I Zimbabwe härskar tystnaden

Reportage | 2006-12-13
Även publicerad i AmnestyPress #4/2006

Zimbabwes president Robert Mugabe håller landet i ett starkt grepp. Rädslan gör att få vågar protestera i ett land där hundratusentals blev hemlösa när städerna rensades upp och polisen misshandlar och torterar fackets ledare.

Satellitbild över Porta Farm. I juni 2005 revs området under Operation Murambatsvina...

Onsdagen den 13 september i år marscherade en liten grupp fackligt engagerade i Zimbabwes huvudstad Harare. Syftet var att protestera mot den utbredda fattigdomen i landet, mot bristen på tillgång till aidsmediciner och mot låga löner.

– När vi började gå nerför gatan blev vi omringade av polis, berättar Lovemore Matombo, ordförande för Zimbabwes motsvarighet till svenska LO, ZCTU.

– Som är brukligt vid den här typen av protester så gick ledarskapet längst fram. Vi separerades från de andra och tvingades in i en lastbil. Femton av oss togs till polisstationen i Matepe, fortsätter han.

...och detta är vad som återstod av området den 6 april 2006.

Fackets klagomål var på intet sätt nya, inte heller var demonstrationståget något nytt initiativ. Däremot kom polisens brutala reaktion som något av en överraskning, även för luttrade veteraner i den fackliga och politiska oppositionen.

– När vi kom fram till polisstationen tvingades vi lämna ifrån oss våra mobiltelefoner och sedan skickades vi in på stationen två och två. Det var fem poliser där, och de misshandlade oss i ungefär 15 till 20 minuter vardera. När de var färdiga med ett par, så skickades nästa par in, minns Lovemore Matombo.

Lovemore Matombo, ordförande i den zimbabwiska fackföreningsrörelsen ZCTU, utsattes för tortyr på polisstationen Matape i september.
Foto: Privat/AI

Poliserna lämnade honom med ett brutet finger, en svårt slagen rygg, ett skadat ben och inre skador som tog flera dagar att läka. Kollegan Wellington Chibebe, generalsekreterare i ZCTU, misshandlades så kraftigt med batonger, knytnävar och träklubba att han låg medvetslös i ett halvt dygn. En bild tagen på ett sjukhus några dagar senare visar en medtagen man med huvudet i bandage, armen i mitella och flera stora förband på kroppen.

– Vi misstänker att ordern kom från en politisk tungviktare, en stor politiker och vi vet alla hans namn, säger Lovemore Matombo allvarligt till Amnesty Press.

Misshandeln av de fackliga ledarna i september fick stor uppmärksamhet världen över, och många länder fördömde övergreppen. Sveriges ambassadör i Zimbabwe, Sten Rylander, sade efter att ha besökt Wellington Chibebe på sjukhuset att polisens agerande var ett »flagrant övergrepp på mänskliga rättigheter«.

Zimbabwes regering, med president Robert Mugabe i spetsen, visade dock ingen förståelse för omvärldens reaktion. Till att börja med sade Mugabe att fackföreningsledarna i stort sett fått vad de förtjänade för att ha brutit mot lagen om demonstrationsförbud. Senare har regimen förnekat att misshandeln alls ägt rum, och hävdat att fackföreningsledarna ådrog sig sina skador när de hoppade ner från polisens lastbil.

Wellington Chibhebhe, generalsekreterare i ZCTU på sjukhuset i Harare efter att ha utsatts för polisens behandling. Foto: Privat/AI.

Missnöjet finns i alla hörn av Zimbabwe, men få människor vågar protestera
mot regimen. Den öppna misshandeln av fackföreningsledarna kommer sannolikt inte göra det lättare.

– Vad händer om jag går ut på gatan och protesterar och blir dödad? Vad tjänade mitt mod till då, undrar TsiTsi, en 30-årig ensamstående mamma i huvudstaden Harare
.
Hon är liksom många andra förtvivlad över den världsrekordhöga inflationen på över tusen procent, som urholkar lönerna och snabbt äter upp minsta besparing. Trots att hon är skitförbannad över att det inte finns något arbete att ta, och gråter över hur svårt hennes äldre mamma har det i hembyn på landet. Trots att hon ligger vaken om nätterna för att hon inte har råd att betala sin sons skolgång, och trots att hon fruktar den dag hon blir sjuk och tvingas söka vård på ett sjukhus som saknar såväl läkare som mediciner.

– Alla brukade klaga över regeringen för drygt ett år sedan, men nu har de flesta tröttnat på att klaga. Vi vet att vi har den värsta regeringen i världen, säger hon.

Bitterheten är kanske störst bland de hundratusentals zimbabwier som utan förvarning vräktes från sina hem i samband med den så kallade urbana upprensningskampanjen förra året.

Operation Murambatsvina, »rensa bort skräpet«, syftade enligt regeringen till att snygga upp i landets storstäder. Alla kåkar och skjul som saknade bygglov revs, och den informella gatuhandeln förbjöds. Enligt kritikerna var kampanjen i själva verket riktad mot oppositionspartiet Movement for Democratic Change, MDC, vars stöd framförallt finns i storstäderna. Dess anhängare skulle helt enkelt drivas ut på landsbygden, där regeringspartiet ZANU-PF har starkare kontroll.

– Jag kan inte minnas exakt vilken dag det skedde, men det var i slutet av maj. Fyra poliser kom och beordrade alla att lämna sina hus och ta med sig sina tillhörigheter. De skulle förstöra husen, berättar Bright, en ung man som tvingades ut på gatan från sitt hem i kåkstaden Heathcliffe tillsammans med sin fru och fyramånaders baby.

– Vi flyttade ut mitt i natten, och dagen därpå var det allvar på riktigt. De beordrade oss att riva våra egna hus, minns han.

I dag bor Bright i ett hyresrum i en by i utkanten av Harare. Ytterligare ett tjugotal personer, där de flesta också vräktes i samband med upprensningskampanjen, bor inhysta i samma fallfärdiga byggnad. Hela familjer trängs i rum som är tre gånger tre meter stora där det knappt ryms mer än en madrass på golvet.

Regeringen lovade kort efter Operation Murambatsvina, när FN skickade ett ombud för att undersöka konsekvenserna av upprensningskampanjen, att bygga nya hus till de drabbade. Så har dock inte skett. Endast ett par tusen nya hus har byggts, och få av dem har enligt uppgift gått till dem som vräktes. I Harare ligger minst ett stort tältläger där många av offren bor än i dag.

– De ljuger om de där nya husen! De bygger dem för polisen och militärerna, hävdar Joseph, som är Brights nuvarande hyresvärd.

För utomstående bedömare är det svårt att tyda det politiska spelet i Zimbabwe, där det mesta sker bakom regeringspartiets slutna fasad. Den kraftiga repressionen i Zimbabwe kan tolkas som ett styrketecken från president Robert Mugabe, men också som ett tecken på att han inte har ett så fast grepp om makten som han skulle vilja ha.

– Sedan valet 2000 har utvecklingen gått i en negativ spiral allt eftersom Mugabe har blivit alltmer paranoid och beslutsam att oppositionen inte ska få vinna. Det är vad som förklarar sådana excesser som operation Murambatsvina, påpekar Heidi Holland, en sydafrikansk journalist och författare som arbetar på en biografi om Robert Mugabe.

Resterna av Hus i Mbare 2005. Foto: Privat/AI

Det faktum att Mugabe på senare år har tillsatt allt fler höga militärer även på viktiga administrativa, ekonomiska och politiska poster tyder sannolikt på att han försöker att säkra sitt grepp om makten även den dag han lämnar presidentposten, vilket han har sagt att han ska göra när nuvarande mandatperiod löper ut 2008.

– Det görs för att försena minsta lilla steg mot en demokratisering, säger Lovemore Matombo.

Oppositionspartiet MDC är redan i kris efter att 2005 ha splittrats i två konkurrerande fraktioner, och enligt grundaren Morgan Tsvangirai blir det svårare och svårare för den politiska oppositionen att hävda sig för varje dag som går.

– I praktiken kan man säga att det har skett en militär statskupp i det tysta, och det gör vår kamp ännu svårare, säger han.

Flera försök till folkliga massprotester har stupat på folks rädsla för regimens respons, och många zimbabwier är för upptagna med att ta sig igenom den svåra vardagen för att ägna sig åt aktivt politiskt arbete. De misshandlade fackföreningsledarna säger dock att de inte ger upp kampen för ett rättvist och demokratiskt Zimbabwe.

– Men det kommer att ta tid. Vi har bara börjat, säger Lovemore Matombo på ZCTU.

Text: Anna Koblanck

Fotnot: Regimkritiska zimbabwier riskerar repressalier från myndigheterna. Amnesty Press har därför valt att låta de personer i reportaget, som inte har officiella positioner framträda med andra namn och på ett sådant sätt att de inte ska kunna identifieras.

Reportage | 2006-12-13
Även publicerad i AmnestyPress #4/2006