Via satellit når Radio Erena in i Eritrea

I åtta år har Eritrea hamnat längst ner på listan över pressfrihet i världen. I lika många år har Radio Erena bedrivit oberoende journalistik för eritreaner som ett alternativ till regimens propaganda. Ljudvågorna är deras vapen och kärleken till hemlandet deras drivkraft. Amnesty Press har besökt redaktionen i Paris.

reportage | 2017-02-23
Av: Fanny Hedenmo
Även publicerad i AmnestyPress #2/2017
Amanuel Ghirmai läser in nyheter på tigrinja på Radio Erena.

Amanuel Ghirmai läser in nyheter på tigrinja på Radio Erena. Foto: Edu Granados Regulión

En ilsken telefonsignal skär genom den ljudisolerade tystnaden.

Amanuel Ghirmai sitter i studion på Radio Erenas redaktion – en blygsam lokal på gatuplan i Paris trettonde arrondissement. Han ska precis läsa in fredagens nyheter på tigrinja, ett av Eritreas nio språk.

– Det har ringt hela morgonen, säger han och svarar.

Det är i mitten av januari, och i dagarna har ännu en båt kapsejsat på Medelhavet. Som i flera liknande fall var många av passagerarna flyktingar från det lilla landet på Afrikas horn. Nu kontaktar oroliga familjemedlemmar redaktionen för att fråga om det var deras bror eller morbror som befann sig på båten. Ovissheten är stor. Än vet ingen det fulla omfånget av dödsolyckan.

– Kan du tänka dig familjernas desperation? Inne i Eritrea vet folk ingenting av vad som händer, säger Amanuel Ghirmai.

Ovanför hans huvud hänger en affisch med Radio Erenas logga; lager på lager av svarta cirklar, som en virvel av sändningsvågor i ständigt växande rörelse.

– All information stängs in; om någonting händer i huvudstaden Asmara, så stannar det i Asmara. Och det som händer utanför landet stannar utanför Eritreas gränser.

När det är dags för sändning ljuder Abraham Afwerkis ikoniska låt ”Erena” i högtalarna. Ett glatt, melodiskt intro som fyller frekvensen 11678 MHz, och via satellit kablas ut över världen. I Eritrea är internet en sällsynt företeelse, och eltillförseln ofta bristfällig. Men i de flesta hem finns en FM-radio, berättar Amanuel Ghirmai.

Och därmed ett fönster till omvärlden.

– Genom en leverantör på plats i Eritrea kan vi sända in i landet. Vi erbjuder också ”call to service”, du kan ringa ett nummer utan kostnad och lyssna i telefonen.

Radio Erena vill bryta regimens monopol på information i Eritrea.

Radio Erena vill bryta regimens monopol på information i Eritrea. Foto: Edu Granados Regulión

Kortare nyhetssändningar samsas med reportage, intervjuer och politiska analyser. Ett annat viktigt inslag är debattprogrammen, där lyssnarna kan göra sina egna röster hörda. Allt handlar inte om politik, och tonen är inte alltid allvarlig. Kultur är ett viktigt inslag, och under VM och OS står sport högt på agendan, där eritreanska friidrottares framgångar rapporteras med stor entusiasm.

Eritrea tillhör de länder som ligger sämst till på Reportrar utan Gränsers lista över pressfrihet i världen. I ett land där oberoende information ses som ett hot mot demokratin, rör sig ett projekt som Radio Erena lätt i gränslandet mellan aktivism och journalistik. Men redaktionen ser inte sig själva som en politisk spelare:

– Vi har inget intresse av att bedriva korståg mot regimen. Vi vill skapa en plattform för oberoende information och debatt - det är vad Eritrea behöver, inte mer propaganda, säger Amanuel Ghirmai.

Ändå är det alldeles uppenbart att radion bekymrar president Isaias Afewerki. År 2012 lyckades regimen blockera signalen. Radio Erena tvingades då flytta till en ny frekvens.

– Sedan dess har vi bytt leverantör och uppgraderat oss till ett säkrare system. Nu kan de inte komma åt oss.

Han korsar trotsigt armarna över bröstet.

Amanuel Ghirmai tror att en förändring kommer i Eritrea.

Amanuel Ghirmai tror att en förändring kommer i Eritrea. Foto: Edu Granados Regulión

En dag för åtta år sedan lade Amanuel Ghirmai 35 000 nakfa, runt 20 000 svenska kronor, i handen på en smugglare. Det är ett förhållandevis lågt pris för att ta sig över gränsen till Etiopien. Han arbetade då som reporter och kolumnist på Hadas Ertra, landets enda nyhetstidning, kontrollerad av informationsministeriet och bara tolv sidor tjock. Jobbet krävde ständiga eftergifter till regimens propagandamaskin.

– Vi uppmanades att ljuga och hålla tyst om det som skedde, till exempel under gränskonflikten mellan Eritrea och Djibouti 2008. Många eritreaner visste inte att striderna pågick, eller varför, berättar han.

En dag var redaktionen ovanligt tom. Flera av Amanuel Ghirmais kolleger hade plötsligt fängslats utan förvarning. Flykten var nu oundviklig, men han tvekade:

– Var ska jag bo, hur ska mitt liv bli? Jag hade så många frågor. För att ta beslutet att fly måste man få en knuff i rätt riktning. Jag insåg att jag stod näst på tur.

Idag väntar Amanuel Ghirmai på franskt medborgarskap, eftersom ett europeiskt pass gör det lättare att resa. Han har flera gånger återvänt till Afrika och följt flyktingarnas väg som reporter för Radio Erenas räkning, från Etiopien och till Libyens kust. En farlig väg kantad av flyktingsmugglare som ”ser eritreaner som guld”.

– Eritrea har en stark familjekultur. Om en person hamnar i trubbel, så berör det hela familjen, hela grannskapet. Det är en egenskap som lätt kan användas emot oss. Smugglarna vet att familjen kommer att skrapa ihop de pengar som behövs om de blir pressade.

Eritreaner utgör den absolut största gruppen flyktingar från den afrikanska kontinenten. Nära en fjärdedel av alla eritreaner beräknas idag befinna sig utanför landet, och uppemot 5 000 människor beräknas fly över gränserna till Etiopien och Sudan varje månad.

Fathi Osman ansvarar för sändningarna på arabiska.

Fathi Osman ansvarar för sändningarna på arabiska. Foto: Edu Granados Regulión

Bakom skärmen bredvid Amanuel Ghirmai arbetar en man koncentrerat. Fathi Osman är redaktionens senaste rekryt, och numera nyhetschef för Radio Erenas program på arabiska. Han är artig, håller låg profil, och bryter aldrig självmant in i samtalet. Men när svaren påkallas blir de utförliga och levereras bestämt, nästan rytmiskt:

– Ska vi prata Eritrea så ska vi prata fakta. Eritrea faller sönder på grund av emigration och massfängslanden. Politiker, präster och journalister sitter inspärrade, men också vanliga medborgare, som inte vet varför de sitter där. Pressfrihet? Den finns inte, eftersom inga fria medier får finnas. Ekonomi? I Eritrea finns inga utländska investeringar, och den unga arbetskraften lämnar landet eller sveps upp i tvångsarbete inom militären. Eritrea har i princip inte kommit någonstans ekonomiskt efter 25 års självständighet. Nu har vi fått nya uppgifter om att svälten ökar bland eritreanska barn. Så i alla dessa aspekter går Eritrea baklänges.

Studion på Radio Erena.

Studion på Radio Erena. Foto: Edu Granados Regulión

Fathi Osman är äldst på redaktionen. I Eritrea har han hunnit arbeta som kommunikatör på informationsministeriet, journalist, författare och diplomat. Men när han flydde till Europa var det från Saudiarabien, där han arbetade.

– Eritreas regelverk kring diplomater liknar inget annat lands. Vi tjänar mindre än alla andra på ambassaden, och vi tillåts inte ta med oss familjen i tjänsten, eftersom regimen inte vill riskera att vi försvinner, berättar han.

Reglerna ställde Fathi Osman inför ett dilemma:

– Om jag flyr, kommer de att straffa min familj. Men om jag stannar kommer mina barn att tvingas till en livstid inom militären.

Men så öppnades oväntat ett fönster. Fathi Osmans yngsta son diagnostiserades med en ovanlig blodsjukdom, och efter en intensiv övertalningskampanj gavs familjen tillstånd att resa till Saudiarabien för pojkens fortsatta vård. Fathi Osman lämnade landet. Hans fru och fyra barn gick under jorden.

Två år senare kunde de återförenas i Paris.

Bakom dörren ligger Radio Erena.

Bakom dörren ligger Radio Erena. Foto: Edu Granados Regulión

Just militärtjänsten lyfts ofta som en av de främsta orsakerna till varför så många unga flyr Eritrea. 1994 års lag, som stipulerar 18 obligatoriska månader inom militären för alla myndiga medborgare – både kvinnor och män – , har de senaste åren kommit att innebära en i praktiken livslång tjänstgöring. Regimens krav på samhällstjänst innefattar också civila yrken.

– Allt blir en del av ”The national service”, den allmänna värnplikten. Det spelar ingen roll om du är läkare, lärare, författare eller journalist. Först och främst är du värnpliktig, sen kommer ditt yrke i andra hand, säger Amanuel Ghirmai.

Samhället först, individen sedan. Eritreas brokiga historia – en utdragen kamp för självständighet, kantad av krig och ockupation – kan ge en viss förståelse för varför dessa tankar fått slå rot.

Även hos journalisterna på Radio Erena.

Erena betyder "vårt Eritrea" på tigrinja. Ett ömt smeknamn som skvallrar om en patriotisk tillgivenhet, allt till trots. Kärleken till hemlandet märks i den redaktionens sparsmakade utsmyckning; affischer av Asmaras palmprydda gator, och traditionella målningar av den eritreanska kaffeceremonin. Och den klingar i Amanuel Ghirmais svar på frågan om vad som driver honom att fortsätta:

– Jag kan inte bara fly och sedan strunta i mitt land. Eritrea betalade för min utbildning. Varför skulle då inte jag ge tillbaka till folket genom mitt jobb?

Eritrea hade goda förbindelser med USA. Här ett möte mellan USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld och president Isaias Afewerki i december 2002.

Eritrea hade goda förbindelser med USA. Här ett möte mellan USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld och president Isaias Afewerki i december 2002. Foto: Helene C. Stikkel/Wikimedia

Inte mycket pekar på att Eritrea rör sig närmare en demokrati. Men Amanuel Ghirmai insisterar ändå på att det finns anledning att vara hoppfull. Han pekar på kuppförsöket år 2013, då delar ur militären stormade regeringskvarteren med krav på att konstitutionen skulle upprättas och följas. Kuppförsöket slogs ned och de inblandade fängslades omedelbart.

Men händelsen satte spår i befolkningen, tror Amanuel Ghirmai. Den letade sig in konversationer runt matbordet och på kaféer, och det är så förändring måste ske.

– Eritrea är som en kastrull, menar han. Och den kokar. Förr eller senare kommer den att koka över. Hur det blir och när det blir, det vet jag inte. Men förändringen är oundviklig. Den kommer.

Han får entusiastiskt medhåll hos redaktionens medlemmar, samlade för en lunchpaus i det lilla köket på övervåningen.

En doft av kardemumma osar från kaffekannan på spisen.

Text: Fanny Hedenmo
fanny.hedenmo@gmail.com

Foto: Edu Granados Regulión
eduatm9@hotmail.com

Fotnot: En kortare version av denna text publiceras i nummer 2/2017.

Läs mer om Eritrea från Amnesty Press

BOKMÄSSAN2016: Ett dystert jubileum – Dawit Isaak fängslad i femton år (26 september 2016)

Femton långa år (ledare i nummer 3/2016 23 september 2016)

Han tog flyget till Asmara (4 december 2015)

Vanessa Berhe kämpar för sin morbrors frihet i Eritrea (12 januari 2015)

”Sitt med Dawit” i Malmö: ”Hans liv hänger på att vi inte glömmer” (22 augusti 2014)

Samling för Dawit Issak - fängslad i Eritrea i 4 500 dagar (20 januari 2014)

ALMEDALEN: Femton minuter i Dawit Isaaks fängelsecell (4 juli 2013)

Eritrea - 20 år av självständighet men fortfarande ingen frihet för befolkningen (10 april 2013)

Djup klyfta mellan svensk-eritreaner (9 december 2011)

Eritreaner intervjuas i radio medan de torteras (24 oktober 2011)

Stämningsfull manifestation för Dawit Isaak (26 september 2011)

Nobelpristagare deltar i svart minnesdag för Dawit Isaak (23 september 2011)

Talarstafett för Dawit Isaak (21 september 2011)

Regeringen kallar FN:s sanktioner ”skrattretande”, Etiopien hyllar FN-beslutet (25 december 2009)

Manifestation utanför Eritreas ambassad (27 oktober 2009)

Massiv uppslutning för frigivning av Dawit Isaak (29 april 2009)

40 gånger en minut för Dawit Isaak (17 april 2009)

Teaterpjäs ska fria Dawit Isaak (20 september 2008)

Franskt stöd till Djibouti i konflikten med Eritrea (16 juni 2008)

Krigshot på Afrikas horn: Eritrea anklagas (8 maj 2008)

Dawit Isaak fick tryckfrihetspris (15 mars 2007)

Eritreaseminarium urartade (7 april 2004)

Dawit Isaac får stöd av Örgryte (Amnesty Press nummer 2/2004)

Historien om en fängslad svensk journalist (nummer 4/2003)

reportage | 2017-02-23
Av: Fanny Hedenmo
Även publicerad i AmnestyPress #2/2017