Högerextremism + vänsterextremism = sant?

Anna-Lena Lodenius
Gatans parlament
Ordfront**

Jörgen Gassilewski
Göteborgshändelserna
Albert Bonniers Förlag

Astrid Trotzig
Patrioter
Albert Bonniers Förlag

Höger och vänster är som öst och väst och aldrig mötas de tu men enligt journalisten Anna-Lena Lodenius gör de precis det i Sveriges extremistiska kretsar.

Redan 1991 gav hon ut boken Extremhögern (tillsammans med Stieg Larsson) och har sedan dess fortsatt att “kartlägga“ högerextremismens Sverige. Nu har hon, enligt bokomslagstexten till Gatans parlament, skrivit “den första boken som diskuterar extremvänsterns symbiotiska förhållande till sina motståndare inom den nya naziströrelsen“. Hennes huvudtes är att dessa båda rörelser, så som de ser ut i dag, har sitt ursprung i punkrörelsen och att de göder varandra.

Frågan är dock, även efter genomläsningen av boken, om inte de förstnämnda snarare är ett svar på de sistnämndas närvaro: “En gnista tänder en stor kolbrasa, och en syndig människa lurar på rov.“, som det står i Syrak 11. Ni vet: ingen eld utan glöd.

Man måste vända sig mot Lodenius likställande av vänster och höger: extremism som extremism, visst, våld som medel, ja, men målet är och har aldrig varit detsamma. De förra slåss för demokrati, folkstyre, men med odemokratiska medel; medan de senare slåss för diktatur, enstyre, med lika om inte mer odemokratiska medel, emedan rasism enligt Deklarationen om mänskliga rättigheter ovillkorligen är olaglig i de länder som skrivit under den. Man får heller aldrig glömma Ronny Landin, John Hron och Björn Söderberg, Lasermannen, VAM och Malexandermorden!

Två nyutkomna romaner – bägge prosa-poetiska i tonen och fria fantasier över en faktisk händelse och ett realistiskt scenario – behandlar extremismen om vardera sidan. De kan fungera som en illustration och samtidig kritik mot Lodenius resonemang och huvudtes.

Lyrikern och bildkonstnären Jörgen Gassilewskis roman Göteborgshändelserna (nominerad till årets Augustpris) är vad han kallar “en fiktion som bygger på dokumentärt material“ och handlar i förstone om en tysk-svensk, homosexuell vänsteraktivist, T-Gul, som reser till Götet för att protestera och demonstrera mot EU men som mest observerar och dokumenterar det som sker omkring honom: den misslyckade mooningen mot Bush, de olika manifestationerna, trashandet av Avenyn, husrannsakan vid Hvitfeldtska och Schillerska gymnasiet.

Texten liknar ett lyriskt omkväde och låter i mångt och mycket som ett minimalistiskt stycke musik, intressant i början, tröttsamt i längden; det är förmodligen inte för inte som den svenske tonsättaren Claude Loyola Allgéns namn nämns vid ett flertal tillfällen i texten. Om Allgén sa tonsättarkollegan Bengt Hambreus: “Han bara ‘sätter igång’ musiken , som sedan går ‘tills den tar slut’.“ Och så känns också boken. Så här går det på:

“T-Gul har sett förloppet. T-Gul har sett och hört förloppet. T-Gul har kastat gatsten. T-Gul har inte kastat gatsten. T-Gul har inte sett förloppet. T-Gul har hört om förloppet.“

Romanen är dock utmärkt sidoläsning till Erik Wijks imponerande och gedigna journalistarbete och genomgång av en svensk rättsröta i boken Göteborgskravallerna från 2001. Dessutom har det i dagarna släppts en ny bok om Göteborgshändelserna: En delad värld av freds- och konfliktsforskaren, tillika Attac-aktivisten Hans Abrahamsson.

Astrid Trotzig – vars författarskap går från klarhet till klarhet, medan mörkret sakta smyger sig på i hennes romaner – berör den tunna skiljelinjen, skärselden om man så vill, gränslandet mellan vanligt, vardagligt “Svenssonliv“ (dä’nt lönt-attityden!) och extremism i sin senaste roman Patrioter. Och det är riktigt skickligt gjort!

Bokens huvudperson är Erik, son till en norrländsk far och finländsk mor, som kommer till en gård utanför Sundsvall som ett av många krigsbarn. Eriks elaka och kalla adoptivmorbror spelar en viktig roll i dramat. På morbroderns uppmuntran och inrådan ingår Erik i ett högernätverk som i en landsomfattande och koordinerad terroraktion på nationaldagen ska omvandla samhället.

Författarinnans insiktsfulla och inträngande porträtt av en man som förmodligen befinner sig fjärran från hennes egen ideologi och ideal får mig att tänka på Steve Sem-Sandbergs tungviktare Theres från 1997, en fakta-fiktion om RAF:aren och vänsterextremisten Ulrike Meinhof.

Trotzig isolerar tre gemensamma brister i extremisternas liv: brist på empati (de plågar djur som barn), bekräftelse (de har syskon som tar/får all uppmärksamhet från föräldrarna) och självkänsla (de erfar att de inget duger till då de inte lyckas bli sedda utom i våldet/dådet).

Och det är mer än vad Lodenius mäktar med, trots att hon jobbat med dessa olika grupperingar sen 1991. Så om nu bägge böckerna ska illustrera eller, rättare sagt, motsäga hennes tes, så ändar den högerextremistiska aktivismen i mord och den vänsterextremistiska i, om något, självmord.

Rikard Rehnbergh