Samarbete krävs när ett land till ska dela på Nilen

Värdens längsta flod rymmer enorma möjligheter. Tyglar man Nilen kan den användas för energiutvinning, jordbruk och till skogsindustrin. Men för att göra detta krävs att alla länder runt floden samarbetar. Samarbete är dock inte lätt att få till stånd med i dessa konflikthärjade, fattiga och ofta korrupta länder. I och med Sudans delning kommer ytterliggare ett fattigt och konflikthärjat land att ingå i ett infekterat samarbete.

FN-organet UNDP har tagit fram en rapport om hur samarbetet kring Nilen kan utvecklas och hur Sudans delning kommer att påverka samarbetet. I samband med det bjöd Sida in till ett seminarium den 22 mars på Etnografiska museet i Stockholm för en diskussion om vad Sverige kan göra för att arbeta med Nilensamarbetet och Sudan. Nilen flyter nu genom 10 olika länder men när Sudans delas blir det ytterligare ett land i fattigdom, utan någon infrastruktur att tala om och med interna oroligheter som kommer att behöva samarbeta lokalt, nationellt och regionalt om Nilens resurser.

– Det finns en enorm utvecklingspotential. Vatten har många användningsområden. Det används till energiproduktion, kylning av kärnkraftsverk, jordbruk och till skogsindustrin men man måste göra avvägningar, man kan inte göra allt samtidigt. Det säger Jakob Granit, projektansvarig på Stockholm International Water Institute, SIWI, som fick presentera rapporten innan panelen samlades.

– Lagrar man vatten uppströms påverkar de dem som bor nedströms, därför måste alla samarbeta, säger Jakob Granit.
– Fattigdomen är stor i länderna kring Nilen. Fyra av tio länder tillhör världens fattigaste. Egypten som är starkt och hyfsat utvecklat har sett till att lagra vatten för att säkra tillgången eftersom de ligger nedströms, fortsätter han.

Egypten sitter dessutom i ett pressat läge, de har ingen nederbörd och Nilens flöde är livsviktigt. De hävdar att de har en historisk rätt till floden och 1959 slöt Egypten, belgiska Kongo och Sudan ett exklusivt avtal om hur Nilen ska utnyttjas. Detta har lett till att de andra länderna kring Nilen känner sig förbisedda och avtalet har vart en källa till stora konflikter.
– 1999 startades Nile Basin Initative som är en deklaration för hur samarbetet ska utvecklas men Egypten, Sudan och Kongo har inte skrivit under deklarationen, de hänvisar istället till avtalet från 1959, fortsätter Jakob Granit.

En flykting från södra Sudan i Etiopien tvättar kläder i floden. Foto__:__ UNHCR/N.Behring.

Förutom Sudans delning finns också Egyptens utveckling med som en faktor i Nilen-samarbetet. Det är osäkert hur en ny regering kommer att ställa sig till nya och gamla avtal.

Samtidigt som konflikterna pågår dyker det ändå upp nya samarbeten som är intresserade av att diskutera Nilens resurser. Till exempel ett östafrikanskt samarbete som initierades 2007, Afrikanska Unionen, East African Commission och COMESA, ett handelsförbund verksamt i östra och södra Afrika.
– Vi måste fråga oss hur vi kan få dessa organisationer att samarbeta bättre, säger Jakob Granit.
– Vi behöver reda ut hur man kan hjälpa till att utveckla infrastruktur, vattenenergi, välfärd och jobb. Vi måste öka förståelsen för hur olika aktörer och folkgrupper agerar på lokal, nationell och regional nivå.

Södra Sudan, som efter folkomröstningen i januari ska bli självständigt i sommar, är helt beroende av oljeinkomsterna och trots oljeresurserna är det ett energisvagt land. Södra Sudan har också många interna konflikter som man lyckats stävja under konflikten med norr. Det oförutsägbara tillståndet i regionen gör det svårt att gissa sig till hur samarbetet kommer att förändras när Sudan delas.
– Troligtvis kommer det nya landet att låta avtalet från 1959 gälla, säger Jakob Granit.

Den inbjudna panelen var överens om att de interna konflikterna i södra Sudan kommer att vara en utmaning när ett nytt land ska byggas.
– Sällan har ett land kommit till under så arma förhållanden, säger Michael Sahlin, särskilt sändebud i Sudan från UD.
– Oljefrågan kan vara en tvingande förening men det är en lång resa kvar, fortsätter han.

En flyktingfamilj lämnar sitt hem i södra Sudan efter en översvämning. Foto:__ UNHCR/H.Caux.

– Många av de konflikter som pågår inom det som ska bli Södra Sudan baserar sig på bråk om naturresurser men konflikterna kopplas till stammarna och får ofta en etnisk förtext, säger Emma Skeppsholm, analytiker på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut.
– Det finns höga förväntningar hos lokalbefolkningen på den nya administrationen. Om dessa inte uppfylls blir det ett problem, fortsatte hon.
Jakob Granit återkom också till de interna konflikterna:
– Det bästa som kan hända är att staten blir organiserad och att detta går att lösa på lokal nivå.

Per Karlsson, analytiker på SIDA menar att staten måste byggas rätt från början:
– Det är många stammar som inte känner sig tillhöriga. Vi måste utgå från demokratiska värderingar och fråga oss vad det är för stat vi hjälper till att bygga, säger han.

– Det finns en stor krigströtthet. Det är väldigt lågintensiva konflikter som är svåra att komma åt. Internationella samfundet måste hjälpa till att skapa en helhetslösning, säger Michael Sahlin.
Samtliga deltagare i panelen var också överens om att infrastrukturen är en prioritet. Det ser även världssamfundet som håller på att skapa en infrastrukturfond för södra Sudan.

– Vi måste också ta tillvara på tidigare erfarenheter av hur stater bildas. Det tar otroligt lång tid, säger Jakob Granit.

Text: Yvette Lindholm
[email protected]

Läs mer

Nya strider i södra Sudan - 66 000 nya flyktingar i Darfur sedan nyår (Amnesty Press 17 mars 2011)