Rapport från ett karnevalståg

• Jag bryr mig inte om vem de har sex med, men varför måste de stå och visa röven på ett lastbilsflak?

Min pappa är antagligen inte ensam i Sverige om att ha fällt den kommentaren när Pride till äventyrs kommit på tal. Jag tror aldrig att han har sett paraden, utom på teve, och därför är det här till honom. Som en sorts rapport.

Jag såg faktiskt en läderbögsröv! Det var i Tantolunden strax innan tåget skulle gå. Sedan försvann den i myllret av människor. Flickor i frack, pojkar i fjäderskrud, stolta föräldrar, människor med roliga frisyrer, människor med tråkiga frisyrer, färgglada människor, glada människor, till synes helt vanliga människor.

Till synes. För under den mest vanliga uppsyn kan det ju dölja sig en konstig människa. Det har jag lärt mig under den här veckan, då Kulturhuset på Sergels torg förvandlades till Pride House. Till synes vanliga människor överallt. Såna som jag utan vidare kan passa in bland. Och den där tanten med sin ytterst vanliga blommiga tantklänning och sina ovanligt stora fötter, hon passar också in.

Alla passar in, det är det som är finessen. Och idag promenerade, marscherade, gympade (Friskis & Svettis var också med) och dansade alla dessa människor som passar in, från Tantolunden till Gärdet. Inte för att visa sina rövar, utan för att visa att de finns.

Gaypoliserna, försvarets homo- och bisexuella, gayundersköterskorna och homosexuella läkare visade att de finns. Stolta föräldrar, syskon och vänner till homosexuella visade att de finns. Babsan visade sig, drottninglikt leende. De till åren komna Golden ladies fick dagen till ära visa upp sig åkandes cykeltaxi. Kasha Jacqueline och Frank Mugisha från Uganda marscherade för alla dem som inte får visa att de finns. I parlamentet i deras hemland ligger ett förslag om att homosexualitet ska kunna straffas med döden.

Riksdagspartierna försatt såklart inte heller en chans att visa att de finns såhär en dryg månad före valet. Med undantag för kristdemokraterna då. Men svenska kyrkan var där och till och med en och annan katolsk präst i lila skrud. Fyra banderollhållare från Sveriges pensionärers intresseparti (SPI) syntes också i tåget.

Prideparaden har blivit ett sammanhang man vill synas i, och visst kan man förebrå hela evenemanget för att ha blivit ett kommersiellt jippo. Vad gör till exempel ett stort bilföretag och ett känt oljeföretag i paraden? Demonstrerar hur fri man känner sig, ensam i sin stadsjeep när trafiken kloggar igen på gatorna i Stockholms innerstad?

Men framför allt är Pride en enastående uppvisning i civilsamhälle, och en sällsynt sprudlande sådan. För mig som ibland önskar att jag hade blivit född under folkrörelsernas guldår är det en glädjande upptäckt att alla dessa organisationer finns, och alla dessa vanliga ovanliga människor som tar sin plats i det offentliga rummet. Sällan har jag varit på så livliga debatter som den här veckan, debatter där publiken nästan hörts mer än panelen där framme. Och där varje fråga faktiskt blivit lyssnad på, oavsett vem som ställt den.

Dessutom är Prideparaden det närmaste vi kommer ett karnevalståg i Sverige. Den är en sällsam blandning av politisk manifestation, maskerad och folkfest. Det är något att ta tillvara på och vara stolt över. Och då kanske en och annan bar rumpa kan få slinka med också.

Text: Marie Wenger
Bild: Linn Nilsson

Homosexuellas rättigheter är mänskliga rättigheter

Amnesty var såklart på plats i tåget, under parollen "Gay rights are human rights". Amnesty Press haffade några av deltagarna inför avmarschen.

Azadeh Alian och Marcus Norlin var två av ett trettiotal Amnestymedlemmar som tågade iväg från Tantolunden klockan ett på lördagen.

Marcus Norlin är förväntansfull förstagångsdeltagare i paraden i år. Till vardags studerar han juridik i Uppsala och engagerar sig i Amnestys juristgrupp.

Varför går du i Prideparaden?
- För att visa sympati för hbt-rättigheter och för att Amnesty även bör verka på det området. För att det är en allmän mänsklig rättighet att få utöva sin sexualitet utan risk att bli trakasserad.

Har du sett något särskilt fint och roligt bland människorna här?
- Babsan såg ju taggad ut, och så såg jag lite togor och thailändska kreationer med fjäderskrudar.

Själv tillhör Marcus Norlin inte dem som klär ut sig, utan kör ”gula linjen” med Amnestys t-shirt.

Azadeh Alian, Amnestys hårt arbetande sommarpraktikant med stenkoll på valkampanjen, är på plats i god tid.

Varför Pride?
- Varför inte? Det är väldigt viktigt att vara med i Prideparaden och visa att hbt-personer finns i samhället, att de får ta plats i det offentliga rummet, som en signal till alla dem som betvivlar det.

Har du varit med förut?
- Nej, det är första gången jag går i paraden. Andra år har jag bara tittat på och vinkat.

Har du sett något särskilt roligt i år?
- Efter att ha sett prideparaden i ett par år så blir man ju inte så förvånad längre. Det är den här elektriska stämningen jag gillar, känslan av att ”tillsammans är vi starka”.

Under veckan har du stått i Amnestys tält i Pridepark och samlat underskrifter för ”Väck politiker”-kampanjen. Hur har det varit?
- Väldigt bra. Vi har fått ett väldigt positivt gensvar på kampanjen. Folk gillar tatueringarna med politiker och det har inte varit några problem att locka över folk till vårt tält.

Sofia Johansson var färggladast bland Amnestymedlemmarna.

Sofia Johansson är Amnesty-medlem från Stockholm.

Varför är du här?
- Jag har sett paraden flera år, men i år bestämde jag mig för att gå med. Jag är medlem i Amnesty och såg på Facebook-gruppen att de behövde folk till paraden, så jag bestämde mig för att gå med här. Det ska bli jätteroligt att få känna stämningen och gemenskapen inifrån tåget, istället för att stå utanför och titta. Sedan blir det fest i parken!

Varför är hbt-frågor viktigt för mänskliga rättigheter?
- De är också människor och det är inget fel med kärlek! Jag tycker det är viktigt att man uppmärksammar det här, speciellt eftersom vi har möjligheterna att göra det, till skillnad från exempelvis Baltikum och Iran där det är förbjudet. Därför är det bra med paraden.

Har du gjort något mer under veckan, förutom att delta i Prideparaden?
- Ja, jag var på Pride House en dag och lyssnade på massor av intressanta seminarier, bland annat ”Könsöverskridande enligt vem” och ”En queer blick på homohjärnan” och jag såg även en fotoutställning i Konserthuset av Elisabeth Ohlson Wallin.

Du är färggladast i Amnestys Pridegrupp, vad har du på dig?
- Eftersom årets tema på festivalen är makt, ville jag ha en slips. Det ligger oftast mycket makt i slips, skjorta och kostym. Strumporna tycker jag är fina och skorna brukar jag använda. Skosnörena köpte jag faktiskt förra året under Pridefestivalen.

Anna Termine till höger. Till vänster Susanna Warhammar.

Anna Termine, aktiv medlem sedan 1997, sitter även med i Stockholms distriktsstyrelse för Amnesty.

Varför är det viktigt för dig att delta?
- Dels för att det är viktigt att stödja Amnesty i sitt arbete, men också för att hbt-frågorna är en del av de mänskliga rättigheterna. Jag känner också att det är en personlig upplevelse att uppleva Prideparaden inifrån.

Varför är det viktigt för dig att stödja hbt-gruppen?
- Därför att de homosexuellas rättigheter även är mänskliga rättigheter, det är individers rättigheter. Man ska ha lika rättigheter oavsett sexuell läggning.

Är du aktiv på fler sätt under Prideveckan?
- Jag kommer också att vara volontär i Amnesty-tältet på Pride Park, där vi såklart kommer fokusera på kampanjen ”Väck politikerna!”.

Kalle Caldaras har varit med i paraden många gånger.

Kalle Caldaras från Skärholmen är medlem i både Andreaskyrkan och Svenska kyrkan.

Vem är du och varför är du här?
- Jag heter Kalle och har arbetat som volontär för Prideveckan under flera år, tre fyra år om inte mer. I år ville jag själv delta i paraden. Jag kom ut redan 1962 och är här med EKHO (Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer, reds. anm.). Jag är aktiv inom både Andreaskyrkan och Svenska kyrkan.

Hur var det att komma ut 1962?
- Ja, jag har ju mött en del motstånd men det har blivit bättre genom åren.

Dina kläder kommer från Etiopien, vad har du för koppling till landet förutom den kristna tron?
- Genom min kyrka har vi 75 fadderbarn i Addis och jag åker dit årligen för att hälsa på dem.

Hur ser situationen ut för hbt-personer i Etiopien?
- Där kastar dom dig i fängelse om du är homosexuell.

Text och bild: Marie Wenger och Linn Nilsson

Amnesty Press på Pride:

Från allsex till homoidentitet och Självkritisk generaldirektör invigde Pride (29 juli)

Heteronormen styr inom svensk vård (28 juli)

Okunskap leder till avvisningar (27 juli)

och

Amnesty på Pride