Det besegrade Tyskland ur barnperspektiv

Cate Shortlands film ”Lore” skildrar Tyskland de första månaderna efter nederlaget i andra världskriget. En grupp barn ger sig ut på en vandring i ett sönderslaget land där nazismens indoktrinering finns djupt inpräntad även hos unga tyskar.

filmer | 2013-03-18
Av: Ulf B Andersson
Saskia Rosendahl är mycket övertygande i rollen som Lore.

Saskia Rosendahl är mycket övertygande i rollen som Lore. Foto: Njuta Films

Film: Lore
Regi: Cate Shortland
Skådespelare: Saskia Rosendahl, Nele Trebs, André Frid, Kai-Peter Malina
Land: Australien/Tyskland/Storbritannien, 2012
Längd: 109 min

På radio talar amiral Karl Dönitz, führern Adolf Hitler är död, de allierade tågar in i Tyskland och 15-åriga Lores föräldrar, bägge övertygade nazister, inser att de kommer att hamna i fångenskap. Det är inledningen till Care Shortlands film ”Lore”. Det som vi sedan får följa påminner om det Tyskland den svenske författaren Stig Dagerman skildrade i ”Tysk höst”. Enda skillnaden är att Shortland har valt att skildra den första efterkrigssommaren i Tyskland.

Lore blir ansvarig för fyra syskon som våren 1945 till fots börjar vandra från Schwarzwald för att hitta sin mormor vid Nordsjökusten. De passerar en landsbygd härjad av krig och städer i ruiner under en tid när ett människoliv inte står högt i kurs och kampen för att hitta något att äta är en daglig uppgift. Det är en film som inte ryggar för ytterst obehagliga scener där ung sexualitet kan användas i dödligt syfte.

Cate Shortland skildrar övertygande hur nazismens propaganda håller tyskar i alla generationer i ett fast grepp medan krigets segrare ska försöka få de besegrade att förstå vidden av Förintelsen. De allierades försök att sprida bilder från de nyligen öppnade koncentrationslägren möts med kompakt misstro från de besegrade tyskarna.

Kai-Peter Malina i Lore.

Kai-Peter Malina i Lore. Foto: Njuta Films

Under sin vandring träffar syskonskaran mystiske Thomas (Kai-Peter Malina) som påstår sig ha överlevt Buchenwald. Lore är en gripande och kuslig film om uppvaknandet från en lögn och Saskia Rosendahl i huvudrollen är mycket övertygande.
Filmen ger också en förståelse för hur ett helt folk kan indoktrineras och berättar om krigsslutet i ett perspektiv vi sällan ser. Frågan har rests om filmen ska ses som ett försök att göra förövare till offer, som till exempel Fredrik Persson Lahusen i Aftonbladet den 8 mars.

Jag tycker att det är svårt att se filmen som annat än en skildring hur djupt den nazistiska propagandan lyckades slå rot hos det tyska folk som trodde på Tusenårsriket. Barnen var inget undantag och Shortland lyckas på ett skickligt sätt skildra dem som en del av det Nazityskland som bar ansvaret för Europas mörkaste år. Hon skapar också förståelse för hur svår processen med denazifieringen av det tyska samhället var och med tanke på årtionden av debatt och ny forskning kring det tyska folkets ansvar ger hennes film en viktig pusselbit i förståelse kring denna problematik. Just barnperspektivet gör också filmen extra intressant ur ett allmängiltigt perspektiv. Indoktrinering av barn förekom inte bara i Nazityskland utan utgör också en viktig del av andra totalitära samhällsbyggen.

Ulf B Andersson

filmer | 2013-03-18
Av: Ulf B Andersson