Det nya Sudan: Nu blomstrar hoppet om filmkultur

Under trettio år förvisade Sudans förre president Omar al-Bashir film och kultur till mörkret. Efter hans fall finns en ny kreativ frihet. Många hoppas på en blomstrande filmindustri, men det är fortfarande en kamp.

Endast fasaden och biljettluckan är kvar på en av Omdurmans mest populära gamla biografer. Foto: Jenny Gustafsson

Det är en lördagskväll i mars, solen har gått ner och kvällsluften är varm. På taket till kulturcentret i Omdurman, tvärs över Nilen från Sudans huvudstad Khartoum, har stolar ställts ut framför en stor vit filmduk. Folk droppar in en efter en och sätter sig under den mörka himlen. Varje vecka visar en grupp entusiaster film här på taket, ikväll 90-talsklassikern ”Thelma och Louise”.

När filmen är slut följer en spontan diskussion om sexuella trakasserier och hämnd, filmens huvudspår. Någon frågar sig hur trakasserier kan stoppas, någon annan pratar om problemets globala dimension. För några år sedan hade detta varit svårt att tänka sig. Sudan, som är ett av Afrikas största länder, styrdes fram till revolutionen och militärkuppen 2019 av Omar al-Bashir, som undertryckte både kultur och det fria ordet.

– Det var svårt att visa film såhär öppet under kizan, säger Rahiem Shadad, en av dem som kommit till filmvisningen på taket.

De han syftar på är den förra regimens förtrogna som i Sudan skämtsamt kallas kizan, plural för ordet koz, eller mugg, efter att de hävdat att de är som muggar som skopar upp visdom från religionens flod.

– Det fanns ett stort stigma under kizan mot alla som sysslade med sång, måleri eller film. Regimens motarbetande förändrade Sudans konstliv i grunden, säger researchern Ruba El Melik.

Efter revolutionen har Sudan tagit steg mot förändring, trots att militären klivit in och tagit ett grepp om makten. Det finns en ny frihet att tala öppet om saker, och nya platser för kreativitet. För landets filmskapare innebär det nya möjligheter, även om många hinder som bromsat industrin fortfarande finns kvar.

Förra året släpptes långfilmen You Will Die at Twenty, den första spelfilm som filmats i Sudan på tjugo år. Huvudpersonen är en pojke i en by på landsbygden, Muzamil, som lever med profetian att han kommer dö då han fyller tjugo år. I centrum står existentiella frågor som individens frihet, makt och samhällets normer.

– Jag säger mycket genom huvudpersonen Muzamil, men jag säger dem inte rakt ut. Jag vill att alla som ser filmen gör sin egen tolkning utifrån sitt liv, säger regissören Amjad Abu Alala.

”You Will Die at Twenty” Foto: Pressbild

Abu Alala bor sedan ett år tillbaka i Kairo, efter att ha vuxit upp i Qatar och spenderat fem år av sin barndom i staden Madani några timmar söder om Khartoum. Det är i en liten by utanför Madani, omgiven av ökenlandskap och odlingar, som filmen utspelar sig. Filmfotot är häpnadsväckande vackert med mjuk ljussättning och stilfulla landsbygdsscener.

I en scen i filmen tvingar Muzamils vänner ner honom i en stor låda, sätter ett lås på och lämnar honom ensam.

– Filmen pratar om frihet. Ingen kan säga till dig att du är ofri, att ditt öde är förutbestämt. Du är fri att följa din egen väg i livet, säger Abu Alala.

Hans filmteam började filma den 17 december 2018, samma dag som protesterna mot Omar al-Bashir drog igång i Sudan. Beslutet att göra en film i landet hade fattats innan revolutionen, när den förra regimens förtryck var ett faktum.

– Jag säger bara hatten av till de som bestämde sig för att göra film under den tidigare regimen, säger Suzannah Mirghani, en annan sudanesisk filmskapare som bor och verkar i Qatar.

Mirghani kom efter revolutionen för att spela in sin första film i Sudan, kortfilmen Al-Sit som också utspelar sig i en by på landsbygden. Likt You Will Die at Twenty är det en vacker filmatisering av den sudanesiska landsorten, med scener från vidsträckta bomullsfält. Filmens huvudperson är femtonåriga Nafisa, som är på väg att giftas bort med en ung sudanesisk affärsman som bor i Gulfen. Hela filmen igenom följer vi Nafisa, som inte yttrar ett ord.

Al-Sit Foto: Pressbild

– Det var ett noga avvägt beslut förstås. Tystnad är ett kinematografiskt sätt att säga någonting väldigt högt. Alla beslut om Nafisas liv tas över hennes huvud, säger Mirghani.

Förutom en film om individens självbestämmande är den också en symbol för det nya Sudan, säger hon. Ett hopp om att viktiga beslut om människors framtid inte längre ska tas bortom deras räckhåll.

Både Al-Sit och You Will Die at Twenty har visats på filmfestivaler runtom i världen och vunnit en rad internationella utmärkelser. You Will Die at Twenty nominerades också till Oscarsgalan, som första sudanesiska film någonsin. Nu går den att streama på Netflix. Men ingen av filmerna har visats för publik i Sudan. Brist på infrastruktur, institutioner och kulturstöd utgör ett lika stort hinder som ofriheten och kizan-tidens förtryck.

– Det är väldigt svårt att göra någonting alls här, det finns inget system och inga resurser. Vi försöker, men det är inte lätt, säger Khalid Awad, en fotograf och filmare som jobbade med både Al-Sit och You Will Die at Twenty.

Han sitter på ovanvåningen i sin studio i en stadsdel i Khartoum, omgiven av sladdar, kameror och belysning. Det finns el idag, så luftkonditioneringen fungerar. Den senaste tiden har huvudstaden haft långa elavbrott, åtta-nio timmar antingen på dagen eller kvällen. Med en temperatur på över 40 grader under vårmånaderna är det omöjligt att arbeta utan el.

– Vi tar alltid med oss generatorer till inspelningarna. Men om du har el så är det något annat som strular, gas eller bensin till bilen, säger Awad.

Runtom i Sudan står gamla biografsalonger tomma och tysta, efter att landets filmindustri tystades ner under den förre ledaren Omar al-Bashir. Foto: Jenny Gustafsson

Dessutom saknas det kanske allra mest grundläggande för en levande filmindustri. Biografer. På 80-talet hade Sudan sextio biografer, ofta fullsatta, utspridda över städer runtom i landet. Huvudstaden, som på den tiden hade en halv miljon invånare, hade sexton biografer.

– Det fanns en tid i Sudan när biograferna sålde fler biljetter än vad fotbollen gjorde, säger filmskaparen Suleiman Ibrahim.

Ibrahim tillhör Sudans tidiga generation filmskapare, som studerade film på platser som Kairo, Moskva och Berlin. Det Khartoum de växte upp i var som många andra platser i världen på 1960- och 70-talet mitt uppe i en era av hippierörelse, avkolonisering och förväntningar.

– Film var stort. Biograferna visade indiska, egyptiska och amerikanska produktioner. Ibland kom filmer från Japan och Italien samma år som de släpptes där, säger Ibrahim Shaddad, en annan tidig filmskapare.

De båda männen sitter på Ibrahims uteplats i en av Omdurmans äldsta stadsdelar, där låga hus ligger tätt intill varandra utmed sandiga gator. Två yngre filmskapare är också där, Mahira Salim, med sin fyra månader gamla son i knät, och Suhaib Gasmelbari, som porträtterat Shaddad och Ibrahim i sin film Talking About Trees. Filmens arbetsnamn, berättar han, var The Waiting Bench.

– Så var det för den som ville göra film i Sudan. Är du rik? Har du kontakter inom säkerhetstjänsten? Om inte, antingen lämna landet eller sätt dig ner och vänta, säger Shaddad.

Filmskaparna Ibrahim Shaddad och Suleiman Ibrahim från Sudans tidiga filmgeneration. Foto: Jenny Gustafsson

De allra första filmerna i landet gjordes när Sudan var under brittiskt-egyptiskt styre i början av 1900-talet och efter självständigheten 1956. De tidiga produktionerna var inget annat än statlig propaganda, om saker som folklore, sport och turism. Ett undantag var den nu bortgångne legenden Gadallah Gubara som filmade Afrikas första långfilm i färg 1955. Så började Shaddad, Ibrahim och andra återvändande filmstudenter göra konceptuella och samhällsbetraktande kortfilmer, som Camel, om en kamel som träder in i drömmarnas land samtidigt som den kör en stor oljepump, och The Station, om en familj på väg till sjukhus som fastnar på en stor bussterminal.

Men entusiasmen för film och biobesök började dala under 1980-talet, och fick ett abrupt slut i och med Omar al-Bashirs militärkupp 1989. Nästan omedelbart började biografer och konserthus stängas igen.

– Kuppen kom i en tid när Sudan var på väg mot en slags konstnärlig renässans, ett sökande efter nya uttryck. Den satte stopp för allt det, säger El Melik.

Det har nu gått många år sedan den sista av de gamla biograferna stängdes igen. Byggnaderna står nu som negligerade monument över en svunnen tid. Coliseum i centrala Khartoum har gjorts om till parkering; ett annat filmhus har tagits över av armén. I Omdurman finns endast fasaden kvar på en av de mest populära biograferna; en annan har bommats igen med alla stolar och bioduken kvar.

Filmfestivalen som hållits i Khartoum de senaste åren har visat filmer på andra platser runtom i staden, med långa rader av stolar utställda under öppen himmel. Årets festival ställdes in på grund av pandemin, men förra året invigdes festivalen med filmskaparen Marwa Zeins Khartoum Offside, en dokumentär om fotbollsspelare som trotsar idé att fotboll inte är något för kvinnor.

Mahira Salim, en yngre filmskapare, arbetar just nu på en film om det sjukhus som tog hand om alla Khartoums invånare innan sjukvården privatiserades. Foto: Jenny Gustafsson

Några dagar innan festivalen drog igång, en sval kväll i början av januari, visades en annan film på ett populärt utomhuscafé i Khartoum: filmaren Hajooj Kukas Akasha, som utspelar sig i de konfliktdrabbade delarna av södra Sudan. För många i publiken var det första gången de såg en film om krigföringen i det egna landet. TV och annan media i landet har aldrig rapporterat fritt om detta. Och för huvudrollsinnehavaren, som inte skådespelat innan, var det första gången han överhuvudtaget kunnat resa från sin region till huvudstaden.

Mirghani och Abu Alala arbetade också med förstagångsskådespelare i sina filmer. Varken Nafisa eller hennes uttänkte gemak i Al-Sit hade skådespelat tidigare. Inte heller Muzamil i filmen You Will Die at Twenty. Abu Alala berättar att han träffade 150 personer innan den rätta killen kom i slutet på den andra dagen.

– Det finns inga skådespelare i Sudan i och med alla år utan någon filmindustri. Men det håller på att vända, folk börjar nu se skådespeleri som något de vill hålla på med, säger han.

Mirghani, som likt Abu Alala bodde i Sudan under några år i sin barndom, strax innan militärkuppen 1989, tror också på en annan framtid i landet.

– Det Sudan jag minns var annorlunda. Ingen tänkte sig film eller skådespeleri som en möjlighet då. Men det har ändrats. Nu finns det filmskapare som är seriösa med det de gör. Det är en liten grupp, men de finns, säger hon.

Men att kalla de senaste årens filmer för en ny filmvåg eller trend är för tidigt.

– En del talar om en framgångssaga men det är inte så enkelt. Visst, flera nya filmer har producerats och visats på festivaler, det är bra i sig. Men vi befinner oss fortfarande bakom startlinjen, säger Gasmelbari.

Kanske är det som slutscenen i You Will Die at Twenty, där Muzamil tar på sig sina kläder och börjar springa, bortåt, mot ett okänt mål.

Jenny Gustafsson
[email protected]

Fakta/Sudan

Huvudstad: Khartoum
Politik: Självständigt från Storbritannien 1956. Motsättningarna kring Sydsudan ledde till flera krig som avslutades med en fredlig separation 2011. Omar al-Bashir tog makten i en militärkupp 1989. Hans parti NCP styrde enväldigt och en islamisering inleddes. År 2003 inleddes ett uppror i Darfur som slogs ned med hårda metoder. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag åtalade 2009 Omar-Bashir för folkmord. Omfattande protester inleddes i december 2018 och den 11 april 2019 tvingades presidenten att avgå.
Yta: 1 886 068 km 2 (Sverige 449 964 km 2)
Befolkning: 41,6 miljoner.

Omar al-Bashir

Han ledde 1989 en militärkupp som störtade den demokratiskt valda regeringen under ledning av Sadiq al-Mahdi. Omar al-Bashir grundade 1998 partiet NCP, Nationella kongressen, som dominerade sudanesisk politik fram till 2019. Omar al-Bashir vann alla val men anklagades för valfusk och oegentligheter.
Efter att ha tvingats avgå 11 april 2019 fängslades Omar al-Bashir och han dömdes den 14 december till två års fängelse för pengatvätt och korruption.

ICC

I mars 2009 utfärdade ICC, Internationella brottmålsdomstolen, en internationell arresteringsorder för Omar al-Bashir. Chefsåklagaren Luis Moreno-Ocampo ville ställa Sudans president inför rätta för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. FN:s säkerhetsråd hade 2005 beslutat att hänskjuta situationen i Darfur till ICC. Elva länder röstade för medan Algeriet, Brasilien, Kina och USA lade ned sina röster.

Den 11 februari 2020 meddelade militärrådet i Sudan att Omar al-Bashir och andra personer som söks av ICC ska överlämnas. Amnesty välkomnade beskedet och uppmanade Sudan att omedelbart skicka Omar al-Bashir till Haag.

Faktatexter: Ulf B Andersson

Läs mer om Sudan från Amnesty Press

Sudan: Revolutionen som segrade (16 mars 2020)

Efter 30 år med Omar al-Bashir – nu ska ett nytt Sudan byggas (18 april 2019)

Fyra döda vid nya protester i Sudan - möt Mai Shutta från ungdomsrörelsen Girifna (7 december 2012)

Delade ut flygblad i Khartoum - dömd till tre månaders fängelse (23 mars 2011)

Sudanesiska kvinnor i protest för frigivning av demonstranter(15 februari 2011)

Sex universitet omringade av polis - student avled efter protesterna på söndagen (31 januari 2011)

President al-Bashir vill ha samlingsregering (3 januari 2011)

Lubna Ahmad al-Hussein trotsade byxförbudet i Sudan (30 september 2010)
President al-Bashir installeras i dag kvar men trycket ökar från ICC (27 maj 2010)

Upplagt för Bashir-seger i första fria valet på 24 år (10 april 2010)

ICC lägger ner åtal mot rebelledare i Darfur (9 februari 2010)

Tragedin Darfur (14 mars 2008)

Darfur i backspegeln (26 februari 2008)

Protestdag för Darfur (2 maj 2007)

I Darfur är allt som vanligt, fast värre (27 september 2006)

Darfur – varning för folkmord (11 juni 2004)