Iran i förändringens tid

Reportage | 2003-02-06
Även publicerad i AmnestyPress #1/2003

I höstas reste statsvetaren och Anna Widestam till Iran för att under tre månader bo i landet och möta dess invånare. Här följer ett reportage från vistelsen – ett personligt möte med ett land där kollisionen mellan tradition och förnyelse satt ett helt samhälle i gungning.

Jag flyger med Iran Air, vilket innebär att jag redan på Arlanda sätter på mig slöjan inför mitt första besök i ett strikt muslimskt land. Nyfikna blickar riktas mot mig på planet och en iransk kvinna frågar om det är första gången jag åker till Iran.
Det är i mitten av augusti och en tryckande värme slår emot mig då jag kliver av flyget i Teheran. Jag minns med viss irritation att reseförsäljaren frågade om jag inte skulle vänta till mitten av september med att åka.

Under mina första dagar i Iran upptas min tid mest av oro mig för att slöjan ska åka av och jag funderar mycket över hur kvinnorna uthärdar i värmen. Vissa dagar orkar jag inte ens gå ut eftersom det är så varmt.

I den rikare delen av Teheran har kvinnorna visserligen ofta bara en enkel sjal på huvudet, men det är ändå ett måste med både byxor och kappa. Kappan bör dölja kvinnans figur, men det är inte alltid den gör det. En kvinna jag ser har en nästan genomskinlig kappa med bara t-shirt under och tätt åtsittande byxor.

Men i mindre städer och religiösa nästen som Isfahan går de flesta kvinnor fortfarande klädda i svart chador. Chadoren är ett heltäckande plagg, som kvinnor sveper om sig och håller uppe under hakan med ena handen. Under denna har de långbyxor, kappa och ofta ytterligare en slöja. Alla dessa kläder ställer till problem vid en mängd olika situationer. Att släppa chadoren innebär att den faller av, vilket i praktiken innebär att iranska kvinnor måste utföra det mesta med en hand.

Till en början får jag känslan av att landet aldrig kommer att förändras. Efter mer än tjugo år av islamisk propaganda är både det officiella och det privata livet djupt genomsyrat av islamisk tradition, även i familjer som inte anser sig vara religiösa.
Och det är också i Isfahan som polis flera gånger kommer fram och ber mig, vänligt men bestämt, att rätta till slöjan eller knäppa översta knappen i min kappa.

Det finns en extrem rädsla för inflytande från väst. Denna rädsla har gjort att det mesta som tycks tillhöra den individuella friheten är förbjudet – Mamnouh – som det heter på persiska. Det är ett ord som jag hör ofta och till slut också själv skämtsamt använder när jag försöker kommunicera med mitt sparsamma persiska ordförråd.
Allt från parabolantenner och alkoholförtäring till att gå ut med sin partner om man inte är gift, är Mamnouh. Och det är hårda straff enligt Sharia, den av gud givna lagen, som gäller.

Men det som slår mig när jag varit i landet någon månad är att förändringar sker ändå, hela tiden, under ytan. Och inte bara i det dolda. Vissa företeelser som fram tills för några år sedan skulle ha varit helt otänkbara sker numera öppet på gator och i parker. I stora städer som Teheran och Shiraz träffas kvinnliga och manliga studenter och har picknick i parkerna.

Och i en park i Isfahan sitter en ung kvinna och sjunger Googoosh (en iransk sångerska vars musik förbjöds i samband med revolutionen).
Eftersom det är förbjudet för kvinnor att sjunga offentligt undrar jag om hon inte är rädd. Mina vänner förklarar att ingen iransk kvinna hade vågat sig på att göra något sådant för bara några år sedan. Om hon ertappas av den moraliska polisen blir det förhör och kanske fängelse.

Det märks att de beundrar henne för hennes mod. Och med tanke på de hårda straff som fortfarande utdöms, är det beundransvärt med ett sådant civilt motstånd.

Iranierna verkar allt mer benägna att trotsa alla dessa förbud, som enligt många fråntar dem all njutning. Jag kan inte låta bli att skratta lite för mig själv i baksätet, när taxin jag en dag åker i kör rakt förbi en vinkande mulla. Istället för att plocka upp prästen, som seden föreskriver, slänger taxichauffören ur sig en sur kommentar efter honom. Det iranska vardagslivet är fullt av dessa maktkamper mellan religion och sekularisering.

Detta avspeglar också det reformarbete som pågår i parlamentet, men som ständigt stoppas av det religiösa prästerskapet som fortfarande har makten – men vars legitimitet har satts i gungning på allvar.

Den grupp som kanske kommer att vara mest drivande i att reformera landet är unga kvinnor, eftersom de har mest att vinna. Numera är nästan 70 procent av de universitetsstuderande kvinnor, men ändå utgör de endast 11 procent av de förvärvsarbetande. Och för många är det inte bara att få ett jobb som är problematiskt.

Jag träffar en ung kvinna som har utbildat sig till lärare. Efter sin utbildning fick hon tjänst på en skola, men valde att arbeta för ett privat företag eftersom hon inte vill bära hejab, en särskild slöja som är obligatorisk för alla offentliga tjänster.

I Teheran träffar jag också representanter för ett antal kvinnoorganisationer. Jag frågar om de gör någonting för att ändra på lagstiftningen och om de tror att slöjtvånget kommer att upphöra. Deras svar blir att slöjan inte är problemet. På sätt och vis har de rätt, för iranska kvinnor har så stora problem, att slöjan kan liknas vid toppen av ett isberg. Men anledningen till deras svar är också rädslan för att bli politiska.

För de kvinnoorganisationer som arbetar officiellt idag gäller det hela tiden att inte överträda den otydliga gräns för vad som är tillåtet och vad som kan betraktas som ett ifrågasättande av den islamiska staten och Sharia. De som vill arbeta med att förändra lagstiftningen tar sin utgångspunkt ifrån att denna grundar sig på en felaktig tolkning av Sharia.

Och att enbart ifrågasätta hur Sharia stämmer överens med kvinnors rättigheter är fortfarande någonting man bör vara försiktig med, om man vill vara kvar i landet. Den offentliga förklaringen lyder därmed att kvinnor har rättigheter, men att de inte är medvetna om dessa.

De flesta unga kvinnor som jag träffar är dock väldigt medvetna om hur iransk lagstiftning diskriminerar dem. Men istället för att våga sig på att arbeta för ett rättvisare system, vilket i praktiken är belagt med massor av hinder och än så länge inte är ofarligt, drömmer många av dem jag träffar om att lämna landet.

Trots att många verkar uppgivna finns det mycket som pekar på att förändringar kommer att ske, med nödvändighet. Den sociala och ekonomiska situationen i landet är på gränsen till explosion. Två tredjedelar av den iranska befolkningen är under 30 år. Denna grupp är i allmänhet välutbildad, men utan arbete. Och många av dessa unga människor är mycket ointresserade av att delta i fredagsböner och skrika »Död åt Amerika«, vilket mångas föräldrar har gjort sedan revolutionen 1979.

Genom släktingar som numera är bosatta i väst och genom ett stadigt ökat användande av Internet och satellitkanaler, vilket regimen förstås försöker begränsa på alla möjliga sätt, har de flesta numera tillgång till andra nyheter än de av staten kontrollerade. Men det är svårt att bilda sig en uppfattning om vad iranier i allmänhet tror om framtiden.

En man som jag träffar säger att mullorna aldrig kommer att gå frivilligt. En annan säger att de är borta om ett år. Så vitt skilda svar tyder inte på någons okunskap, utan på hur oviss Irans framtid är.

Minnet av en revolution, där de flesta inte uppnådde något utan istället förlorade allt de hade gör dock att iranierna i allmänhet tycks rädda för ytterligare en drastisk omdaning. Men landet färdas oundvikligen mot något okänt nytt.

Fakta Iran

Styrelseskick: Islamisk republik
Religiös ledare: Ayatollah Sayed ’Ali Khamenei
President: Sayed Mohammad Khatami
Antal invånare: 71.4 miljoner
Officiellt språk: Farsi
Läs- och skrivkunnighet: 78 procent
Religion: Shiamuslimer, 91 procent

Då den islamiska republiken Iran grundades av Ayatollah Khomeini 1979, och den amerikanskvänlige shahen avsattes, bröts alla diplomatiska relationer mellan Iran och USA. Nyligen gjorda opinionsundersökningar har dock visat att 75 procent av det iranska folket är för förbättrade relationer till USA.

Mohammad Khatami, som valdes till president 1997 och sedan omvaldes med 77 procent av folkets röster i valet 2001, arbetar för att reformera landet.

Det är dock Väktarrådet, som består av shiamuslimska rättslärda, som har den reella makten. Rådet har till uppgift att säkerställa att nya lagar överensstämmer med islam. President Khatami presenterade i slutet av september 2002 två lagförslag, tänkta att återupprätta presidentens makt i förhållande till Väktarrådet. Och det muslimska prästerskapets legitimitet har under senare tid kommit att ifrågasättas alltmer öppet.

I december demonstrerade tusentals studenter i Iran i protest mot att Hashem Aghajari, en av landets professorer, dömts till döden efter att öppet ha uttalat behovet av religiös nydaning. Studenternas slagord var »yttrandefrihet« och »folkomröstning«. Demonstrationerna var de största sedan oroligheterna 1999, då flera tusen personer fängslades och några dödades. Under hösten har reformisterna i parlamentet röstat igenom lagförslag som bland annat stärker kvinnors rätt till skilsmässa, förslag på att ersätta stening som straff och att avskaffa tortyr.

Den 16 december 2002 inleddes en dialog om mänskliga rättigheter mellan EU och Iran, som bland annat ska fokusera på kvinnors rättigheter. Som resultat av dessa påtryckningar beordrades den iranska domarkåren den 26 december att inte längre utdöma stening som straff för äktenskapsbrott.

Reportage | 2003-02-06
Även publicerad i AmnestyPress #1/2003