Unika vittnesmål från ett iranskt fängelse

En enorm svart hand som klämmer åt om en byggnad full med människor. Det är en av Soudabeh Ardavans många skildringar av hur det är att sitta i iranskt fängelse. Under sina åtta år som politisk fånge tecknade, målade och broderade hon bilder av livet innanför murarna. Nu är hon aktuell med boken Berätta för andra! som innehåller drygt 200 illustrationer från fängelsetiden.

Soudabeh Ardavan har samlat sina konstverk från fängelsetiden i den nyutkomna boken ___Berätta för andra!.__

- Jag är bara ett exempel. Det finns andra som har haft det mycket värre än jag, men många vågar inte berätta öppet om vad de varit med om, säger Soudabeh Ardavan.
Hennes mörka ögon är vänliga och uttrycksfulla, rösten lågmäld och eftertänksam. Det är en varm majkväll och Soudabeh håller på att förbereda ett föredrag med bildvisning på Världsbiblioteket i Solidaritetshuset i Stockholm. Hon har satsat mycket tid och energi på att få sin tredje bok: _Berätta för andra! Mitt vittnesmål från åtta år i islamiska republikens fängelser, publicerad.
- Alla sade till mig att jag måste trycka bilderna så att folk får se. Många tycker det är svårt att föreställa sig hur något är när man bara berättar, men bilder hjälper folk att förstå, menar Soudabeh.

Det var 1981 som Soudabeh Ardavan fängslades. Efter den iranska revolutionen 1979 tog ayatollah Khomeini makten i landet. Han koncentrerade den politiska makten hos sig själv och prästerskapet, och lät fängsla mängder av oppositionella. 23-åriga Soudabeh, som studerade till arkitekt och designer i Teheran, var en av dem som greps för sitt politiska engagemang och fördes till det beryktade Evinfängelset i huvudstaden.

• I fängelset bearbetade jag mina upplevelser genom konsten. Den betydde verkligen mycket för mig. Jag var aldrig sysslolös, man måste ha något att göra för att överleva där, berättar Soudabeh.
  Hon bor i Sverige sedan tio år och det är nu länge sedan hon frigavs från fängelset i Iran. Men minnena därifrån är i allra högsta grad levande. Bakom varenda en av Soudabehs avbildningar finns en detaljerad historia.

• Här var jag jätteledsen, säger Soudabeh och pekar på en teckning som föreställer en ensam kvinna sittande på golvet, lutad mot en vägg. Min bästa vän hade blivit förd till isoleringscellen efter att hon kastat in tuschpennor till mig genom en glugg. Hon blev torterad för min skull och jag hade så dåligt samvete. Jag kramar mina knän på bilden eftersom jag inte hade någon annan att krama och min vän berättade senare att hon gjort samma sak i isoleringscellen.

Soudabeh tecknade ofta sina känslor i fängelset. Här är hon ensam och ledsen. BILD: Soudabeh Ardavan

Soudabeh råkade själv ut för bestraffningar varje gång vakterna kom på hennes konstnärliga verksamhet. Under de första sex åren tog de precis allt som hon skapade, men de sista två åren lyckades hon smuggla ut sina bilder i miniatyrformat med hjälp av de som kom för att besöka sina anhöriga i fängelset. Drivkraften att dokumentera fängelselivet ledde till en stor uppfinningsrikedom hos Soudabeh. Papper och blyertspenna lyckades hon oftast få tillgång till, ibland även tuschpennor, men det hände att hon inte hade några skaparverktyg alls:
- I isoleringscellen målade jag med tepåsar som jag blött upp. Jag gjorde en pensel av strån från mitt hår som jag skar av med metallbiten på en pennvässare. Skaftet till penseln fick bli en tandpetare som jag hittade på golvet i cellen, och jag band ihop skaft och hårstrån med en tråd från mina strumpor. Sedan målade jag porträtt som av rena tillfälligheter liknade mina cellkamrater. Det gjorde att jag kände mig mindre ensam i isoleringscellen.

Soudabeh upptäckte att resultatet påminde om akvarell när hon, i brist på färger, målade med uppblötta tepåsar. BILD: Soudabeh Ardavan

En annan gång använde Soudabeh tandkräm för att få fram vit färg till duvor som skulle spegla hennes längtan efter frihet. Hon ristade även bilder i stenar och broderade färgglada tavlor med hjälp av tråd och tyg från sina kläder, handdukar och filtar. Flera av Soudabehs bilder föreställer den så kallade bestraffningscellen utan fönster och med ett myller av människor. Här hamnade fångarna när de till exempel vägrade att säga att islam är bra eller att de ångrade sina politiska åsikter. Upp till 40 personer kunde sitta samtidigt i den lilla cellen som egentligen var avsedd för tre personer.

Ett par av Soudabehs medfångar tog sina liv i fängelset, andra avrättades. Soudabeh berättar att tusentals personer avrättades i Iran under den här tiden.
- Män som inte accepterade att vara muslimer dödades direkt. Kvinnorna piskades fem gånger om dagen tills de antingen dog eller valde att bli muslimer, förklarar hon.

När Soudabeh kom till Sverige återgav hon trängseln i fängelsets bestraffningscell genom de här skulpturerna bakom galler.

Trots sorg och elände fanns det ändå glada inslag i Evinfängelset. Ofta hördes sång och skratt från cellerna.
- Alla fångar var unga och hade bra humor, ler Soudabeh.
Förutom gemenskapen med fångarna på den egna avdelningen blev kontakten med fångar från andra avdelningar viktig. Till en början kommunicerade de med varandra genom springorna i de järnpersienner som satt i fönstergluggarna. Men vakterna upptäckte det och monterade en gul plastmur för persiennerna. Fångarna lyckades dock göra hål i muren och en av Soudabehs teckningar visar fyra glada ansikten tätt bredvid varandra som kikar in genom en liten öppning. Av rädsla för att bli upptäckta ännu en gång vågade fångarna inte ens viska till varandra genom öppningen utan de läste istället på varandras läppar.

Andra sätt som fångarna använde sig av för att kommunicera tvärs över avdelningarna var knackningar i väggarna och privata koder. Fyra gånger om dagen fördes de till fängelsets stora badrum där de kunde duscha, tvätta, diska och uträtta sina behov. Eftersom fångar från alla avdelningar kom dit, dock på olika tider, var väggarna fulla av privata koder.
- Ibland blev vakterna arga på oss och öppnade inte dörrarna så vi fick vara i badrummet i två timmar i sträck, minns Soudabeh.
En annan vanlig bestraffningsmetod var annars att inte låta fångarna uppsöka badrummet.

"Min känsla av tortyr". BILD: Soudabeh Ardavan

Under sina åtta år i fängelset utvecklade Soudabeh en djup vänskap med några av sina medfångar. En del av dem, som liksom hon själv har flyttat utomlands, har hon kontakt med än idag.
- Jag önskar att jag kunde återvända till Iran, men det kan jag inte. Då skulle jag vara i fara på grund av de böcker jag har publicerat, säger hon.

Efter Soudabehs bildvisning på Solidaritetshuset vill en kvinna i publiken veta hur situationen i Iran ser ut i dag. Soudabeh konstaterar sorgset att det fortfarande finns ett stort antal personer som sitter i fängelse för sina åsikters skull, men att det på hennes tid var många fler på grund av alla politiska rörelser som fanns då:
- Man lyckades tysta ner folk efter några år. Men de som fortfarande vågar vara oliktänkande hamnar i fängelse idag också.

"Mina bilder hjälper folk att förstå hur det var", säger Soudabeh. Hon ser det som sin uppgift att vittna om åren i iranskt fängelse under islamiska republikens tid.

Genom sitt vittnesmål från fängelsetiden vill Soudabeh göra världen uppmärksam på de politiska fångarna och deras livsvillkor. På baksidan av hennes nya bok kan man läsa följande utdrag:

Vi tar farväl av de som ska avrättas och säger några värmande ord:
- Vi kommer inte att glömma dig!
- Vi står på oss!
Och de kontrar:
- Låt dem inte bryta ned er!
- Berätta för andra vad de gjort med oss när ni kommer ut!

Och berätta för andra är precis vad Soudabeh Ardavan gör.

Text: Lisa Nordenhem, praktikant Amnesty Press
Foto: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press

FOTNOT: En utställning med bilder av Soudabeh Ardavan visas på Världsbiblioteket i Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 40, Stockholm, under perioden 9/5 – 25/5.