Från Antakya till Stockholm - Kören där mångfald är en självklarhet

I en del av världen där etniskt-religiösa motsättningar har dominerat nyhetsflödet i åratal så står ”The Civilization choir of Antakya” för mångfald och anser att olikhet och fredlig samexistens måste föras ut som budskap. Den 11 februari framträdde de i Stockholm med Amnestykören som förband. Amnesty Press gick på konsert.

Kören från Antakya turnerar runt världen. Foto: Jan-Åke Eriksson

En ensam mansröst sjunger hisnande känslostarkt, på arabiska. En hel kör, klädd i fotsida vita dräkter med guldbrokad, stämmer in. Framför dem nio svartklädda musiker med instrument vi, nästan, känner igen. En flöjt, inte blockflöjt inte en tvärflöjt; något däremellan, en cittra; fast med fler strängar, en luta; men något större… Slagverkare, stråkar, oboe och elpiano. En maffig kombination!

– Kvällens första solist är imam, förklarar körledaren Yilmaz Özfirat, för publiken.
Tolerans och dialog är kvällens tema, när The Civilization choir of Antakya besöker Musikaliska i Stockholm.

Stockholms Amnestykör får agera förband. De inleder med en kanon med text av Martin Luther: ”Om än världen skulle gå under i morgon så skulle jag i dag plantera mitt äppelträd”.

Att höra denna textrad om och om igen vänder per automatik alla negativa tankar över ända. De avslutar med en svit av tre kampsånger från Sydafrika: Freedom! Together! och ett budskap på zulu, i sången Tshosholosa. Med oss i lyssnandet har vi vetskapen att kampen mot apartheid till dessa toner en gång segrade…

Amnestykören. Foto: Jan-Åke Eriksson

Men det är Yilmaz Özfirat som är kvällens huvudperson, på Musikaliska den 11 februari. Han sätter tonen: Ett allvarligt menat budskap om vikten av samexistens, men framfört med en stor portion humor:
– Det här är ingen normal konsert, vi fortsätter i tre och en halv timme, så sitt ner och ta det lugnt säger han och skrattar.

Yilmaz Özfirat förklarar att nya körmedlemmar får beskedet att lämna sin religion utanför dörren. Foto: Jan-Åke Eriksson

Skrattet smittar. De nio musikerna verkar leka med sina instrument, de skojar med varandra och brister titt som tätt ut i skratt. Yilmaz Özfirat drar skämt, även om Gud och religion. Och fortsätter med en alevitisk sång, en judisk folkvisa en körmelodi som byter språk mellan turkiska, kurdiska och armeniska… Däremellan kärnfulla budskap:
– Vi sjunger för att kriget ska ta slut i Mellanöstern! En dag kommer medlemsantalet i The Civilization choir of Antakya att vara sju miljarder. Respekt och tolerans ska vara en del av allas våra liv. Då kommer världen att vara en bättre plats. Det hoppas jag sker i morgon!

Innan konserten har jag suttit ner med körmedlemmen Rima Yildiz och pratat om körens symboliska värde. Hon berättar att de alla är troende och har värvats till kören via sina församlingar: De är judar, muslimer och kristna; ortodoxa, katoliker, armenier, alawiter och sunniter. Själv är hon kristen ortodox och har sjungit med kören i fyra år. Och hon säger att för henne är samexistens lika naturlig som att andas:

Rima Yildiz berättar att olika religioner i Antakya är en självklarhet: ”När vi firar jul kommer våra muslimska vänner till vår kyrka”. Foto: Jan-Åke Eriksson

– Vi är tillsammans för att alla tror på skaparen men dyrkar Gud på olika sätt. Sedan barndomen har vi levt och bott tillsammans, med olika religioner, i Antakya. Min granne är alevit medan en annan är muslim. Vi lever i systerskap, bjuder in varandra till bröllop, begravningar och alla typer av aktiviteter. När vi firar jul kommer våra muslimska vänner till vår kyrka och när de har Ramadan bjuds vi in till deras Iftar. Till påsk äter rabbinen och prästen frukost vid samma bord. Det har alltid varit så hos oss. Och att sjunga tillsammans i kören ger mig en väldigt stark lyckokänsla!

Det var just detta naturliga utbyte mellan olika religioner som Yilmaz Özfirat mötte i Antakya som fick honom att vilja starta kören. Han tycker att olikhet är vackert, vill föra ut buskapet om fredlig samexistens och känner sig själv som en internationell medborgare:
– Min far bor i Cypern, min storasyster i Kanada. Jag har en syster i Belgien och en bror i Polen. Min familj är internationell och jag frågar mig varför inte alla familjer i hela världen upplever att de tillhör hela världen? I Antakya ser jag religiösa armenier, judar och sunniter som inte glömt att vi alla ber till samma gud. År 2007 sökte jag upp alla sex församlingarna i staden, pratade med ledarna om att jag ville starta civilisationskören och fick fick positiv respons. De svarade: Självklart!

Som körledare tonar Yilmaz Özfirat ner sitt eget ursprung och religionstillhörighet.
– Armenierna säger att jag måste vara armenier, muslimerna är övertygad om att jag är muslim och de ortodoxa är säker på att jag i själva verket är ortodox. Jag tillhör alla religionerna. När vi får nya medlemmar förklarar jag: Där är dörren. Din religion är utanför den. Innanför körens dörrar är alla lika! Ingen är högre eller lägre än någon annan.

25 av de 120 medlemmarna i The Civilization choir of Antakya var på plats i Stockholm. Foto: Jan-Åke Eriksson

I dag har The Civilization Choir 120 medlemmar. 25 av dem följde med till Stockholm. De reser mycket, har ibland så mycket som två konserter per vecka. De har bland annat besökt USA, Kanada, Tyskland, Polen, Grekland och framträtt inför EU-parlamentet.

– Om vi blir bjudna till Syrien är jag inte rädd! Kan vår kör förmå människor att sluta döda varandra är jag beredd att åka. Och jag skulle gärna framträda i Gaza! Men bara om publiken samlar både palestinier och israeler.

Jag frågar hur han väljer sånger till kören.
– Vi sjunger på tolv språk. Mycket religiösa hymner men en hel del folksånger också, vi vill ju bjuda publiken på en show! Jag tänker: Att sjunga om fred förändrar folks mentalitet. Föreställ dig att vi bär på ett virus som är mycket smittsamt: Ett fredsvirus!

Yilmaz Özfirat och Rima Yildiz får körens budskap om respektfulla möten mellan människor av olika ursprung att låta så lätt. Men runt omkring i världen, och inte minst i Turkiet ser vi hela tiden exempel på motsatsen. Jag läser ett citat för Yilmaz Özfirat, av författaren Elif Shafak (publicerat i Svenska Dagbladet den 3 februari):”Med minskad pressfrihet, ökat våld mot kvinnor och brist på äkta maktfördelning har Turkiet misslyckat med att åstadkomma en kultur av mångfald och samlevnad.”

Jag frågar om han håller med?
– Det är sant. Alla vet det är precis så, men vissa förnekar detta. Och Elif Shafak riskerar fängelse för att säga det öppet... På detta svarar jag: Politikerna måste förstå att demokrati är lyssna, att samlas och mötas. Vissa trivs med turban, andra med bikini men vi har samma värde och ska respektera varandra! Jag tror inte på uppdelning och jag tror att utbildning är en nyckel till ökad tolerans.

Extranummer där Amnestykören och The Civilization choir of Antakya tillsammans sjunger “Vem kan segla förutan vind?”. Foto: Jan-Åke Eriksson

The Civilization Choir of Antakia avslutar sin konsert med ett extranummer. Tillsammans med Stockholms Amnestykör sjunger de ”Vem kan segla förutan vind?”
Körledarna Yilmaz Özfirat och Eva-Maria Munck håller varandra i handen och dirigerar tillsammans.

– Det var helt spontant att de bjöd upp oss. Vi visste ingenting! Men som tur var har vi faktiskt sjungit den sången i kören, berättar en glad Eva-Maria Munck efter konserten.
Hon tycker att kvällen varit fantastisk:
– De var otroligt bra! Och Yilmaz Özfirats tal var ju väldigt kraftfulla. De använde sig inte så mycket av stämsång utan sjöng oftast unisont och med full kraft. Det tar jag med mig!

Eva-Maria Munck efter “en fantastisk kväll” på Musikaliska i Stockholm. Foto: Jan-Åke Eriksson

Jag frågar om Eva-Maria Munck tror att körsång leder till en ökad respekt för mänskliga rättigheter?
– Jag vågar till och med säga att jag vet att det är så! När vi kommer till körövningarna på torsdagskvällarna kan vi vara ganska trötta. Efter en stund blir gemenskapen i sång både fysisk och andlig, skulle jag säga. Dessutom är Amnestys arbete allvarligt och många gånger tufft. Då är det viktigt att inhämta hopp och kraft, vilket vi kan göra i sång och musik.

Rebecka Bohlin
[email protected]

En kortare version publicerades i Amnesty Press nr 1/2015

Fotnot: Stockholms Amnesty-kör repeterar en gång per vecka, centralt i Stockholm. De tar emot nya medlemmar. En gång i månaden har de sing-along-kvällar för människor som vill sjunga med dem utan att bli medlemmar i kören. Mer information på körens Facebook-sida. Kontakt: [email protected]

Arrangörer av konserten den 11 februari var Dialogslussen och Kulturpunkten.

Bakgrund/ Hatay – ett omstritt område

När det Ottomanska väldet besegrades i samband med första världskriget delade segrarmakterna upp området utanför det som är dagens Turkiet vars gränser fastställdes i Lausanne i Schweiz 1923 då det grekisk-turkiska kriget avslutades.

Under Nationernas förbund, NF, tilldelades Frankrike och Storbritannien olika mandat i Mellanöstern. Frankrike fick Syrien, där sedan staterna Syrien och Libanon skapades efter andra världskriget, medan Storbritannien fick Irak och Palestina.

Det som då kallades sanjaket Alexandretta (nuvarande hamnstaden İskenderun i Turkiet) hade tilldelats det franska NF-mandatet Syrien vilket Kemal Atatürk, som tagit makten i Turkiet, vägrade acceptera.

Turkiska styrkor under ledning av överste Şükrü Kanatlı tågar in i İskenderun (Alexandretta) den 5 juli 1938. Foto: Turkish Armyhttp://commons.wikimedia.org

Området, med Antakya som huvudstad, hade enligt en fransk folkräkning från 1936 en turkisk befolkning på nästan 40 procent medan alawiter, kristna araber, armenier och sunnimuslimska araber utgjorde de största minoriteterna. Här fanns också andra mindre grupper som judar och kurder. För att lösa krisen beslöts år 1937 att Alexandretta skulle få en specialstatus där både Frankrike och Turkiet hade ansvar för försvarsfrågorna.

Efter oroligheter utropades den 7 september 1938 den självständiga staten Hatay. Självständigheten varade fram till 29 juni 1939 då en folkomröstning hölls och Hatay ansökte om att få bli en del av Turkiet. I Syrien ansågs folkomröstningen ha varit riggad och det fanns bitterhet över att Frankrike hade överlämnat vad som sågs som en del av Syrien till Turkiet.

Ulf B Andersson