Vemodigt porträtt

Roberto Bolaño. Foto: The Estate of Roberto Bolaño/Bonniers

Vemodigt porträtt

Roberto Bolaños ”Amulett” är en stark skildring av Latinamerika och läsaren får följa med till Mexico City den ödesdigra dagen 18 september 1968 då världen chockades av massakern på demonstrerande studenter.

Roberto Bolaño
Amulett
Albert Bonniers förlag
Övers. Lena E. Heyman

Hon kom från Montevideo – Auxilio – den mexikanska poesins moder. Kom ihåg det. Hon höll de unga poeterna sällskap i den mexikanska natten och drev rastlös omkring, med eller utan sällskap, på huvudstadens gator, eller kanske alla latinamerikanska städers gator. Så får vi i alla fall lära känna henne i den chilenske författaren Roberto Bolaños Amulett, utgiven på Albert Bonniers förlag i briljant översättning av Lena E. Heyman. Detta är den fjärde romanen att bli översatt på svenska av den i förtid avlidne Bolaño (1953-2003) och tidigare i år kom även poesiantologin Det okända universitetet på förlaget Tranan.

Amulett är ett vemodigt porträtt av Mexico Citys poesiscen under 1960- och 70- talen; en scen som i Bolaños berättelse har sitt epicentrum i Tlatelolco det ödesdigra datumet den 18 september 1968. I september månad det året beordrade Mexikos dåvarande president, Gustavo Díaz Ordaz, militären och polisen att ockupera flera stycken campus tillhörande UNMA (Universidad Nacional Autónoma de México).

Beslutet var ett försök från presidentens sida att stävja de protester som riktades mot regeringen av den organiserade studentrörelsen, presidenten var även mån om att hålla ordning i staden med tanke på den stundade Olympiaden som hölls samma år. Studenternas missnöje bottnade bland annat i ett antal övergrepp begångna av polis och militär mot fredligt demonstrerande studenter tidigare under sommaren 1968. Under 1950-talet hade dessutom regeringen drivit igenom en lagstiftning som inskränkte rättigheten till fri mötesbildning. Till sist, då ytterligare en demonstration hölls av studenter och sympatiserande medborgare den 2 oktober i stadsdelen Tlatelolco i Mexico City, begick militär och polis på en överlagd signal en fruktansvärd massakrer där flera hundra demonstranter och åskådare till demonstrationen dödades.

Den 18 september 1968 befinner sig bokens huvudkaraktär Auxilio på damtoaletten till universitetets humanistiska fakultet. Hon läser en diktsamling av den då nyligen avlidne, spanske exilpoeten Pedro Garfias och blir ofrivilligt vittne till ”när armén våldförde sig på autonomin”. Händelsen blir ett ofrånkomligt trauma för både Auxilio och Mexiko; det följer henne på caféer och barer, tillsammans med lovande unga män eller legendariska äldre kvinnor i den svala mexikanska natten, egentligen hela Latinamerikas svala natt.

Tider och platser blandas om vartannat och berättelsen fylls av svunna möten med levande och döda poeter. Det är imponerande att se med vilken känsla och precision i språket som Bolãno tar läsaren med genom den latinamerikanska litteraturhistoriens olika livsöden. Han behärskar sitt stoff och lyckas samtidigt befria det från föreställningen om att det skulle röra sig om en esoterisk angelägenhet, och det är att berätta, och det är därför som Bolaño bör räknas till det sena 1900-talets intressantare författarskap.

I Amulett återkommer också två karaktärer från en av författarens tidigare romaner, De vilda detektiverna som utkom på svenska 2007. Det rör sig om de unga männen Ernesto San Epifanio och Arturo Belano. Belano, med stor sannolikhet ett författaralterego, kommer från Chile och har emigrerat med sin familj till Mexiko. Som två ensamma sydamerikaner i Mexiko City stöter Auxilio och Arturo ihop på ytterligare en sammankomst för poeter någon gång 1970. Hon, betydlig äldre, blir svag för den inte mer än sjutton år gamle och lovande författaren. Och hon delar också familjens saknad när Arturo 1973 ger sig av på en resa genom Latinamerika ända ner till Chile. Strax efter hans avfärd störtas den socialistiske presidenten Salvador Allende av militären i Chile och vid en demonstration i Mexico City senare samma år, sköljer minnet av september 1968 åter över Auxilio när hon tillsammans med andra latinamerikaner går och ropar ”el pueblo unido, jamás será vencido” (ett enat folk kan inte besegras).

Öppenheten och spektrumet av nyanser i gestaltningen av både karaktärer och stämningar, har uppenbarligen Lena E. Heyman lyckats införliva och få att andas även i översättningen. Språket i Amulett känns vässat så till den grad att det borrar sig igenom alla tänkbara skikt av tillhörighet och talar direkt till en sällsynt men kanske av alla delad känsla av gränsöverskridande identifikation:

”… jag såg virvlar av damm, moln av damm som materialiserades på det Pampas som fanns längst in i mitt minne, och molnen avancerade tills de kom till Mexikos huvudstad, molnen från mitt Pampas som var allas Pampas även om många vägrade se det”

Martin Karlsson
[email protected]