”Varje dag är en kvinnodag”

På den internationella kvinnodagen arrangerade UNIFEM Sverige och Nätverket för den 8 mars en temadag mot våld mot kvinnor. Nätverket består av 26 organisationer som alla jobbar för kvinnors rättigheter. Salen i Immanuelskyrkan i Stockholm fylldes av många intresserade kvinnor och tyvärr inte oväntat, endast ett fåtal män.

UNIFEM:s ordförande Mehri Afsahi inledde och presenterade dagens affischnamn, integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni.
”Varje dag är en kvinnodag”, var ministerns retoriska inledning och avslutning. Däremellan fylldes talet bland annat med statistik över det våld som kvinnor utsätts för idag; 25 000 fall av misshandel mot kvinnor i Sverige rapporterades 2006, 4 189 kvinnor anmälde våldtäkt, 16 dödades samma år. I åtta av tio fall där kvinnor utsatts för våld är gärningsmannen en närstående man. Sett ur ett internationellt perspektiv har var tredje kvinna i världen blivit antingen misshandlad eller tvingad till sex.

Nyamko Sabuni

• Våldet mot kvinnor är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. En kvinna som utsätts för våld berövas med andra ord sina mänskliga rättigheter, fortsatte Nyamko Sabuni och lade fram regeringens plan för att stoppa våldet.
  Tydligare lagstiftning var den främsta åtgärden som lyftes fram men även det något luddiga begreppet, ”förebyggande åtgärder” var viktigt. Hon framhöll två typer av våld mot kvinnor som extra känsliga; det hedersrelaterade våldet och våldet mot funktionshindrade kvinnor.
  -Vi har mycket kvar att göra, sade ministern och avslutade med ytterligare fakta om kvinnors situation i samhället.

Europarådets kampanj 2007, ”Stoppa mäns våld i nära relationer” diskuterades av riksdagsledamöterna Carina Hägg (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m). Kampanjen startade i november 2006 och ska pågå till den 8 mars 2008.

Europarådet bildades 1949 och är en mellanstatlig samarbetsorganisation som arbetar för de mänskliga rättigheterna. Europarådet har 46 medlemsländer, verkar från Strasbourg och ska inte sammanväxlas med det Europeiska rådet som utgörs av stats- och regeringscheferna från EU:s medlemsländer. Carina Hägg är kampanjledare i Sverige för Europarådets kampanj:
- Det är en skam att detta våld mot kvinnor kan fortgå, menade hon.
Hon menade att kampanjen är viktig för att synliggöra våldet och för att komma fram till en handlingsplan för hur man i praktiken ska jobba med frågorna. Alla Sveriges sju riksdagspartier står bakom kampanjen och Sverige ska efter kampanjens slut redovisa slutsatserna av arbetet för Europarådet.
- Vi måste fundera på hur vi kan förebygga våldet och förändra de stereotypa könsrollerna i samhället, fortsatte Carina Hägg.
Vidare menade hon att rättsväsendet måste inkludera barnen som offer för våldet mot kvinnor. Hennes tre förslag för det fortsatta arbetet var; förbättra tillämpningen av lagstiftningen, fortsatt utvärdering och förbättrad statistik.

Marietta de Pourbaix-Lundin inledde sitt tal med att önska att vi inte hade behövt ha denna kvinnodag men att den nu är viktigare än någonsin.
- Den farligaste platsen för en kvinna är i hemmet, sade hon.
Hon fortsatte i samma anda som de två tidigare talarna med att lyfta fram utbildning och kunskap som en lösning men menade också att vi måste synliggöra problemet:
- Våld mot kvinnor får inte gömmas undan, vi måste våga ställa frågor.
Hon menade även att det är viktigt med kvinnliga representanter i de yrkeskårer som möter de utsatta kvinnorna, som poliser, åklagare och tolkar. Avslutningsvis sade hon att den handlingsplan som ska utarbetas i samband med kampanjen inte får bli en ”hyllvärmare” utan något som ska gå att använda på det lokala planet.

Många fina ord, men delar av den bakomliggande problematiken framkom inte, vilket uppmärksammades från publiken:
Hur ska man jobba för att bekämpa den våldskultur i samhället som unga pojkar socialiseras in i? En fråga som det inte gavs något direkt svar på vilket tydligjorde en ganska ensidig bild av problemet.

Riskdagens talman, Per Westerberg, talade om den svenska riksdagens arbete med jämställdhet. Sveriges riksdag och det svenska samhället i stort brukar ofta, i statistiken, hamna i topp när man talar om jämställdhet. Per Westerberg berättade att man brukar ha ett foto på den svenska riksdagen uppsatt vid internationella besök för att visa att man ligger väl framme i frågan om kvinnlig representation. I den demokratiska världen är snittet på den kvinnliga representationen 17 procent.
- Jämställdhet är en fråga bortom siffror och statistik, det handlar om mönster och struktur. Detta är i likhet med demokratin något man ständigt måste vaka över, menade Per Westerberg.

Per Westerberg

Förmiddagens politiska retorik skiljde sig åt från eftermiddagens mer konkreta seminarium. ”Kvinnors påverkan i krig och krigets påverkan på kvinnor” var rubriken. De tre medverkande var Annelie Eriksson, ordförande för Läkare utan gränser, Carl Söderbergh, Amnestys generalsekreterare och Maj-Britt Theorin, representant från Operation 1325, före detta riksdagsledamot och EU-parlamentariker.

Annelie Eriksson riktade in sig på rubrikens andra del när hon berättade om sina upplevelser i fält.
- Krigets verklighet är ofta attacker mot civila och majoriteten av de civila i krig är ofta kvinnor och barn, sade hon. Sexuella övergrepp och våldtäkt är ett vanligt förkommande fenomen i krigsföringen där kvinnor drabbas extra hårt. Dessa kvinnor riskerar att stötas ut från samhället på grund av övergreppet medan förövarna ofta går fria.
- Förövarna borde dömas, inte tolereras, menade Annelie Eriksson.
En viktig sak som hon lyfte fram är att bilden av offret och förövaren i krig är väldigt stereotypiskt:
- Kvinnan framställs som offer och mannen som förövare.
Annelie Eriksson påpekade att även män kan vara offer i krig och konflikter.

Carl Söderbergh menade att det finns vissa mönster som kan urskiljas i krigföringen idag; flödet av lätta vapen har ökat, att man inte längre skiljer mellan militära och civila mål, samt att det sexuella våldet har ökat liksom som tvångsrekryteringen av barnsoldater. Han forsatte med att berätta om det allmänna klimatet av straffrihet som ofta förhandlas fram i fredsförhandlingar, förhandlingar där kvinnor ofta inte får vara med och delta.
- Genusperspektivet finns inte med när man diskuterar väpnade konflikter. Sexistiska stereotyper och könsroller riskerar att förstärkas i samband med väpnade konflikter då männen ofta tar med sig krigets brutalitet när de återvänder hem, sade han.

Carl Söderbergh

Han fortsatte med att måla upp en dyster bild av situationen för kvinnor i Afghanistan där många i desperation begår självmord genom att tända eld på sig själva. Enligt statistiken sker det ungefär två fall av dessa självmordsförsök i veckan men då dessa siffror endast inkluderar de som lyckats söka hjälp kan man föreställa sig att mörkertalet är mycket stort. Han berättade vidare att de afganska kvinnornas rättigheter är mycket begränsade då de till exempel inte har rätt till skilsmässa och själva måste bevisa att en våldtäkt skett mot deras vilja.

Men Carl Söderbergh menade ändå att det sker små framsteg även i Afghanistan, till exempel innefattar medborgarbegreppet även kvinnorna i den nya grundlagen från 2004. Tyvärr utsätts många av de kvinnor som arbetar för kvinnors rättigheter för hot och förföljelser. Han avslutade med ett uttalande från en kvinnorättsaktivist i Afghanistan gällande de dödshot som hon tvingas utstå för hennes arbete:
”Man kan plocka en blomma men våren kan man aldrig stoppa”.

-Om man utesluter 50 procent av befolkningen i förhandlingarna får vi ingen hållbar fred, sade Maj- Britt Theorin.
Hennes tal belyste det faktum att det finns en brist på kvinnliga delegater i fredsförhandlingarna världen över. Kvinnor tillåts inte heller i samma utsträckning som män att delta i återbyggnadsprogram efter fredsförhandlingarna.
-Kvinnoorganisationer har spelat en stor roll i olika konflikter. Kvinnors fredsinitiativ måste lyftas fram menade Maj- Britt Theorin.
Hon fortsatte med att argumentera för att fredsövervakare behöver få genusutbildning samtidigt som det behövs fler kvinnliga fredsövervakare. Hon berättade även om sina egna erfarenheter i kampen för kvinnlig representation i regeringen i fallet Afghanistan.

Operation 1325 som Maj-Britt Theorin representerar är ett samarbete mellan fem kvinnoorganisationer som arbetar för att FN:s resolution 1325 ska förverkligas i Sverige och i andra länder. Resolution 1325 har som övergripande mål att öka kvinnors deltagande och inflytande i arbetet med att förebygga, hantera och lösa konflikter.

Dagens sista pass handlade om kvinnokampen i Liberia efter kriget. Leymah Gbowee från Women in Peacebuilding Program, WIPNET, i Liberia berättade entusiastiskt om sin och andra kvinnors outtröttliga kamp för fred i Liberia. Hon beskrev det krig som pågick i 14 år och som bara eskalerade ju längre tiden gick. Befolkningen utsattes för fruktansvärda människorättskränkningar och kvinnorna i synnerhet. Våldtäkt var en systematiskt krigföringsmetod där männen ofta använde föremål som knivar och vapen som ”redskap” när de våldförde sig på kvinnorna.

Leymah Gbowee återförenades med sin släktingar
i Sverige efter 11 år.

I april 2003 hade kvinnorna i Liberia fått nog och samlades för att få ett slut på kriget, man ställde tre krav: eldupphör, dialog och en säkerhetsstyrka. 2 500 kvinnor demonstrerade för fred och tågade till mot parlamentet i Monrovia, huvudstaden i Liberia. Fler och fler kvinnor samlades och till slut var det 5 000 som trotsade förbudet mot allmän samling. De krävde att president Charles Taylor skulle gå med på att fredsförhandla, vilket han också gjorde till slut. Kvinnorna fortsatte sina protester i Ghana där fredsförhandlingarna hölls, man blockerade dörren till förhandlingsrummet fram till dess att man enats om ett avtal.
- Peace doesn´t end with the last bullet, sa Leaymah Gbowee och förklarade att det ”riktiga” jobbet för fred kommer först efteråt.

Hon menade att den kultur av straffrihet som pågått i 15 år i Liberia måste få ett slut. Kampen för ny lagstiftning när det gäller våldtäkt har gett resultat och förövaren riskerar nu livstids fängelse om han blir fälld för brottet. Hennes forsatta kamp går bland annat ut på att motverka den stigmatisering som kvinnor utsätts för om de blivit våldtagna och att förändra männens syn på kvinnor och deras kroppar.

Leymah Gbowee var en underbar avslutning på kvinnodagen, en oerhört inspirerande och imponerade kvinna som gav alla som var där hopp om fortsatta framsteg i kampen för kvinnors rättigheter.

Text: Idah Klint
Foto: Sunita Rao