet och upplöst det statsbärande partiet EPRDF, frigivit politiska fångar och skapat fred med Eritrea. Ett år senare var han ledare för ett land i en väpnad konflikt som fört Etiopien in i den värsta krisen på årtionden.

I regionen Tigray i norra delen av landet, där sju miljoner av Etiopiens 118 miljoner invånare bor, hade TPLF, Tigreanska folkets befrielsefront, styrt sedan segern i inbördeskriget 1991. Då störtades Mengistus marxist-leninistiska regim som med hjälp av Sovjet hade haft makten sedan 1975.

TPLF byggde upp en kontrollerad federalism och med hjälp av frontorganisationen EPRDF, Etiopiska folkens revolutionära demokratiska front, hade TPLF den verkliga makten i Etiopien. När TPLF och EPRDF:s ledare Meles Zenawi dog 2012 började inflytandet minska.

Hösten 2020 trotsade TPLF regeringen i Addis Abeba och genomförde val i Tigray, som man vann utan opposition. I början av november 2020 genomfördes ett överraskande anfall mot en etiopisk militärbas i Tigray.

Foto: Karta: Lotta Lundin

Abiy Ahmed svarade med att skicka in etiopiska armén i Tigray. Regionhuvudstaden Mekele intogs snabbt och med hjälp av grannlandet Eritreas armé och milisstyrkor från grannregionen Amhara verkade TPLF ha besegrats. Amnesty och Human Rights Watch rapporterade om misstänkta krigsförbrytelser.

Den 28 juni meddelade Etiopiens regering överraskande att en ensidig vapenvila hade utlysts. TPLF avfärdade det som ett skämt och tog tillbaka kontrollen över Mekele och stora delar av Tigray. TPLF fortsatte in i grannregionerna Amhara och Afar.

Internationella hjälpsändningar stoppas och FN varnar nu för att fem miljoner människor är i behov av nödhjälp i Tigray, och ytterligare 1,7 miljoner i Amhara och Afar kan behöva hjälp med livsmedel. Uppmaningarna från FN om en omedelbar vapenvila har inte fått någon respons.

Läs mer från Amnesty Press

Det nya Sudan: Nya fria medier (21 juli 2021)

Det nya Sudan: Nu blomstrar hoppet om filmkultur (20 juli 2021)

Sudan: Revolutionen som segrade (16 mars 2020)

Efter 30 år med Omar al-Bashir – nu ska ett nytt Sudan byggas (18 april 2019)

Fyra döda vid nya protester i Sudan - möt Mai Shutta från ungdomsrörelsen Girifna (7 december 2012)

Delade ut flygblad i Khartoum - dömd till tre månaders fängelse (23 mars 2011)

Sudanesiska kvinnor i protest för frigivning av demonstranter(15 februari 2011)

Sex universitet omringade av polis - student avled efter protesterna på söndagen (31 januari 2011)

President al-Bashir vill ha samlingsregering (3 januari 2011)

Lubna Ahmad al-Hussein trotsade byxförbudet i Sudan (30 september 2010)

President al-Bashir installeras i dag kvar men trycket ökar från ICC (27 maj 2010)