Maria Sveland angriper hatet mot kvinnor

Maria Sveland. Foto: Elis Hoffman

Maria Sveland
Hatet. En bok om antifeminism
Leopard Förlag

I sin nya bok Hatet går journalisten och författaren Maria Sveland till frontalangrepp mot misogynin. Det är främst en uppgörelse med de mörka, brutala och reella uttryck som hatet mot kvinnor tar sig på bloggar, forum, i kommentarsfält eller rakt ner i brevinkastet på hallmattan i vårt svenska samhälle idag.

Hennes bok är inte resultatet av något sorts medlidande eller sympati för hatets egentliga offer. Den är en avsiktlig reaktion på alldeles för många högst personliga erfarenheter av hot och sexuella trakasserier som har ackumulerats likt en tjock smog över Svelands och många andra kvinnors liv. Så har det dock inte alltid sett ut.

Med hjälp av intervjuer, TV-program och tidningsartiklar kartlägger Maria Sveland det närhistoriska sammanhanget till det hat som vi bland annat fick höra berättas om i Uppdrag granskning i februari i år. Hon besvarar delvis frågan om varför vi har hamnat där vi befinner oss idag men går aldrig hela vägen utan lämnar en inbjudan till läsaren att själv fördjupa sig och engagera sig.

Under 1990-talet var debattklimatet annorlunda berättar Sveland. Det drog en tredje våg av feminism över Sverige och livaktiga gräsrotsrörelser som Stödstrumporna och kulturföreningen Gloria vann gehör ändå in i Sveriges riksdag. Margareta Winberg (S), Sveriges dåvarande jämställdhetsminister, drev igenom olika beslut som var inspirerade av de frågor som gavs uppmärksamhet och Gudrun Schyman gjorde plats för feminismen i vänsternpartiets partiprogram. I riksdagsvalet 1998 vann vänsterpartiet 12 procent av rösterna.

Denna progressiva våg nådde sin kulmen 2005 och bröts i och med att programmet ”Könskriget” sändes på SVT. Däri utpekades sociologiprofessorn Eva Lundgren vid Uppsala Universitet tillsammans med dåvarande ordföranden för Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer (Roks), Ireen von Wachenfeldt, för att hysa orealistiska konspirationsteorier om hemliga, manliga pedofilnätverk i Sverige.

Maria Sveland menar att ”Könskriget” blev upptakten till att feminismen som politiskt projekt i Sverige, i allt större utsträckning kom att misstroendeförklaras på ledarplats och i krönikor i våra traditionella press- och etermedier. Det må i sig inte ha varit en ny företeelse. Vad som däremot var nytt var hur misstroendet i de traditionella medierna väckte till liv och legitimerade en extremt misogyn och personangreppsorienterad retorik på forum som Flashback och i debattinläggens kommentarsfält.

Som ytterligare exempel på hur denna dynamik mellan etablerade medier och kommentarsforum har fortsatt genom åren, lyfter Sveland fram reaktionerna på våldtäktsanklagelserna mot Juilan Assange och uppsättningen av Scum-manifestet på Turteatern i Stockholm 2012.

Och vilka är de då dessa, som går och bär på så mycket hat? Ja det rör sig ofta om män. Till de mer namnkunniga räknar Maria Sveland bloggarna Per Ström och Pelle Billing (kanske för att så få andra hatare faktiskt vågar framträda med sina namn). Hon förklarar att de ser sig själva som förfördelade i ett Sverige där det i deras mening råder en så kallad statsfeminism. Flera tycks ha börjat hata efter att ha förlorat vårdnadstvister. Påhejade av nybildade mansjourer till stöd för Sveriges mest diskriminerade grupp: männen.

I sina slutsatser gör Maria Sveland antifeminismen synonym med de högerextrema krafter som breder sig ut i Europa sedan flera år tillbaka. Hon påminner oss om att Breiviks avsikter lika mycket som de var islamofobiska också var misogyna. I bakgrunden hägrar en neoliberal politisk utveckling där gemensamma åtaganden har förvandlats till individuell självbevarelsedrift. Människor blottar huggtänderna och vägrar att dela med sig. Det är så sorgligt, för som Sveland poängterar är den feministiska rörelsen en kraft som faktiskt ställer krav på rättvisa, och för det måste den utstå så himla mycket hat.

Martin Karlsson