Kurdisk verklighet i dramatiserad form

Krig, fattigdom och kvinnoförtryck under 30 år av totalitärt styre. Monologen _Säkerhetsvakten_skildrar det kurdiska folkets vardag under Saddam Husseins regim och ger ett hoppfullt smakprov på kultur från irakiska Kurdistan.

Lilla Scenen på Stadsteatern i Stockholm badar i ett blodrött sken och endast en enkel gränskontroll fungerar som scenografi. Stillsamma orientaliska toner sprider sig i lokalen och skapar en känsla av allvar, men också av förväntan och hopp. Monologen Säkerhetsvakten berättar en historia om det kurdiska folkets vardagsliv under diktatorn Saddam Husseins regim. Liv som under tre årtionden kantades av krig, förtryck och fattigdom. Föreställningen är unik i sitt slag, på flera sätt. Säkerhetsvakten är nämligen ett gästspel från irakiska Kurdistan, med en av Kurdistans främsta skådespelare, Ahmad Salar, i rollen som säkerhetsvakten. Sedan urpremiären i irakiska Kurdistan år 2008, har föreställningen turnerat i hemregionen men även gjort gästspel i Berlin. Under februari har den turnerat med Svenska Riksteatern, som för första gången reser runt med ett gästspel som spelas på kurdiska och textas till svenska.

Ljuset går så upp på en hopkrupen man som oroligt vaggar av och an. Säkerhetsvakten får symbolisera alla de kurder som drömde om och kämpade för frihet under Saddam Husseins regim. Berättelsen är inte unik. Han är bara en av de kurder vars enda brott var deras nationalitet.

• Ibland då jag har glömt bort vem jag är, söker jag i mina fickor efter mitt id-kort för att bli säker på min identitet, säger säkerhetsvakten frustrerat.

Och alla dessa frågor. Om vem man är, vart man ska och varför.

• Man virrar till slut bort sig av alla frågor, konstaterar han uppgivet.

Ahmad Salar i __Säkerhetsvakten __på turne med Riksteatern.__ __
BILD: Darwesh Arsalan__

Att se en föreställning på ett språk man inte behärskar kräver både ett stort mått av koncentration och inlevelseförmåga. Även om den är textad. Men trots att nyanserna i skådespelaren Ahmad Salars språk går mig förbi, gör inte hans kroppsspråk det. Kroppsspråket är ett av skådespelarens främsta verktyg och behärskar man det kan man förmedla det mesta. Salar lyckas behålla min uppmärksamhet genom den cirka en timme långa föreställningen och hans passion och kompetens går inte att ta miste på.

Trots att ämnet i allra högsta grad är kantat av allvar, lyckas Säkerhetsvakten förmedla en slags hoppfullhet och framåtanda. Den förklarar hur stor vikt sång och dikt har haft i det kurdiska folkets kamp för överlevnad och är i sig själv ett bevis på hur kultur kan överleva även det grövsta förtryck.

Dramatikern och regissören Dana Marouf arbetar bland annat med att översätta svensk dramatik till kurdiska. Det var han som kom med idén till samarbetet mellan Riksteatern och Säkerhetsvakten och beskriver föreställningen som ett bevis på Kurdistans levande kulturliv:

• Jag tror att publiken kan se hela folkets lidande trots att bara en person står på scenen. Kanske tänker många människor i Sverige att konst inte kan skapas i ett land som upplever och har upplevt förtryck. Den här föreställningen bevisar motsatsen, trots att det är små och enkla medel som används. Det finns ett rikt kulturliv i mitt hemland Kurdistan. Säkerhetsvakten är ett exempel på det.

Ahmad Salar i rollen som __Säkerhetsvakten___ ___och__ Arsalan Darwesh__,_ _ regissör.
BILDER: Riksteatern

Efter föreställningen i Stockholm hölls ett samtal om föreställningen och kurdisk teater som fenomen. En av deltagarna var Christina Svens, lektor i litteraturvetenskap vid Umeå Universitet, som just nu arbetar med en avhandling om kurdisk teater i exil.

• Det jag direkt slogs av när jag kom i kontakt med kurder i Sverige vad hur banden hem och till kurdisk teater är väldigt starka. En identitetsfråga, menar Christina Svens. Teatern enade till exempel människor under Saddams regim och ”vi-identiteten” var då överordnad de flesta andra identiteter. Musik och dans är viktiga ingredienser i kurdisk teater, både historiskt sett och i dag.

För sex år sedan besökte skådespelaren och regissören Etienne Glaser norra Irak tillsammans med en grupp svenska kulturarbetare. Han ska precis säga några ord om vad han tyckte om föreställningen, men hejdar sig. Så reser han sig och fäller upp bommen som säkerhetsvakten vaktat med ett oklanderligt fokus, och konstaterar:
- Det här är vad teater ska vara. Något som öppnar gränser, inte sätter dem.

Etienne Glaser ser föreställningen som en utmärkt illustration för hur förtryckaren och den förtryckta många gånger kan vara samma person. Hur förtryckare och förtryckt kan leva i samma människa, i samma samhälle, som exempelvis i Sydafrika under apartheid.

Arsalan Derwesh, som regisserat Säkerhetsvakten, konstaterar att den kurdiska teatern är fattig och att det beror på det förtryck den utsattes för under Saddam Husseins regim.

• Kurdistan och den kurdiska teatern har alltid tvingats bakåt. Men trots det blickar vi framåt, avslutar Arsalan Derwesh.

Text: Malin Eriksson