Fortfarande ovisst om avvisningen till Egypten

Reportage | 2005-06-10
Även publicerad i AmnestyPress #2/2005

Pressen på den svenska regeringen fortsätter när det gäller avvisningen av de två terroristmisstänkta egyptierna, Muhammed El Zary och Ahmed Agiza, i december 2001.

Fortfarande står SÄPOs ord mot utrikesdepartementets när det gäller om utrikesminister Anna Lindh kände till och gav klartecken till att operationen skulle ske med amerikansk hjälp.
Samtidigt får regeringen hård kritik från FNs tortyrkommitté för hur avvisningen gick till och att man förlitade sig på en så kallad garanti från de egyptiska myndigheterna om att männen inte skulle torteras. FNs speciella rapportör om tortyr, Manfred Nowak, dömer helt ut den typ av diplomatiska försäkringar som Sverige har förlitat sig på.
– Jag kan inte se några undantag där diplomatiska garantier skulle vara acceptabla. Jag har ännu inte sett något fall där jag känt att det är ett legitimt sätt att kringgå principen om att inte sända tillbaka personer till länder där de riskerar tortyr, säger han till Amnesty Press.
Allt fler länder använder sig av diplomatiska försäkringar som metod för att avvisa icke önskvärda personer, hävdar han. Det svenska exemplet har följts av andra länder.
– Det har skapat en viss praxis som vissa länder har följt. Och jag är oroad för att det kan bli prejudicerande.
Manfred Nowak är annars försiktig i sina uttalanden om fallet eftersom han för den svenska regeringen erbjudit sig att hålla i en utredning av vad som hände de två avvisade männen. Trots de uppgifter om tortyr som förts fram, bland annat av männen själva, anser sig den svenska regeringen fortfarande inte veta om de torterats. Egypten har hittills inte velat ha någon oberoende utredning och regeringen bad nyligen FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter, Lousie Arbour, att låta utreda fallet.

Det var den 18 december 2001 som El Zary och Agiza transporterades till Egypten i ett specialplan med hjälp av maskerad amerikansk säkerhetspersonal. De behandlades hårdhänt och
försågs bland annat med huvor, hand-
och fotfängsel och tvångsmedicinerades med lugnande medel innan de
fördes in i planet.
Men ord står alltså mot ord när det gäller om regeringen visste att avvisningen skulle ske med amerikansk hjälp. SÄPO-tjänstemannen Arne Andersson ansvarade för ärendet och har i förhör i konstitutionsutskottet (KU) vidhållit att han informerade utrikesminister Anna Lindh och ett antal UD-tjänstemän under ett möte den 17 december, dagen före avvisningen.
– Det som Anna Lindh fick del av och det som vi också visste var att vi skulle få en transporthjälp av amerikanarna. Sedan var det med i förutsättningarna på något sätt, outtalat, att amerikansk besättning fanns med och förde det här planet, vittnade han inför KU.
– Anna Lindh drog sig tillbaks med sina närmaste kanske en halv minut. Sedan föll orden »ja vi gör så« eller »vi kör så«. Något av de uttrycken använde hon.
Dåvarande chefen för UDs politiska avdelning, Sven-Olof Petersson, gav en helt annan version:
– Det diskuterades aldrig. Ordet »amerikanerna« användes inte under det här mötet, sade han inför KU.
Om det inte hade blivit »ja« från regeringen hade avvisningen inte skett med amerikansk hjälp, hävdade både dåvarande SÄPO-chefen Jan Danielsson och Arne Andersson. Andersson redogjorde för ett hemligt regleringsbrev som säger att SÄPO ska rådgöra med
regeringen i politiskt känsliga frågor.
Men UDs rättschef Carl Henrik
Ehrenkrona anser inte att ärendets känslighet talar för att SÄPO ansett det nödvändigt att förankra det hos regeringen.
– Kanske tvärtom, att det i så fall inte hade varit naturligt, säger han till Amnesty Press.
Så om SÄPO visste att det var kontroversiellt så kan man ha undanhållit
information för regeringen?
– Ja, just det.

Justitieombudsmannen hävdar i sin utredning att mycket talar för att utrikesministern informerades om att ett amerikanskt plan kunde användas och att SÄPO ansåg att hon godkände det. SÄPO har i ett dagboksblad från den 17 december 2001 antecknat: »Föredragning UD/A.L. – Ut Min vill ha verkst tisd kväll – Ja till att best plan gm USA«.
Och i en SÄPO-promemoria från den 7 februari 2002 står: »Efter visst samråd med UD-personal gav utrikesminister A.L. därefter sitt godkännande till att SÄPO/RPS utnyttjade USA:s erbjudande om hjälp med transporten av A. och E.Z.«.

Text: Petter Ljunggren

Reportage | 2005-06-10
Även publicerad i AmnestyPress #2/2005