Libanon: Utländska hembiträden bildar fackförening

Miljontals utländska kvinnor arbetar under slavlika förhållanden i privata hushåll i Mellanöstern. I januari grundades arabvärldens första fackförening för utländska hembiträden i Libanon, men arbetsministeriet har satt sig på tvären.

reportage | 2015-03-23
Av: Bengt Sigvardsson
Nepalesiska medlemmar i arabvärldens enda fackförening för utländska kvinnliga hembiträden. Längst bak från vänster till höger står Amju Dheimal, Babita Adikari och Laxmi Chhetri. Längst fram från höger till vänster: Kimu Tamang, Sita Lama (från GEFONT i Nepal) , Sharda Pekharel och Karisma Tamang.

Nepalesiska medlemmar i arabvärldens enda fackförening för utländska kvinnliga hembiträden. Längst bak från vänster till höger står Amju Dheimal, Babita Adikari och Laxmi Chhetri. Längst fram från höger till vänster: Kimu Tamang, Sita Lama (från GEFONT i Nepal) , Sharda Pekharel och Karisma Tamang. Foto: Bengt Sigvardsson

Det är söndagseftermiddag i de östra delarna av Libanons huvudstad Beirut. På ett kafé sitter sju nepalesiska kvinnor och diskuterar. Arabvärldens första och enda fackförening för utländska hushållsarbetare håller möte.
– Många arbetsgivare i Libanon respekterar sina hundar mer än oss. Vårt fack är ett paraply som vi kan skydda oss under mot övergrepp och utnyttjande, säger 31-åriga Laxmi Chhetri.

Hon och de andra kvinnorna är några av cirka 250 000 utländska kvinnliga hembiträden, framförallt från Afrika och Asien, som arbetar i Libanon. Många lever och arbetar under slavlika förhållanden. De omfattas inte av libanesisk arbetslagstiftning, utan lyder under det så kallade kafala-systemet, eller sponsorsystemet.
– Vårt mål är att kafala-systemet avskaffas och att utländska hembiträden får rättigheter, säger Laxmi Chhetri.

Laxmi Chhetri från Nepal är en av cirka 400 medlemmar i arabvärldens första fackförening för utländska hembiträden som grundades i Libanon i januari.

Laxmi Chhetri från Nepal är en av cirka 400 medlemmar i arabvärldens första fackförening för utländska hembiträden som grundades i Libanon i januari. Foto: Bengt Sigvardsson

Fackföreningen utropades den 25 januari 2015 och har cirka 400 medlemmar. För att kringgå förbudet för migrantarbetare att organisera sig har man även några libanesiska medlemmar. Libanons Nationella Fackföreningsfederation, FENASOL, har tagit emot det nya facket med öppna armar men arbetsministeriet vägrar godkänna det och kallar det illegalt.
– Därmed anser ministeriet att vi är slavar – inte arbetare – och att vi inte har några mänskliga rättigheter, säger Laxmi Chhetri som har arbetat i Libanon i nio år.

Kafala-systemet innebär att arbetskontraktet är knutet till en arbetsgivare, sponsorn. Det är även migrantarbetarnas uppehålls- och arbetstillstånd. Endast tre punkter ger gästarbetaren rätt att bryta kontraktet; fysiskt och sexuellt våld, arbete i mer än ett hem och mer än tre månaders utebliven lön. Ytterst få känner ens till detta. De flesta kommer till Libanon via libanesiska arbetsagenturer med systeragenturer i migrantarbetarnas hemländer där de skriver under kontraktet. Eftersom kontraktet oftast är skrivet på arabiska vet många kvinnor inte vad de skriver under. Det ger arbetsgivarna fria händer att sätta upp oskrivna regler.

På senare år har alltfler i Libanon blivit medvetna om utländska hembiträdens slavlika liv, bland annat genom upplysningskampanjer.

På senare år har alltfler i Libanon blivit medvetna om utländska hembiträdens slavlika liv, bland annat genom upplysningskampanjer. Foto: Bengt Sigvardsson

– Nästan alla arbetsgivare konfiskerar våra pass, vilket även min gjorde under mina första sex år i Libanon. Jag trodde att det var så det fungerade, säger Laxmi Chhetri.

35-åriga Kimu Tamang har arbetat i Libanon i över sex år.
– Under mina första år förbjöds jag att ha mobiltelefon och kontakta min familj. Jag fick inte ut min lön, kunde aldrig äta mig mätt och hade inga lediga dagar, säger Kimu Tamang.

– Jag känner hembiträden som inte har tillåtits gå utanför bostäderna på tio år och inte har fått lön, säger Laxmi Chhetri.
Fackföreningen strävar efter migrantarbetare ska omfattas av arbetslagstiftningen och att Libanon ratificerar ILO: s (International Labor Organisation) konvention 189 om hushållsarbetares rättigheter.

– Då skulle några av våra krav uppfyllas, till exempel fasta arbetstider, minimumlön, att löner betalas i tid, en ledig dag i veckan och raster under arbetsdagen. Inget av detta anges i kafala-kontrakten men lönen brukar ligga på 150 - 250 dollar (cirka 1 400- 2 300 kronor) i månaden, säger Laxmi Chhetri.
– Jag har inga fasta arbetstider men jobbar vanligen från sju på morgonen till elva på kvällen sex dagar i veckan, säger Kimu Tamang.

Kimu Tamang från Nepal har varit i Libanon i över sex år. Hon jobbar från sju på morgonen till elva på kvällen sex dagar i veckan i ett privat hushåll. Under sina första år i Libanon fick hon inte kontakta sin familj eller äga mobiltelefon.Hon har nu själv förhandlat fram bättre arbetsförhållanden.

Kimu Tamang från Nepal har varit i Libanon i över sex år. Hon jobbar från sju på morgonen till elva på kvällen sex dagar i veckan i ett privat hushåll. Under sina första år i Libanon fick hon inte kontakta sin familj eller äga mobiltelefon.Hon har nu själv förhandlat fram bättre arbetsförhållanden. Foto: Bengt Sigvardsson

Många hålls inlåsta. Fysiskt och sexuellt våld är inte ovanligt, men sponsorsystemet innebär att om de rymmer från sina arbetsgivare befinner de sig olagligt i landet. Stoppas de av polis riskerar de att fängslas. Detsamma gäller om de polisanmäler sina arbetsgivare. Det är inte ovanligt att arbetsgivaren gör en falsk motanmälan för stöld.
– Vissa sitter fängslade i ett år innan fallet tas upp i domstol eller att någon ombesörjer hemresan. Ibland får arbetsgivaren betala hemresan, men ofta får hembiträdet eller en frivilligorganisation göra det, säger Laxmi Chhetri.

En viktig del av fackföreningens roll är att sprida information. En redan miserabel tillvaro förvärras av att många inte känner till att libanesisk lag förbjuder inlåsning, konfiskering av pass med mera. Så var även fallet för Laxmi Chhetri och Kimu Tamang fram tills de gick med i NARI, en förening för nepalesiska hembiträden.
– Då insåg jag att jag hade rättigheter och krävde att få mitt pass tillbaka av min arbetsgivare, säger Laxmi Chhetri.

Hon och Kimu Tamang har förhandlat upp sina löner till 350 (3 200 kronor) respektive 400 (4 100 kronor) dollar i månaden. Så länge arbetsministeriet inte erkänner fackföreningen är det svårt att driva kollektiva förhandlingar.
– Men vi försöker uppmuntra hembiträden att höja sina röster och kräva sina rättigheter av arbetsgivarna, säger Laxmi Chhetri.

För många utländska hembiträden i Libanon slutar drömmen om ett bättre liv i en mardröm. Här pratar socialarbetaren Nivine Aoun, från Caritas, med ett etiopiskt hembiträde som fått plats på Caritas skyddade boende efter att hennes arbetsförhållanden drivit henne till psykiskt sammanbrott.

För många utländska hembiträden i Libanon slutar drömmen om ett bättre liv i en mardröm. Här pratar socialarbetaren Nivine Aoun, från Caritas, med ett etiopiskt hembiträde som fått plats på Caritas skyddade boende efter att hennes arbetsförhållanden drivit henne till psykiskt sammanbrott. Foto: Bengt Sigvardsson

Fackföreningen är mitt uppe i en medlemsvärvningskampanj.
– Vi har stöd av flera libanesiska och utländska organisationer, fackföreningar och ILO. Vi är inte rädda och kommer att kämpa vidare oavsett om arbetsministeriet godkänner oss eller inte, säger Laxmi Chhetri.

Sedan år 2005 har ILO haft ett projekt för utländska hembiträdens rättigheter i Libanon i samarbete med arbetsministeriet, frivilligorganisationer och gästarbetare. Det har bland annat innefattat informationskampanjer och lobbying. På ILO:s kontor i Beirut träffar jag Zeina Mezher, projektchef för ILO i Libanon.

Zeina Mezher är samordnare för ILO-projektet PROWD (Protecting the Rights of Women Migrant Domestic Workers) i Libanon.

Zeina Mezher är samordnare för ILO-projektet PROWD (Protecting the Rights of Women Migrant Domestic Workers) i Libanon. Foto: Bengt Sigvardsson

– När vi startade fanns det nästan ingen kunskap om situationen för utländska hushållsarbetare. Nu är flera organisationer och även folk i allmänhet engagerade i frågan. Projektet ledde till ett standardiserat arbetskontrakt 2009. Tidigare var arbetsgivarna fria att själva knåpa ihop kontraktet. Det är långt ifrån tillfredsställande, men ett steg på vägen, säger Zeina Mezher.

Även ett utkast till en ny migrantarbetslagstiftning har utarbetats. Det har legat på parlamentets bord i flera år, men politisk turbulens sätter käppar i hjulet. Regeringsskiftena har varit många i Libanon.
– Varje ny regering har nya åsikter om frågan och vi får ständigt starta om från noll, men vi försöker påverka alla beslutsfattare att ratificera ILO-konvention 189. Då skulle hushållsarbetarna åtminstone få grundläggande rättigheter, säger Zeina Mezher.

Bildandet av fackföreningen är ett resultat av projektet.
– ILO:s roll är att få igång en dialog mellan regeringen och migrantarbetarna. Regeringens första reaktion var att olagligförklara fackföreningen, men dialogen är igång. Det uppmuntrar fler att organisera sig, säger Zeina Mezher.

Sita Lama från nepalesiska fackföreningen GEFONT är i Libanon för att utbilda medlemmar i NARI, en intresseförening för nepalesiska hembiträden, att arbeta fackligt i den nybildade fackföreningen.

Sita Lama från nepalesiska fackföreningen GEFONT är i Libanon för att utbilda medlemmar i NARI, en intresseförening för nepalesiska hembiträden, att arbeta fackligt i den nybildade fackföreningen. Foto: Bengt Sigvardsson

Frågan är om detta kan sprida sig till övriga Mellanöstern där det beräknas att det finns cirka 23 miljoner gästarbetare som lyder under kafala-systemet.
– Libanon har ett aktivt civilt samhälle och en förmånlig miljö för förändringar. Det var därför vi drog igång vårt pilotprojekt här, med förhoppning att det ska sprida sig, förklarar Zeina Mezher.

Bengt Sigvardsson
[email protected]

Fakta/migrantarbetare
* Det finns cirka 23 miljoner migrantarbetare i Mellanöstern. Majoriteten arbetar inom byggindustrin. Omkring 2,4 miljoner jobbar i privata hushåll. ILO beräknar att 600 000 migranter utsätts för tvångsarbete i regionen.

  • Kafala-systemet har sin grund i en gammal beduintradition om att ge främlingar tillfälligt beskydd. Dagens system ger arbetsgivaren nästintill total makt över migrantarbetarens liv.

  • Kafala-systemet råder i Libanon, Saudiarabien, Jordanien, Irak, Kuwait, Oman, Qatar och Förenade Arabemiraten. Bahrain avskaffade officiellt kafala-systemet 2009, men enligt människorättsorganisationer har mycket få förändrats i realiteten.

  • I Qatar är 95 procent av arbetsstyrkan migrantarbetare. Under uppbyggnaden inför landets värdskap av fotbolls-VM 2022 dog minst en gästarbetare varannan dag i arbetsolyckor under år 2014.

  • I Libanon dog i genomsnitt ett utländskt hembiträde i veckan år 2008. Framförallt genom självmord eller fall från balkonger under rymningsförsök. De usla förhållandena har lett till att Filippinerna, Madagaskar, Etiopien och Nepal förbjuder sina medborgare att arbeta i Libanon. Förbudet har lett till ökad trafficking.

  • I juni 2011 antog ILO konvention 189 om hushållsarbetare som reglerar deras arbetsförhållanden och rättigheter.

  • 17 länder, dock inga i Mellanöstern, har ratificerat ILO-konvention 189.

reportage | 2015-03-23
Av: Bengt Sigvardsson