Aldrig mer?

ledare | 2004-06-11
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2004

Denna vår har världen återigen uppmärksammat vad som hände i Rwanda våren 1994. Under 100 dagar mördades då nästan en miljon människor, de flesta från befolkningsminoriteten tutsier. Det var ett folkmord, ett planlagt dödande där många hutuer; män, kvinnor och till och med barn aktivt tog del i dödandet.

Nu, tio år senare, vet vi mera om vad som hände och vi måste försöka förstå hur det var möjligt att piska upp det hat som avhumaniserade grannen, arbetskamraten eller bänkgrannen i kyrkan så att det blev rätt att döda honom och henne.

Vi måste också förstå hur handeln med mordredskapen fungerade den gången och få klarhet i vapenförsäljningen från Egypten och Kina till den regim som planerade folkmordet. Vi måste få fram sanningen bakom Frankrikes stöd till mördarna; före, under men också efter folkmordet. Och trots alla rapporter, utredningar och ursäkter efter Rwanda så har FN ännu inte hittat en mekanism för att organisationen ska kunna ingripa för att förhindra nya folkmord.

Löftet »Aldrig mer« riskerar att förbli tomma ord i högtidliga tal, med den enda skillnaden att vi i vår globaliserade värld kan se folkmord på TV medan de pågår.

Amnesty tillhör de organisationer som det senaste halvåret har varnat för det som nu pågår i Darfur i västra Sudan. Minst 10 000 personer har dödats, en miljon är på flykt från brinnande byar och allt fler röster varnar för att Darfur kan bli ett nytt Rwanda. När James Morris, chef för FN-organet World Food Programme, framträdde i FN:s säkerhetsråd den 7 maj i år sade han att han under sina många resor »aldrig hade sett människor som var så rädda som flyktingarna från Darfur«. FN:s säkerhetsråd har dock ännu inte lyckats ena sig om några åtgärder och glädjen över fredsavtalet för södra Sudan grumlas av den akuta krisen i Darfur.

Amnesty behöver inte snegla på vad som är massmedialt intressant eller ta politiska eller ekonomiska hänsyn. När övergrepp begås mot mänskliga rättigheter talar Amnesty alltid klarspråk.

Redan under sommaren 2003, när ockupationsmakten USA fortfarande hade en smekmånad med delar av världsopinionen efter att ha störtat Saddam Hussein, började Amnesty påtala vad som hände i Abu Ghraib och andra fängelser i Irak. Den senaste månaden har världen upprörts över de många bildbevisen på förnedringen av irakiska fångar. De övergrepp USA begår i Irak och Afghanistan kan ses i ljuset av hur mänskliga rättigheter satts åt sidan i »kriget mot terrorism«.

Men övergreppen är inte alltid något som händer långt där borta. Ibland kan de äga rum på en flygplats utanför Stockholm där utländska agenter med svenskt tillstånd hämtar asylsökande personer som skickas iväg till tortyr.

Ulf B Andersson, redaktör

ledare | 2004-06-11
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2004