Rona Morän: ”Amnesty ger mycket innehåll till livet”

För Rona Morän var det upprörande att ta del av rapporterna om tortyr. 1966 bildade hon en Amnestygrupp i Malmö och samma år valdes hon till styrelsen i den svenska sektionen. Hon har fortsatt vara aktiv i över 40 år.

Amnesty präglar Rona Moräns hem i Malmö. Foto: Lisa Olsson

Amnesty International fyller femtio år och en som har varit med nästan lika länge är skånska Rona Morän. I januari 1966 bildade hon en Amnestygrupp i Malmö, efter att Hasse & Tage uppmanat folk att göra så i en revy. Då hade hon följt Amnestys arbete länge, men inte vetat vad hon själv kunde göra för att förbättra världen. Amnesty Press träffar henne i villan i Limhamn strax utanför Malmö centrum, där hon har bott i fyrtio år. Hon berättar att Amnesty i mitten av sextiotalet var en smula kontroversiellt med polariseringen mellan öst och väst och Vietnamkriget. Många förstod inte vad Amnesty stod för, men Rona Morän blev snabbt en drivande kraft i organisationen.

– För mig var det främst rapporterna om tortyr som fick mig engagerad. Att det fortfarande pågick och att det var så vanligt gjorde mig upprörd. Det kändes så medeltida, säger Rona Morän som redan hösten 1966 blev invald i styrelsen, då Hans Göran Franck var ordförande.

– Jag betalade alltid mina resor till Stockholm och styrelsemötena själv. Det fanns inte en tanke på att Amnesty skulle betala för dem. Och när vi skulle anställa vår första person som skulle hjälpa till på sekretariatet var det otroligt mycket bråk kring det. Skulle verkligen Amnesty betala någon för att jobba för dem?

På gräsrotsnivå hemma i Malmö arrangerade Rona Morän många aktiviteter tillsammans med Lundagruppens Bo Andersson. Det var fackeltåg och demonstrationer, som gjorde att nyfikenheten kring Amnesty väcktes. Men alla var inte så förtjusta i organisationen.

– Jag minns särskilt en demonstration, där det var fler poliser än demonstranter. Vi delade ut flygblad och några personer vägrade att ta emot dem. Då frågade några av medlemmarna om de visste vad Amnesty var. ”Ja, det är den där jävla Rona Morän, kommunisten från Lund”. Jag har aldrig varit med i något svenskt parti, men så fort man gjorde något var man kommunist. Så var det med alla motsättningar på den tiden.

Vad har varit mest givande med ditt Amnestyengagemang?

– Det har gett så oerhört mycket rent mänskligt, genom att man har träffat människor från hela världen. Amnesty ger mycket innehåll till livet och det har varit bra att lära känna andra medlemmar som har liknande tankar och samma sätt att se på samhället. Kontakten med fångar och flyktingar har förstås varit väldigt givande. Som min moster sa, ingen människa kan göra så mycket för en god sak som en god sak kan göra för en människa, säger Rona Morän.

Expressen följde med för att skildra mötet mellan Low Tai Thong och Rona Morän i London. Foto: Privat

Ett fall som hon varit särskilt engagerad i var den politiska fången Low Tai Thong som satt tretton år i fängelse i Singapore, utan varken rättegång, åtal eller dom. Hans enda ”brott” var att han var kassör i fackföreningen. För att släppas skulle han skriva på ett papper där han erkände att han försökt störta regeringen. Thong vägrade och blev därmed kvar i fängelset.

– Den enda som fick hälsa på Thong var hans mamma som kom varannan vecka med mat, för att fängelset skulle slippa ge honom tillräckligt mycket. Det var genom henne som Thong fick reda på att vi arbetade med hans fall. Men det var först när jag skrev ett brev till nobelpristagaren Bertrand Russell som det hände något, berättar hon.

Både Russell och Singapores premiärminister Lee Kuan Yew hade varit med i den brittiska föreningen Fabian Society. Russell skrev till Lee Kuan Yew för att fråga om det verkligen var sant att det fanns fångar som suttit så länge utan åtal och då gick han med på att släppa Thong. Villkoret var att han genast lämnade Singapore. För om han var en okänd 22-årig fackföreningsman när han greps så hade han under sina tretton år i fängelset blivit en symbol, precis vad premiärministern hela tiden var rädd för. 1969 åkte Low Tai Thong till London där han fick uppehållstillstånd.

– Hans fästmö väntade på honom i tretton år utan att få träffa honom. När han kom till London bjöd Expressen över mig och vi blev fotograferade på Amnestys huvudkontor. Vi var både rätt generade när vi sågs, men vi fann varandra snabbt eftersom vi tyckte så lika om allt. Senare kom han och hustrun Jing till Malmö på sin bröllopsresa och vi har fortfarande kontakt i dag. De bor i Hongkong, där jag har varit och besökt dem.

Rona Morän gick med i Amnesty 1966. Foto: Lisa Olsson

Rona Morän är mer berest än de flesta. Hon berättar om nattliga båtturer i Amazonas med pirayor i vattnet och om hur gärna hon skulle vilja åka tillbaka till Kina. Fyra gånger har hon besökt Tunisien, där hon har hälsat på släktingar till den tidigare politiska fången Ahmed ben Salah.

– Ahmed var dömd till tio års fängelse, men han flydde efter tre och ett halvt år. Han var en oerhört populär politiker och hela personalen på fängelset var på hans sida. Han flydde arm i arm med fängelsedirektören förklädd till hans gravida hustru, med kudde under magen och slöja för ansiktet. På vägen mot gränsen blev de tagna för fortkörning, men ingen märkte att Ahmed var i bilen. Han bodde mer än ett år i Malmö, men i dag bor han i Qatar där jag har hälsat på, berättar Rona Morän.

– Nyligen ringde jag honom apropå det som händer i Nordafrika nu. Han sa till mig ”Rona, det som händer nu är det jag ville göra för trettio år sedan.” Det är roligt att han fick leva och se det.

Hur mycket arbetar du med Amnesty i dag?

– Jag var flyktingombud i trettio år och har fortfarande kontakt med många av dem som jag har hjälpt. Det började på sjuttiotalet med kuppen mot Allende, då det kom många sydamerikaner hit. I dag tar jag inte på mig flyktingfall längre, eftersom de kan vara i flera år och man måste orka jobba dag och natt. Jag minns en kinesisk kille som jag jobbade för i åtta år. Han åkte på botten av en båt i tre månader och klev av i Malmö utan att kunna något annat än kinesiska. Jag är inte lika aktiv nu, men är med på Malmögruppens möten och på aktioner mot tortyr och internetaktioner, säger hon.

Det är inga problem att se Ronas Amnesty- och resintresse i den gamla villan med affischer från konstutställningar och tyger vävda i bergen i Jugoslavien på vävstolar från Marshallhjälpen.

– Jag minns vad vår tidigare ordförande Thomas Hammarberg sa till mig en gång. ”Rona, har du tänkt på att man måste vara väldigt politiskt intresserad för att vara med i en ickepolitisk organisation”. Jag tror att de som startade Amnesty aldrig hade trott att det skulle bli så stort som det sedan blev.

Lisa Olsson

Namn: Rona Morän

Ålder: 86 år

Aktuell: Engagerad Amnestymedlem sedan 1966

Bor: I Limhamn, Malmö

Familj: Tre barn, sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn

Intressen: Amnesty, simning och gymnastik. ”Min man var elitgymnast så det var så jag träffade honom. Han jobbade som revisor för Amnesty under 20 år.”

Bästa Amnestyminne: När jag träffade Thong i London 1969. Då hade han suttit tretton år i fängelse i Singapore.