Swaziland – Afrikas sista kungadiktatur Facket i spetsen för att förändringens vind ska komma även hit
Reportage | 2003-12-12 Även publicerad i AmnestyPress #4/2003 |
Kung Mswati III är en av de sista kungarna som styr enväldigt. Men den kungliga diktaturen i Swaziland utmanas av facket och förbjudna politiska partier.
Ovanför det klarröda postkontoret i Swazilands ekonomiska centrum, Manzini, ligger den fackliga landsorganisationen SFTU:s kontor. Lokalerna är slitna och på väggarna hänger urblekta affischer som ropar på rättvisa arbetsförhållanden, jämlikhet mellan könen och förkortad arbetstid.
Tusentals barbröstade kvinnor har samlats till
en traditionell Reed Dance (reed=vassrör).
Men här finns också budskap om mänskliga rättigheter och demokrati. Facket är i princip den enda tillåtna och med sina 80 000 medlemmar den klart största oppositionsrösten i Afrikas sista enväldiga kungadöme, som ligger inklämt mellan Sydafrika och Moçambique.
– Vi har tagit på oss rollen som försvarare av mänskliga fri- och rättigheter. Vi vill ha sociala såväl som demokratiska förändringar i Swaziland, säger Jan Sithole, ordförande för SFTU.
I maj i år presenterades ett förslag till en ny författning i Swaziland.
Arbetet har pågått i sju år och den skrivelse som nu lagts fram ska ersätta konstitutionen som kung Mswati III:s far upphävde 1973. Då förbjöds politiska partier. I förslaget till ny författning, som visserligen ger vissa friheter, är fortfarande partipolitisk aktivitet förbjuden. Den 14 november samlades omkring 20 000 swaziländare till en traditionell kunglig ceremoni då den nya författningen skulle ha presenterats. I stället meddelades att det tar ytterligare tid att översätta den från engelska till det lokala språket siswati. När den nya grundlagen ska antas är fortfarande oklart.
– Konstitutionsprocessen var resultatet av påtryckningar utifrån, från facket och enskilda organisationer. Men kungen tillsatte en kommission utan att ta hänsyn till dessa intressegrupper. Folket kom aldrig till tals, säger Sithole kritiskt.
Mannen som ledde konstitutionsarbetet är kungens bror, prins David Dlamini, och enligt Sithole ”kidnappades” hela processen av den handplockade arbetsgruppen. Trots att vissa eftergifter har gjorts då det gäller mänskliga fri- och rättigheter och att kvinnor jämställs med män, behåller kungen greppet om makten. Sithole är missnöjd·
Jan Sithole är ordförande i facket.
- Alla friheter som vid en första anblick ser bra ut, kringskärs av underparagrafer som kan tolkas fritt. Egentligen innebär skrivelsen ingen större förändring jämfört med dagens system, säger han.
Det politiska livet i Swaziland är i kris. Pressen är censurerad och informationen begränsad. Kungen, som håller all verklig makt i sina händer, är inte ansvarig inför någon. Och när regeringen förra året deklarerade att den inte tänkte böja sig för landets domstolar - som dömt till regeringens nackdel i ett särskilt uppmärksammat fall om landrättigheter - avgick samtliga domare i appellationsdomstolen.
I oktober i år hölls dock val till parlamentet, men utan att politiska partier kunde ställa upp och oppositionen valde därför att bojkotta valet. De 55 valda ledamöterna, och de tio som utsetts direkt av kungen, avlade några veckor senare en ed där de svor trohet till Mswati III – inte till Swazilands folk.
– Valet kommer inte att göra någon skillnad för Swazilands folk. Vi vill gärna ta del i allmänna val, men först då folket får välja mellan olika politiska ideologier, sade Mario Masuku, ledare för det förbjudna Pudemopartiet dagarna före valet.
Men trots att kritiken mot kungen är hård från de delar av samhället som vill ha politiska reformer är det få, om någon, som kräver hans avgång.
– Vi kan inte bara göra oss av med monarkin, men kungahuset måste lyda under lagen och underställas ett flerpartisystem. Swaziland kan aldrig i längden överleva som en ö av förtryck i ett hav av demokratier, säger Mario Masuku.
Han berättar hur Pudemos möten ofta bryts upp av polisen. Medlemmarna trakasseras och Masuku förföljs av säkerhetspolisen som också avlyssnar hans telefon.
Det senaste året har sammandrabbningarna mellan polis och oppositionsrörelsen blivit tuffare. Demonstranter har misshandlats och i augusti dödades en person i samband med protester.
Snart kommer kungen och många hoppas
bli utvalda till kungens senaste fästmö.
- Jag ser en början på onödigt våld och onödig konfrontation med polisen. Vi skulle kunna ha löst detta på fredlig väg genom dialog. Vår revolution har målet att bygga en nation där alla kan göra sin röst hörd. Men som varje revolution kommer den att kosta människor livet, säger Masuku.
Parallellt med de politiska diskussionerna, fortsätter stora delar av befolkningen att kämpa för sin dagliga överlevnad. Swaziland klassades ifjol som det land i världen som har högst procentandel hiv-positiva. Av landets cirka en miljon invånare beräknas 38,6 procent av den vuxna befolkningen bära viruset. Lägg där till en arbetslöshet som tangerar 40 procent och en otillräcklig matproduktion som enligt SFTU gör att mer än var fjärde medborgare beräknas vara beroende av internationell hjälp.
Landets rikedomar är i stort koncentrerade kring kungahuset och landet har en av de största inkomstklyftorna i världen.
För Musa Hlophe, fristående företagskonsult, är det inte en fråga om politiska förändringar kommer att ske utan när.
– Men Swaziland saknar all strategisk betydelse och lyckas inte dra världens uppmärksamhet till sig. Få personer ställs inför rätta på grund av sina politiska åsikter, men politiska partier är inte tillåtna. Det är ett falskt system som lätt lurar betraktaren, säger Hlophe.
Traditioner och kultur – två ofta missbrukade ord i Afrika – är vad som håller kungen kvar på hans plats som absolut monark.
En av dessa traditioner är Reed Dance – en ritual för landets ”jungfrur” som samlas till dans två gånger om året för att visa upp sig inför kungahuset och dess ledare.
– Om en kvinna inte har uppträtt i dansen är hon ingen fulländad kvinna. Reed Dance tillhör vår kultur och kommer alltid att finnas, så som majsen vi odlar på marken, säger Zodwa Shabangu, en äldre kvinna vi möter vid en av danserna.
Ett par tre tusen ungmör har kommit till platsen för att ära sitt land och sin kung. Det är också vid dessa danser om Mswati III kan välja sig en ny hustru. Hittills har kungen tagit sig nio hustrur och två fästmör - polygami är ett tecken på välstånd. Men kritikerna, och en och annan öppenhjärtig medborgare, påpekar vasst att detta knappast är något bra ledarexempel med tanke på hiv-epidemin.
Hiv är dock inte något som flickorna som samlats vid det kungliga residenset, Mbangwani, talar särskilt mycket om. Istället framhäver de stoltheten över att vara swaziländare och om enigheten och traditionen som håller dem samman i ett land i fred.
När startsignalen går samlas de på sina platser. Vassrören (reed) som de håller i händerna sveper över den nästan molnfria himlen, en ledarflicka med visselpipa blåser en taktfast rytm och tusentals trampande fötter lyfter dammet från marken.
Nu väntar de bara på kungen och på att hans karavan av importerade tyska, silverfärgade lyxbilar ska anlända till platsen.
Text: Görrel Espelund
Bild: Eric Miller
Reportage | 2003-12-12 Även publicerad i AmnestyPress #4/2003 |