Röster från den colombianska fredsprocessen – en månad innan fredsavtalet ska skrivas under

Med ett fredsavtal i sikte mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan kan den över ett halvsekel långa konflikten i Colombia formellt nå ett slut under våren. Ett avtal betyder dock inte att alla problem i landet är lösta – det är bara början på det verkliga fredsarbetet.

reportage | 2016-02-29
Av: Vera Häggblom
Emma Nilenfors (moderator), Carlos Ariel Soto, Paula Alejandra Arango, Genith Quitiaquez och Jenny Piedad Neme.

Emma Nilenfors (moderator), Carlos Ariel Soto, Paula Alejandra Arango, Genith Quitiaquez och Jenny Piedad Neme. Foto: Vera Häggblom

– Fredsprocessen ger hopp, men den kommer att ta tid och arbete, säkert i flera generationer framåt, säger Jenny Piedad Neme, ledare för organisationen Justapaz (Kristet centrum för rättvisa, fred och icke-våld).

Hon deltar vid seminariet ”Hållbar fred i sikte för Colombia?”, arrangerat av Sida, Kvinna till Kvinna, Indevelop och Colombiagruppen i Stockholm den 23 februari där paneldeltagare från olika delar av det colombianska samhället diskuterar vad som krävs för att få till stånd en hållbar och jämställd fred för landets krigströtta befolkning.

Ett särskilt fokus på ligger på kvinnors roll i konflikten, som har tvingat iväg miljontals människor från sina hem och dödat över 260 000 personer. Totalt finns närmare 8 miljoner offer registrerade vid Enheten för konfliktens offer (Unidad de Víctimas). Många, framförallt kvinnor, har även drabbats av sexuellt våld.

Carlos Ariel Soto arbetar för Myndigheten för återanpassning av före detta kombattanter (ACR) i regionen Nariño och han menar att kvinnor blir dubbla offer i en konfliktsituation:

– Dels drabbas kvinnor generellt hårdast under en konflikt, dels fördöms kvinnor som deltagit i strid mer av det omgivande samhället, som påpekar att de har lämnat sina barn och sitt hem.

Under arbetet med att återanpassa Farc-medlemmar, som har lagt ned sina vapen, till samhället berättar Carlos Ariel Soto att mycket fokus läggs på psykosociala åtgärder och att göra personen anställningsbar. Han menar att det framförallt tidigare har funnits ett stigma där före detta kombattanter har sparkats av arbetsgivaren då det har kommit fram att de är avmobiliserade. Och stigmatiseringen finns även på andra håll i samhället:

– Alla vill ha fred men ingen vill ha en ex-kombattant som granne, säger Carlos Ariel Soto.

Kvinnor i fredsdemonstration i Colombia.

Kvinnor i fredsdemonstration i Colombia. Foto: Mujeres por la Paz

En annan ACR-medarbetare berättar att det är väldigt viktig att återknyta familjebanden om en person ska kunna bli återintegrerad i samhället. Det kan dock vara lättare sagt än gjort - i många fall har barn rekryterats vid bara sex eller sju års ålder, och i vissa fall vill deras familjer inte längre veta av dem, vilket gör att de får tas omhand av en ny familj.

Det är inte första gången Colombia genomför ett storskaligt avmobiliseringsprogram. Under mitten av 2000-talet lade 30 000 medlemmar ur de paramilitära styrkorna AUC officiellt ned sina vapen och existerar därmed inte längre formellt. Sedan dess har dock dessa grupperingar återuppstått i mer eller mindre nya skepnader och fortsätter att begå brott mot de mänskliga rättigheterna. Vid slutet av 2015 hade endast 122 av de 30 000 av de avmobiliserade paramilitärerna dömts för människorättsrelaterade brott, enligt Amnestys årsrapport för 2015/2016.

Den colombianska urbefolkningen är också en grupp som har drabbats hårt av konflikten, som ofta har pågått på deras områden.

– Vi i urbefolkningen har dragits in i ett krig - vi har blivit tystade och osynliggjorda, och vår mark har tagits ifrån oss. Kvinnor från urfolken ber om fred, säger Genith Quitiaqez, ledare från urfolksgruppen Tescual och handledare för organisationen Pensamiento Mujeres, Paz y Seguridad.

Jenny Piedad Neme (till vänster) menar att civilsamhället kan spela en viktig roll i övervakningen av implementeringen av ett eventuellt fredsavtal. Till höger kapten Paula Alejandra Arango.

Jenny Piedad Neme (till vänster) menar att civilsamhället kan spela en viktig roll i övervakningen av implementeringen av ett eventuellt fredsavtal. Till höger kapten Paula Alejandra Arango. Foto: Vera Häggblom

Hon berättar också att Farc ofta tvångsrekryterar medlemmar från ursprungsbefolkningen och att vissa ursamhällen inte vill att de som stridit för gerillan kommer tillbaka.

En kvinna ur den engagerade publiken, som representerar de afrocolombianska kvinnorna, menar att de inte känner sig tillräckligt representerade i samtalen i Kubas huvudstad Havanna.

– Rasismen och patriarkalismen i samhället blir värre i krigstid. Många afrocolombianer har mördats utan att det har klassats som politiskt våld, men det är det. Detta måste lyftas fram, säger hon.

Frågorna och kommentarerna på spanska duggar nu tätt i Sidas fullsatta hörsal. En annan kvinna vänder sig till paneldeltagaren Paula Alejandra Arango, kapten inom Colombias armé, för att höra vad staten gör åt uppgifter om våldtäkter begångna av arméns soldater.

– Det finns regionala kontor där militära advokater tar upp anmälningar, vi ser det som viktigt att bygga upp tillit. Som representant för armén och som advokat anser jag att det är väldigt viktigt att den här typen av brott utreds och straffas. Sexuellt våld kan aldrig förhandlas bort, säger kapten Arango.

 Seminariet ”Hållbar fred i sikte för Colombia?” drog fullt hus i hörsalen på Sida.

Seminariet ”Hållbar fred i sikte för Colombia?” drog fullt hus i hörsalen på Sida. Foto: Vera Häggblom

I slutet av januari antog FN:s säkerhetsråd resolution 2261, vilket innebär att en oväpnad FN-styrka kommer att övervaka implementeringen av ett eventuellt fredsavtal mellan regeringen och Farc. Jenny Piedad Neme påpekar att även civilsamhället kan spela en viktig roll i verifieringen av att fredsavtalet verkligen tillämpas ute i regionerna:

– Vi finns på plats och kan övervaka processen.

Trots alla de problem som kvarstår i landet – som strukturella orättvisor och närvaron av andra väpnade grupper – även om fredsavtalet verkligen skrivs under den 23 mars, tycks paneldeltagarna se försiktigt optimistiskt på framtiden.

– Jag tycker att det är modigt av landet att inte låta kriget vinna. Även om det fortfarande finns mycket negativt finns det också hopp – då konflikten med Farc tar slut kan vi ta itu med andra svårigheter och konflikter, säger Carlos Ariel Soto.

Vera Häggblom

vera.haggblom@gmail.com

Fakta – den colombianska fredsprocessen

Förhandlingarna mellan Farc-gerillan och regeringen inleddes under hösten 2012 i Havanna på Kuba.

Parterna har satt en gemensam deadline om att ett fredsavtal ska vara undertecknat till den 23 mars 2016.

Konflikten i Colombia har pågått sedan 1964 då vänstergerillan Farc (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia) inledde ett uppror mot den colombianska regeringen.

Ledare i fredsbyn San José de Apartadó på väg i kanot till Puerto Nuevo.

Ledare i fredsbyn San José de Apartadó på väg i kanot till Puerto Nuevo. Foto: Amnesty International

Colombiagruppen
Colombiagruppen består i dagsläget av elva organisationer: Adoptionscentrum, Amnesty Sverige (observatörsstatus), Diakonia, Fackförbundet ST, Fonden för mänskliga rättigheter, Forum Syd, Kristna Fredsrörelsen, Peace Brigades International (observatörsstatus), Peaceworks, Plan Sverige (observatörsstatus), Svenska kyrkan

Läs mer om Colombia från Amnesty Press

Colombia: "Fredsprocessen enda vägen framåt för oss" (14 juni 2015)

Colombia – på väg från krig till fred? (12 november 2013)

Colombiansk fredsprocess fylld av utmaningar (13 december 2012)

Colombiansk gruvutvinning på väg att spåra ur (25 november 2012)

Ursprungsfolk betalar priset för företagsfesten i Colombia (1 juni 2012)

Fredsbyn San José de Apartadó kämpar för livet (11 november 2011)

reportage | 2016-02-29
Av: Vera Häggblom