AMNESTY60ÅR: Svenska Amnestys barndom

Med hjälp av ett litet antal eldsjälar och ett stort engagemang föddes Amnestys svenska sektion. Här tittar vi tillbaka på den första tiden i organisationens historia.

Reportage | 2021-06-02
Av: Vera Häggblom
Även publicerad i AmnestyPress #2/2021

Medlemskort 1969.

Den svenska sektionen av Amnesty bildades officiellt i Fabiansalen i ABF-huset i Stockholm den 28 oktober 1964, tre år efter att den engelske advokaten Peter Benenson hade grundat organisationen. Till den nyfödda sektionens ordförande valdes Hans Göran Franck, medan övriga styrelsemedlemmar var Per Wästberg, Catarina Stenberg, Jerker Thorén, Gunilla Lockne, Sven Hamrell, Carol Bejerot, Bertil Svanström och Ulf Ulfvarsson. Medlemsavgiften bestämdes till 10 kronor per år.

I Jonathan Powers bok ”Som droppen urholkar stenen” (Ordfront 2001), som behandlar hela Amnesty Internationals historia, beskriver dock Katarina Hellström och Henrik Harr – författarna till det avslutande kapitlet ”Amnesty i Sverige” – hur en Amnestygrupp kommit igång i Göteborg redan 1962: ”Göteborgarna korresponderade direkt med det internationella sekretariatet i London eftersom det till exempel ännu inte fanns någon mellanhand som kunde fördela fångfall. Det var ju från början inte meningen att Amnesty skulle bli en permanent storskalig organisation, så inte ens i London fanns det klara riktlinjer för vilka krav som skulle ställas på en utländsk sektion”.

I ”Som droppen urholkar stenen” (Ordfront 2001) berättar Jonathan Power historien om Amnesty. Foto: Ordfront

När den svenska sektionen väl hade bildats började allt mer av arbetet gå via sekretariatet i Stockholm, och styrelsemedlemmarna gav sig själva i uppdrag att starta varsin egen grupp där de värvade medlemmar till den färska organisationen. Under Amnestys barndom i Sverige var nästan alla medlemmar engagerade i såväl administration som upplysnings- och aktivistarbete. ”Passiva medlemmar fanns inte”, skriver Katarina Hellström och Henrik Harr. 1964 hade svenska Amnesty 50 medlemmar och två grupper, siffror som under 1960-talets sista år hade stigit till 4 000 respektive 195.

Som kontor användes till att börja med Hans Göran Francks advokatkontor på Kungsgatan 24 i Stockholm. Sektionen hade först inga egna anställda, däremot skickades ibland personer till det internationella sekretariatet i London där de arbetade med lön från Sverige.

Danne Grundin har nedtecknat sekretariatets historia och beskriver på medlemssidorna hur styrelsen först i december 1967 fattade beslut om att anställa en ”välmeriterad kontorshjälp” tre timmar om dagen för en lön på 800 kronor i månaden, och i början av året därpå blev Anita Nyberg den svenska sektionens första anställda. 1969 började Ulla Ridderstad arbeta på sekretariatet, som då hade fått egna lokaler på Kammakargatan i Stockholm.

Advokaten Hans Göran Franck på sitt kontor 1974. Foto: Kent Hult/ Sydsvenskan Bild

Svenska Amnestys första ordförande, Hans Göran Franck, var en färgstark person som enligt Hellström och Harr var en bidragande faktor till att den svenska sektionen inom den internationella Amnestyrörelsen fick rykte om sig att vara ”radikal och något bufflig. Hans engelska var mera effektiv än grammatisk och elegant”. Då det 1966 kom fram misstankar att den brittiska sektionen hade tagit emot pengar av staten ville svenskarna bryta sig ur rörelsen: ”Ingen fick ens misstänka att någon statsmakt kunde utöva inflytande över Amnesty”.

Hans Göran Franck var advokat, son till en kyrkoherde och hade en bakgrund inom socialistiska kretsar genom föreningen Clarté. 1948-49 var han styrelseledamot i Sveriges Kommunistiska ungdomsförbund, men senare gick han över till Socialdemokraterna där han bland annat var riksdagsledamot för partiet. Enligt Hellström och Harr var Hans Göran Franck också kontroversiell i det svenska samhället på 1960- och 70-talet:

Många medlemmar ute i landet undrade varför inte styrelsen gjorde sig av med ”den där kommunisten”, och detta även sedan han 1971 blivit invald i Solnas kommunalfullmäktige för socialdemokraterna. Sektionens klara ställningstagande när det gällde övergrepp i länder som Sydvietnam, Grekland och Sydafrika gjorde att många betraktade amnestyaktivisterna som ”nyttiga idioter” som gick i Kremls ledband. Det hjälpte inte att det största antalet adopterade fångar inom sektionen fanns i Sovjetunionen.

Amnestymedlemmar demonstrerar på 1970-talet. Foto: Carlos Montecinos

De tidiga arbetsgrupperna arbetade enligt den princip som Peter Benenson hade lanserat, nämligen att varje grupp tilldelades tre fångar vardera: från ett land i det kommunistiska östblocket, ett västland respektive ett land i ”tredje världen”. Anledningen till att detta var så viktigt var det politiska klimat som rådde i världen då Amnesty bildades: ”Just 1961 betecknas ofta som det allra mörkaste året i världssamfundets utveckling efter kriget, och det på flera plan. Miljörörelsen hade precis börjat upptäcka skadorna som var den nya välfärdens baksida. Castro hade nyligen tagit makten på Kuba och året efter förde missilkrisen världen närmare ett kärnvapenkrig än vad avskräckningsteoretikerna hade tänkt sig. En organisation som inte balanserade försiktigt mellan öst och väst hade inga utsikter att någonsin tas på allvar”, skriver Hellström och Harr.

Amnesty samlas till årsmöte i Mora 1982. Foto: Amnesty

Världens tillstånd speglas också i protokollet för årsmötet 1965, där ordföranden avslutade mötet med en förhoppning om ”att de nuvarande maktblocken så småningom skulle vittra sönder och att man skulle få ökade möjligheter att arbeta för universella principer om tolerans mot medmänniskor”.

Amnestygrupperna ägnade mycket av sin tid åt att skriva brev till såväl samvetsfångar som de som höll dem fångna. Individen stod i fokus, och det bildades ofta starka relationer mellan grupperna och ”deras” fångar. I samband med att grupp 11 i Tranås fyllde 20 år beskrev Annie Svärd hur gruppen fick sina första fångfall: ”Vår grupp bildades i januari 1965 och fick gruppnummer elva. Vi hade skrivit till London och bett att få fångfall att arbeta för. Jag glömmer aldrig känslan när vi fick våra första fångfall. Det var oerhört högtidligt. Vi kände att vi hade tre människors öden i våra händer”.

Distributionen (1991) på Gyllenstiernsgatan där frivilliga gjorde ett viktigt arbete. Foto: Amnesty

I början av Amnestys existens i Sverige var ekonomin inte den bästa, då medlemsantalet fortfarande var lågt och det var svårt att få ihop stora summor pengar genom insamlingar då organisationen inte hade samma status som idag. När alltfler kändisar gick ut med att de stödde Amnesty ökade dock intresset för organisationen rejält, enligt Hallström och Harr.

Det kanske tydligaste exemplet på det är Hans Alfredson och Tage Danielsson som genom intäkterna från revyn ”Å, vilken härlig fred!” lade grunden till Amnestys biståndsverksamhet, Amnestyfonden. Initiativet kom från Hasse och Tages legendariska grupp 50, där bland andra även Gösta Ekman, Märta-Stina Danielsson och Lennart Aspegren ingick. Gruppen arbetade för ett stort antal samvetsfångar genom åren, bland annat Kim Dae-jung, som sedermera blev Sydkoreas president (1998-2003) och Nobelpristagare (2000).

I rollerna i "Å vilken härlig fred!": Från vänster på övre raden; Georg Rydeberg, Thommy Berggren, Sigge Fürst, Lars Amble. Mellersta raden; Mona Malm, Irma Christenson, Sif Ruud, Helena Brodin, oidentifierad man. Nedre raden; Per Myrberg, Bengt Eklund, Ernst-Hugo Järegård. Foto: Beata Bergström

Marianne Eyre började tidigt ansvara för fondens verksamhet på sekretariatet och i en intervju med Amnesty Press nummer 3/2016 berättar hon hur fondens bistånd framförallt användes till att ge ekonomiskt stöd till basbehov för samvetsfångar och deras familjer. Det var Amnestygrupperna som ansökte om medel till ”sina” adopterade fångar för ändamål som att till exempel köpa ett par nya glasögon, bidra till barnens skolgång eller ge stöd för att betala rättegångskostnader.

Bland alla de samvetsfångar som har adopterats av Amnesty under åren finns även kontroversiella namn. En av de omkring 900 samvetsfångar i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) som mellan 1965-1980 adopterades av Amnesty var exempelvis Robert Mugabe. Då han dog 2019 beskrevs han som en tyrann och diktator, långt ifrån den frihetshjälte många såg honom som i kampen mot Ian Smiths rasistregim. Per Wästberg, vars grupp fått Mugabe som ett av sina fångfall och som utvecklat en nära vänskap med honom, sade i ett samtal med DN 2019 att ingen människa hade gjort honom mer besviken än Mugabe.

Hans Alfredson och Tage Danielsson slår med klubborna 28 april 1968 på Gröna Lund i en auktion mot juntan i Grekland. Foto: Ragnhild Haarstad / SvD / TT

Redan 1983 konstaterade Amnesty att det i slutet av 1982 kommit rapporter om att civila dödades och sattes i interneringsläger, i det land där Mugabe tagit makten 1980. Även om detta illustrerar att det inte finns några garantier gällande de personer som Amnesty har arbetat för genom åren ligger det kanske ändå något förtröstansfullt i orden en sydafrikansk samvetsfånge ska ha sagt till Hans Göran Franck, och som han enligt Pia Hallonsten funderade mycket på: ”det är inte bara en fråga om att befria fångarna, man måste också befria bödlarna”.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan Amnestys svenska sektion först såg dagens ljus: 2020 låg antalet medlemmar på 88 578 personer och 139,4 miljoner kronor samlades in. Organisationen har genomgått stora förändringar. En sak har dock bestått genom åren – medlemmarnas starka engagemang för mänskliga rättigheter.

Vera Häggblom
[email protected]

Läs mer