Optimism efter årsmötet: "Vi tar oss ur svackan om vi kavlar upp ärmarna"

På söndagen avslutades Amnestys årsmöte och MR-konferens i Ljungskile. De 208 deltagarna åkte hem för att försöka förverkliga helgens mål om att stärka aktivismen inom svenska Amnesty.

• Själv har jag en egen vision av Amnesty International, som ett forum där folk med olika bakgrund, utbildningar eller yrken samlas för att diskutera och agera för de mänskliga rättigheterna, sade generalsekreteraren Carl Söderbergh i sitt avslutningsanförande apropå Amnestys nya åtagande där "vision" är det nya samlande ordet.

Även om Amnesty ska förnya sitt arbete i föränderlig tid så finns det saker som även i fortsättningen lär förbli hörnstenar i arbetet: Fackeltåg, gatuteater och konserter för att fästa uppmärksamhet på kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Faraj Birqdar

• Och om vi någonsin ifrågasätter brevens vikt behöver vi bara komma ihåg det Faraj Birqdar sade på förmiddagen: "Amnestybreven är de första fåglarna från friheten", påminde Carl Söderbergh.

Faraj Birqdar är poet, författare och före detta samvetsfånge från Syrien. Han satt fängslad under 14 år, bland annat i det illa beryktade militärfängelset Tadmur. Birqdar tillhörde det kommunistiska partiet PCA, som av Baath-regimen i Syrien inte tillåts verka. Han frigavs i slutet av år 2000. Amnesty International, Human Rights Watch, Reportrar utan gränser och internationella PEN var några av de organisationer som länge krävde hans frigivning. Faraj Birqdar gav på ett poetiskt och gripande sätt en redogörelse för sina tankar under åren i fängelse och funderingar kring sin egen och landets framtid.

Trots att den syriske presidenten Bashar al-Assad, sedan han efterträdde sin far - Hafez al-Assad - år 2000, har frigivit närmare 1 000 politiska fångar så råder fortfarande undantagslagar.

• Det är samma undantagslagar som har funnits i 40 år, påpekade Faraj Birqdar. Och uppemot 1 000 politiska fångar finns kvar i fängelserna medan tusentals frisläppta fångar är berövade sina medborgerliga rättigheter.

Ändå säger Faraj Birqdar att han ska återvända hem till Syrien:
- Jag är ingen äventyrslysten person, men jag vill vara i mitt henland. Så länge Amnesty fortsätter att stödja mig lovar jag att vara rädd om mig...

Faraj Birqdar berättade om den betydelse det hade haft för honom att få brev från Amnesty-medlemmar som arbetade för hans frigivning.
- Tänk på det, manade han. Era brev spelar en väsentlig roll, både för
fången, men också för regimen.

På söndagen hölls val till styrelsen för svenska sektionen och Amnestyfonden. Ett uttalande antogs också av årsmötet där det sägs att "utvecklingen i Israel och de ockuperade områdena är (...) tragisk".

• Det är djupt olyckligt att FN nu har upplöst den utredningsgrupp som skulle åka till Jenin. Vad som hände i flyktinglägret måste utredas innan alla bevis förstörs. Vi uppmanar FN att omgående skicka en delegation som utreder kränkningar mot civila - såväl palestinier som israeler. Det gäller inte bara Jenin utan alla städer och orter där allvarliga övergrepp har ägt rum, heter det i uttalandet.

I uttalandet sägs också att USA efter attacken den 11 september har "satt sig över de mänskliga rättigheterna" och använder en retorik som går ut på att kampen mot terrorismen "rättfärdigar brott mot folkrätten".

För arrangörerna var årsmötet kulmen på ett års arbete. En av dessa var Inger Lindvall i grupp 256. Hon har varit medlem i Amnesty sedan 1979 och detta var hennes sjätte årsmöte.

• Vi började planeringen för ett år sedan, berättar Inger Lindvall. Enda riktigt grova missen var inkvarteringen på vandrarhemmet Backamo. De hade gjort en dubbelbokning och årsmötesdeltagare fick bo på militärlogement och det var beklagligt.

Det är inte bara gruppen i Ljungskile som arrangerat årsmötet, betonar Inger Lindvall. Bakom årsmötet låg också grupperna i Solebrunn, Trollhättan, Lysekil, Uddevalla och Sotenäs och två ungdomsgrupper. På årsmötet fanns 40 funktionärer som såg till att allting fungerade, från transporter till kaffeförsäljning.

• Jag tycker det här samarbetet har fungerat mycket bra och det stärker oss, säger Inger Lindvall. Ett årsmöte fungerar som inspiration och vi hoppas till exempel kunna återstarta nedlagda grupper i Strömstad och Stenungsund.

Ljungskile har cirka 4 000 invånare. Folkhögskolan bidrar till ett aktivt kulturliv och Inger Lindvall nämner Filmstudion på skolan, som kan locka 150-200 personer, när det är som bäst. Amnestys grupp 256 har 12 aktiva medlemmar och ett 40-tal stödmedlemmar.

• Stödmedlemmarna bidrar så att vi kan betala årsavgiften. Men vi är också ute och samlar in pengar i samhället. Står vi med bössor utanför Konsum en fredag och en lördag får vi in runt 2 000 kronor.

Liksom andra årsmötesdeltagare Amnesty Press talat med så anser Inger Lindvall att temat för årets MR-konferens; aktivism, har varit stimulerande:
- Dessutom har det varit lärorikt att få veta mer om arbetet på IS (sekretariatet i London) och besluten på ICM (det internationella rådsmötet i Dakar).

Bo Lindblom från Laholm besökte denna gång sitt 33:e årsmöte. Det fanns en punkt där han var rejält kritisk:
- Jag har inget emot de som har blivit valda på det här årsmötet, men jag gillar inte de "sovjetiska valen" vi har i Amnesty där det är precis lika många kandidater som lediga platser. Fast jag har suttit i valberedningen och vet att det är svårt att få folk att ställa upp.

Annars är han försiktigt optimistisk trots att det är långt till Bo Lindbloms vision: Amnesty-närvaro i landets alla kommuner.

• Vi är i en svacka. Och vi tar oss inte ur den svackan om vi inte kavlar upp ärmarna, men jag hoppas vi kan göra det och egentligen är jag inte så orolig.

Fast Bo Lindblom blir lite melankolisk när han talar om nedlagda grupper i Ljungby och Leksand.

• Och jag såg en rapport till distriktsombuden med en patetisk beskrivning av en vilande grupp som samlas före jul varje år och kokar godis. Det är väl knäck och kola. Sedan säljer de godiset. Någon annan aktivitet förekommer inte, säger Bo Lindblom bedrövad. Det som startade som en sidoaktivitet när de var aktiva är det enda som finns kvar.

För Johanna Wagner från Lund var detta det första årsmötet. Hon kom med i Amnesty i oktober förra året när en kvinnorättsgrupp bildades.
- För mig har det varit en givande helg. Jag har lärt mig mycket och knutit nya kontakter.

Och Anja Persson, som nyligen flyttat från Helsingborg till Lund, ser som nyvald styrelsesuppleant, med viss tillförsikt på Amnestys framtid.

• Det här är mitt andra årsmöte och jag tror att vi är på väg att vända utvecklingen. Amnesty uppfyller två av de saker som Ola Mattsson från Demokratiakademin talade om på lördagen: Vi är samhällsnyttiga och det går att påverka organisationen. Jag känner mig väldigt inspirerad efter det här årsmötet. Synd bara att inte fler medlemmar kom!

Det återstår att se om årsmötet 2003, då det är ett möte med möjlighet att motionera, kommer att locka fler deltagare. Då är det Härnösand som står som värd.

Text: Ulf B Andersson
Bild: Anna Niva

Lördagens reportage