Darfur – varning för folkmord

Reportage | 2004-06-11
Även publicerad i AmnestyPress #2/2004

Flyktingarnas berättelser är skrämmande lika. Först flygplanen och bomberna över byn. Därefter den attackerande arabmilisen. Ridande på hästar och kameler, beväpnade med automatvapen begås massakrer av milisen.
Slutligen – plundringen av byn och den förintande branden.
Det handlar om Darfur i västra Sudan.

Leamon Vagoub Izerk var vid vattenhålet, strax utanför sin by Kabkabia, när milisen kom.
– Det kom så plötsligt, ingen anade något när de plötsligt stormade fram från fyra olika håll. De hade omringat vår by. Jag sprang, jag bara sprang och sprang. Under tiden dödade de människor runt omkring mig och tog andra som gisslan. Jag var så rädd att jag inte ens tog med mig min lille son. Jag bara flydde. Han blev kvar.

Leamon Vagoub Izerk fruktar att hennes son
ligger i en massgrav i Darfur.

Leamon sitter utanför sin hydda, i flyktinglägret Iridimi i grannlandet Tchad. Ungefär 130 000 människor från Darfur-regionen i Sudan har lyckats ta sig över gränsen, till flyktinglägren i östra Tchad. Också här är förhållandena tuffa. Det råder brist på mat, vatten och tält.

Leamon har byggt sin egen hydda, med hjälp av några tygskynken och pinnar. Det har gått tre månader nu, sedan hennes by utraderades. Ännu har hon inte hört något om sin son. Hon fruktar att han ligger i en av dom många massgravarna i Darfur, att hans namn ska läggas till listan över mördade i det FN varnar för är ett nytt, pågående folkmord.

I attackerna mot byarna används bombplan, men de övergrepp världen har reagerat mot begås framför allt av en regeringsstödd arabisk milis; Janjawid. Det är de som våldtar och lemlästar. Det är de som massmördar män och pojkar.

Regeringen har skickligt spelat på gamla stridigheter mellan arabiska nomader och afrikanska jordbrukare. Från början en klassisk konflikt mellan boskapsskötande arabiska nomader och bofasta afrikanska jordbrukare, där båda gör anspråk på jorden. Utifrån den motsättningen har Janjawid vuxit fram.

Abbaker Tom Abbaker: "De vill döda alla
afrikaner i Darfur".

Det som är skillnaden nu är att Janjawid är välutrustade, med automatvapen och information direkt från regeringen i Khartoum. Och att de tycks ha fått klartecken att utplåna.

– Sedan jag kom till Tchad har jag inte kunnat sova en enda natt, bilderna och minnena förföljer mig. Milisen dödar alla män, till och med pojkarna och spädbarnen. Jag såg hur Janjawid skar halsen av en tre veckor gammal pojke, hur kan man göra något sådant? De vill döda alla afrikaner i Darfur, alla med svart hy ska bort, berättar Abbaker Tom Abbaker.

Han är en av de informella ledarna i flyktinglägret Iridimi. Varje dag går han runt i lägret, talar med de nyanlända flyktingarna och får höra deras berättelser om förföljelser, våldtäkter och mord.

Enligt samstämmiga rapporter från såväl FN som människorättsorganisationerna Human Rights Watch och Amnesty International har över en miljon människor drivits från sina hem. Merparten är fortfarande kvar inne i Darfur-regionen där omvärlden har liten insyn i vad som händer.

Omkring 130 000 människor har flytt till Tchad.

Journalisten Julie Flint smugglades in i Darfur av SLA-gerillan, för att skriva en rapport till Human Rights Watch. De vandrade mil efter mil i ett öde landskap. Där de borde mött människor fanns bara tomhet och brända byar.

I sin rapport konstaterade Julie Flint att det pågår en etnisk rensning och brott mot mänskligheten i Darfur.

Sidas Afrikachef, Lotta Sylwander, lyckades också ta sig in i Darfur. Tillsammans med FN:s livsmedelsprogram; World Food Programme, besökte hon flyktinglägret Al’Jenin inne i Darfur. Där har 30 000 människor sökt skydd.

– De lever under fruktansvärda förhållanden, säger hon. Janjawid har omringat lägret och gör ständiga räder in bland flyktingarna. Männen gömmer sig i hyddorna och bara de gamla kvinnorna och de små barnen vågar gå ut för att hämta vatten och leta efter ved.

Under sin färd mot Al’Jenin såg Lotta Sylwander flera bestyckade flygplan på flygfält i Darfur. Enligt henne finns det inga tvivel om att regeringen och Janjawid samarbetar, något som dock regeringen fortsätter att förneka.

– Janjawid har alldeles för god kunskap om förhållandena. De vet hur
byarna ligger, de vet när bombplanen anländer. Dessutom vet de när flyktingarna i lägren i Darfur har fått stora matransoner utdelade, då anfaller de direkt och tar såväl mat som människor. Numera delas mat bara ut för en dag i taget, säger hon.

Regeringen försöker motverka internationell närvaro, bland annat genom att förneka samröre med milisen och istället hävda att man försöker motarbeta Janjawid. Lotta Sylwander talar om den brända jordens politik.

Genom att vinna tid, innan internationell närvaro tillåts, kan så många byar som möjligt brännas och förstöras. Då finns inte längre något kvar för flyktingarna att återvända till och regeringen kan utvinna sin olja, utan krav på pengar från lokalbefolkningen.

Bristen på vatten är nu ett problem i hettan.
Snart kommer regnsäsongen
och medför andra problem.

I flyktinglägret Iridimi i Tchad är det dammigt och hett och alltför många flyktingar har alltför tomma ögon. Några kvinnor har till och med kedjats fast vid sina hyddor.

– De har blivit galna av att se sina barn mördas och lemlästas, vi vet inte hur vi kan hjälpa dem. Här finns ingen psykvård, säger Abbaker Tom Abbaker sorgset.

10 000-tals kvinnor har inte bara bevittnat morden på sina barn, de har också själva blivit våldtagna och förnedrade. Många i lägret är gravida, någon säger:
– Alla de där barnen, det är Janjawids verk.

Hjälporganisationer varnar för att lägren riskerar att förvandlas till dödsfällor. Det
finns inte tillräckligt med mat eller vatten och varje dag kommer nya flyktingar. Iridimi är beräknat att rymma 5 000 människor, i början av maj fanns där 11 000 personer.

Undernäringen ökar och varje dag begravs nya barn.
Alla hjälporganisationer är eniga om att internationella styrkor måste in i Darfur. Det är kanske det enda som skulle kunna stoppa ett folkmord.

James Morris, chef för WFP, besöker flyktingar.
(Han framträdde i FN:s säkerhetsråd 7 maj och varnade
för en hotande katastrof.)

Efter folkmordet i Rwanda 1994 sade världen »Aldrig mer«. Där kritiserades FN för att ha ignorerat signalerna och dragit tillbaka sina trupper. Runt 900 000 människor mördades under 100 dagar.
Nyligen tvingades FN:s humanitära samordnare i Sudan att lämna sin post. Precis innan hade han jämfört situationen i Darfur med den han såg i Rwanda 1994.

Leamon Vagoub Izerk tittar bort över skogen av tält och hyddor, bort mot Darfur:
– Jag är ensam, en ensam kvinna. Dag och natt tänker jag på min son, på vad som hänt honom. Jag skulle ändå vilja få begrava hans kropp, om det är så att han är död. Men jag vågar inte återvända, inte nu.
Den 7 maj var frågan om Darfur uppe i FN:s säkerhetsråd. Då beslutades att inte vidta några som helst åtgärder mot Sudan.

Text: Carolina Jemsby Bild: Fredrik Sperling

===
Vill du veta mer?

Human Rights Watch rapporter om Darfur
Rapport 7 maj
Publikationen "Darfur Destroyed"

Amnestys hemsida om krisen i Darfur

===

Fakta Darfur

Inbördeskriget i Sudans västra del, Darfur-regionen, bröt ut i februari 2003. Då krävde rebellgruppen SLA (Sudanesiska befrielsearmén) att pengarna från oljan som börjat utvinnas i området skulle komma befolkningen till godo. Dessutom protesterade de emot att den svarta, afrikanska befolkningen i Darfur behandlades sämre än araberna i området.
I september bildades ytterligare en rebellgrupp, JEM (Rättvise- och jämlikhetsrörelsen).

För den sudanesiska regeringen i Khartoum, var detta något av ett mardrömsscenario. Regeringen var mitt uppe i fredsförhandlingar med SPLA-gerillan (Sudanesiska folkets befrielsearmé) i södra Sudan, och hårt pressad av USA att nå en uppgörelse. Kriget mellan regeringen i norr och gerillan i söder är Afrikas äldsta krig. Det har handlat om just vart pengarna ifrån oljan går och vilket mått av självstyre den södra delen av landet bör ha. Så fann sig plötsligt regeringen, efter ett knappt år av hårda förhandlingar, stå inför en ny konflikt. Också befolkningen i Darfur krävde del av oljepengarna och ökat självstyre.

Regeringens svar blev kompromisslöst – bombplan och beväpnad
milis.

I mitten av maj hade 130 000 flyktingar tagit sig till östra Tchad, ytterligare en miljon människor beräknas finnas kvar i Darfur-regionen.
Fredssamtal hölls mellan rebellerna och regeringen i april i Tchads huvudstad N’Djamena. De bröt samman utan att en överenskommelse nåtts. Formellt råder dock vapenvila sedan 8 april.

Janjawid har också gjort räder in i Tchad, dessutom har bomber fällts över flyktingläger nära gränsen.
Det har gjort att FN:s flyktingorgan UNHCR försöker flytta flyktingarna in i landet.

Sveriges biståndsminister Karin Jämtlin har kritiserat den sudanesiska regeringen
och statsrådet
Annika Söder har haft samtal med Sudans ambassadör där Sudans agerande har kritiserats.

Reportage | 2004-06-11
Även publicerad i AmnestyPress #2/2004