Det svåra fredsbygget i Afghanistan

reportage | 2008-11-12

2008 har varit det mest våldsamma året i Afghanistan sedan USA och dess allierade invaderade landet för sju år sedan. Svenska Afghanistankommittén arrangerade 6-7 november en konferens i Stockholm, ”Fredsbygget i Afghanistan”, där publiken under två dagar fick lyssna på de ledande Afghanistanexperterna i världen som gav sin syn på utvecklingen i Afghanistan.

Den pakistanske journalisten och författaren Ahmed Rashid kom nyligen ut med boken ”Vägen mot kaos – USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien” och var en av dem som talade på konferensen.

Ahmed Rashids bok "Vägen mot kaos - USA:s politiska haveri i Afghanistan, Pakistan och Centralasien".

2001 föll talibanregimen i Afghanistan då USA och dess allierade invaderade landet efter terrorattacken den 11 september samma år. De var på jakt efter de ansvariga för attacken – al-Qaida och Usama bin Ladin. Talibanernas tid vid makten 1996-2001 präglades av förtryck mot befolkningen och kvinnor drabbades hårt.

Även om talibanerna ersatts av en ny regering är de inte ute ur leken, förklarar Ahmed Rashid. En stor del av dem har flyttat över gränsen till Pakistan, något som varken USA eller Nato tagit itu med. De pakistanska talibanerna har växt sig starka efter 2001 och försetts med vapen av al-Qaida.

Anders Fänge, som har varit verksam i Afghanistan sedan 1980-talet och idag är chef för Svenska Afghanistankommitténs verksamhet, tar även han upp att talibanerna inte är nere för räkning än och har fått ett starkare fäste även om de är utspridda och ingen sammanhållen grupp: - Olika talibangrupper har olika politiska agendor och de lider av inre stridigheter.

Den 4-5 december 2001 hölls en konferens i Bonn där medlemmar från det internationella samfundet satte upp en plan för hur fred och säkerhet skulle upprättas och hur Afghanistan skulle återuppbyggas.

  • Det var inte direkt fredssamtal i Bonn då en av de farligaste aktörerna, talibanerna, inte bjöds in. Det troddes, felaktigt, att de eliminerats, säger Jawed Ludin.

Han är Afghanistans ambassadör i Norge och sändebud för Sverige, Finland, Island och Danmark. Han har tidigare arbetat inom ickestatliga organisationer med humanitär assistans till den afghanska befolkningen.

  • Bonn-avtalet var överambitiöst och en stark stat byggdes aldrig upp. Vi ska gå tillbaka och bygga en minimalistisk stat som fanns på 1970-talet och börja i liten skala. Glöm att bygga Kabul som Sverige, säger Ahmed Rashid.

Inte heller Anders Fänge är tillfreds med resultatet från konferensen i Bonn:
- Vad världen försökte göra i Bonn var att tvinga fram en väststat på en mycket kort tid. Överambitiöst institutionellt sett och tidsmässigt. Man bygger stater genom att bilda ett förhållande till folket och genom indrivning av skatter.

Anders Fänge.

  • Afghanistan har haft en normal utveckling av staten tidigare. Den moderna staten misslyckades inte utan den förstördes i Afghanistan. De senaste sju åren har vi försökt att återinföra staten men det gick för fort. Det är inte en politisk kris utan en kapacitetskris, säger Jawed Ludin.

När USA bestämde sig för att invadera Irak 2003 lades Afghanistan åt sidan. Resurser togs därifrån för att satsas på Irakkriget. Gamla, brutala krigsherrar från tiden innan talibanerna tilläts att ta över vilket förfärade många afghaner som tillbringat 20 år med att kämpa mot dem. Deras befriare gav makten till de män som plågat dem så länge, berättar Ahmed Rashid.

Han anser att försöken att bygga en stat i Afghanistan har haft dåliga förutsättningar:
- USA var inte intresserade av det utan lämnade över arbetet till FN. Det har varit dålig uppslutning från det internationella samfundet. Den afghanska regeringen (som bildades efter Bonn-konferensen) var dåligt förberedd för att styra och fick klara sig själv. Bristen på assistans till utbildning och jordbruk är en skandal. Jag är inte förvånad över att situationen försämrats. Statsbygget lider fortfarande av att det internationella samfundet inte bidrar med hjälp.

Jordbruket försörjer många afghaner men det tog tid för USA att inse det.
- Efter sju år har USA budgeterat en miljard dollar till jordbruket. Hade det gjorts tidigare hade kanske drogproduktion, fattigdom och flyktingar kunnat undvikas, säger Ahmed Rashid.

Mary Akrami är sedan 1999 chef för Afghan Women Skills Development Center och vill rikta ljuset mot det afghanska civilsamhället:
- Det talas här idag om försoning och att bygga upp Afghanistan men de lokala samhällena ignoreras. Det __är bara fokus på det internationella samfundet men ingen lyssnar på civilsamhället. Det kommer inte att bli någon fred i Afghanistan utan att ett förtroende först har byggts upp hos de lokala samhällena.

För Jawed Ludin är det första steget till en stabil situation i Afghanistan att få slut på våldsamma konflikter. Det andra steget är att skapa permanent fred och detta nås oftast genom demokratisering. Slutligen måste det skapas ett samhälle som är fritt från strukturellt våld:
- På många sätt är Afghanistan ett land i krig. Vi försöker ta alla de tre stegen på en och samma gång.

Jawed Ludin.

Jawed Ludin tror starkt att militär närvaro krävs för ett fredligt Afghanistan:
- Militären behövs vare sig vi gillar det eller inte. Politiska lösningar är inget realistiskt alternativ till militära aktioner. En politisk lösning fungerar bara om den är underordnad militära aktioner.

Den allmänna opinionen hos afghaner är allt mer negativ mot utländsk närvaro men de flesta tror ändå att det skulle vara värre om de inte var där. Den afghanska armén är inte så väl utvecklad och har för dålig uppbackning från internationellt håll för att kunna stoppa talibanerna, anser Jawed Ludin.

  • Afghanerna tvingas till att låtsas att stödja talibanerna. Regeringen ses inte som ett långsiktigt alternativ och afghanerna måste vara rationella, säger Anders Fänge.

Den nuvarande trenden med dåligt styre, uppror och svagt internationellt stöd ger honom föga hopp inför framtiden:
- Länder kommer dra tillbaka sina styrkor om det inte blir bättre och det är talibanernas plan. En talibanledare sade för några år sedan till mig att ni i väst har era klockor men vi har tid.

Mary Akrami talar om fördelarna med Afghan Women Skills Development Center och berättar att de utbildar människor i frågor om fred vilket hon anser är viktigt för det finns konflikter inom familjer då de sympatiserar med olika grupper. De måste föras samman för att få fred över hela landet.

  • Afghaner är trötta på krig men läget är värre än någonsin, säger Mary Akrami. Det riktas ingen uppmärksamhet mot talibanerna, var är de och varför väljer folk att bli det? Folket måste utbildas och veta om sina rättigheter för annars vänder de sig till talibanerna.

Sima Samar är ordförande för Afghanistan Independent Human Rights Commission som är den första människorättskommissionen i Afghanistan. Hon försöker bli en del av fredsprocessen men det är svårt och hon får tvinga sig fram och skapa utrymme. Kvinnor behöver agera kollektivt och skapa utrymmet tillsammans.

Hon är kritisk till att länder, som Sverige, anser att det kan vara rimligt att skicka tillbaka asylsökande afghaner:
- 27 män slaktades av talibanerna när de reste till Iran för att söka jobb. De anklagades för att vara med i den afghanska militären. Jag vet inte om den svenska regeringen tycker det är rätt att skicka tillbaka personer till en sådan situation. Var är de mänskliga rättigheterna?

Sima Samal och Mary Akrami.

Sima Samar är upprörd över att det talas om kvinnors dåliga kvalifikationer och undrar var männens kvalifikationer är:
- De män som sitter i regeringen är knappast så bra. Det finns en kvinna som är minister och det är för kvinnofrågor och det är väl bara för att ingen man ville ha den positionen.

  • Vi ignorerar de lokala myndigheterna. Vi ignorerar 60 procent av befolkningen – kvinnor. Vi törstar efter fred men inga kvinnor är involverade i fredsprocessen, säger Mary Akrami.

Det finns även tendenser som tyder på en tillbakagång till läget under talibanstyret. I Afghanistan diskuteras det en ny lag om moral vilket bland annat skulle innebära att en kvinna i åtsittande kläder skulle kunna straffas för det.

Mary Akrami är besviken på bristen på reaktion från det internationella samfundet när det gäller diskrimineringen mot kvinnor och hur svårt det är för dem att få rättvisa inom rättsväsendet.

Ahmed Rashid uppmanar till större öppenhet länder emellan och med talibanerna:
- Det behövs en dialog mellan Pakistan och Indien. Det behövs en dialog mellan Afghanistan och Pakistan. Amerikanarna måste prata med Iran. De är oroliga för att USA ska utnyttja Afghanistan för att invadera Iran. Det krävs en ekonomisk strategi i regionen. Den stora fattigdom i Centralasien skapar möjligheter för talibanerna och al-Qaida att rekrytera mer folk. Man måste också ha en dialog med talibanerna.

Att Barack Obama valts till ny president ses som en möjlighet till förändring i Afghanistan.

  • Det finns hopp med den nye presidenten i USA. Obama har förståelse för en mer djupgående policy, inte bara mer militär. Man måste både slåss mot talibanerna och prata med dem, säger Ahmed Rashid. Obamas presidentvalskampanj har varit väldigt självkritisk kring vad som har gjorts fel och europeiska regeringar måste göra detsamma.

Ahmed Rashid.

Även Jawed Ludin tror på Obama som ny ledare i USA och hoppas han lärt sig av sin företrädare, George W Bush:
- Bara Obama inte börjar om från början och gör samma misstag som tidigare. Det är en vändpunkt med Obama som president men det är inte den första. Det europeiska samfundet kritiseras mycket men bestämde sig 2001-2002 för att involvera sig i statsbyggnationen. Det behövs nya strategier, ingen tvekan om saken, men det finns inga garantier för att vi ska lyckas. Det är viktigt att vi pratar med afghaner och upphör med den nedlåtande attityden.

Enligt Sima Samar var de som drabbades hårdast av talibanernas styre kvinnor och hazarer. Hazarer är shiamuslimer som har utsatts för övergrepp av de dominerande sunnimuslimerna. Hazarer ses som lägst stående i samhället. Många människor tvingades fly till Pakistan och Iran.

Det är svårt för det afghanska folket att gå vidare säger Sima Samar:
- Arvet från gamla övergrepp lever kvar i samhället. Konflikten har officiellt sett avslutats men det finns ingen mekanism för att ta itu med brott mot mänskliga rättigheter. Krav på rättvisa hördes inte från det internationella samfundet eller från den afghanska regeringen. Kofi Annan (FN:s före detta generalsekreterare) sade att rättvisa inte behövde vara underordnat fred. En huvudingrediens i fred är dock rättvisa.

Den kommission Sima Samar är ordförande för utarbetade en strategi för hur brott mot mänskliga rättigheter skulle hanteras. Resultatet gavs till den afghanske presidenten Hamid Karzai 2005 och han gav sitt stöd.

  • Afghaner ser fortfarande regeringen som den som huvudsakligen kan ge rättvisa, säger Sima Samar. Presidenten måste ta itu med de historiska brott mot mänskliga rättigheter som skett. Han kan genomföra en rad symboliska handlingar som att skapa minnesmärken och inrätta minnesdagar, säger Sima Samar. Det bör etableras speciella åklagare och ämbeten som har hand om brotten. Samhället måste se detta som en långsiktig process och det är viktigt att människor försonas med staten.

Text: Evelina Franzén
Bild: Evelina Franzén och Emma Mossberg

Den stora klyftan

Det afghanska folket misstror sin regering och ser i allt större utsträckning den internationella närvaron som en ockupation. Det internationella samfundet och USA misstror afghanernas förmåga att hantera sina problem. Klyftan växer.
- Våra röster hörs inte, för det är ingen som lyssnar till det vi har att säga, säger Farishta Sakhi från Women´s Activities and Social Services Association (WASSA).**

Jelani Popal är generaldirektör och grundare av Independent Directorate of Local Governace (IDLG). Han har tidigare varit biträdande finansminister i Afghanistan samt generaldirektör för Afghan Development Association, en ledande afghanask frivillig organisation.

Han beskriver ett land med ett stort demokratiskt underskott. Den centrala regeringen är inte ansvarig inför befolkningen och har heller inte folkets förtroende. Det folkliga deltagandet är lågt, vilket medför att den demokratiska representationen på lokal nivå och i distrikten är dålig.

  • Sju år efter Bonn-avtalet befinner vi oss fortfarande vid ett vägskäl. Institutionerna på lokal nivå är otroligt svaga och kan därför inte fylla folkets behov, säger Jelani Popal. Det här har lett till en stor folklig misstro mot regeringen.

Jelani Popal.

Jelani Popal säger att en mer ansvarstagande struktur, där det lokala ledarskapet främjas, är det som måste stå högst på agendan. Afghanistan är ett stort och fragmenterat land – med sina 34 provinser och 38 000 byar är det av yttersta vikt att det arbetas fram en demokratisk struktur. I byarna ska det finnas lokalt valda byråd, som ska vara ansvariga för folket inom sin jurisdiktion.

Han tar upp tre huvudpunkter som måste genomsyra regeringens nationella strategi. Det första är att kvinnor och ungdomar ur civilsamhället tillåts och främjas till att vara aktiva, det andra är att alla medborgare ska behandlas lika och det tredje är att beslutfattare på alla nivåer hålls ansvariga för sin politik. Det är en policy som arbetats fram på regeringsnivå, som ska implementeras genom att man skapar institutioner på lokalnivå. Detta är, enligt Jelani Popal, grunden för att Afghanistan ska kunna få ett good governance, säkerhet och utveckling.

Institutionsuppbyggnad i Afghanistan handlar inte om att återuppbygga staten, utan att bygga nytt från grunden. Han menar att arbetet går, motsatt av vad vissa verkar tro, långt bortom att enbart använda sig av internationella experter. Institutioner måste byggas upp inifrån landet, där man inte får glömma att armén och polisväsendet har en viktig roll att fylla.

Det som skett i Afghanistan är att det uppstått parallella system, på grund av att arbetet varit alltför kortsiktigt. Det måste finnas en balans mellan kort- och långsiktiga mål. De humanitära och ekonomiska resurserna behövs i allra högsta grad, men samtidigt måste staten satsa på att forma hållbara välfungerande institutioner. Det juridiska ramverket måste implementeras på nationell, regional och lokal nivå.

  • Regeringen har lärt sig sin läxa, och är nu redo att gå vidare och göra det rätt den här gången, säger Jelani Popal hoppfullt.

Shahrbanou Tadjbakshsh tar över ordet från Jelani Popal. Det är en kvinna med en imponerande resumé, inbegripet en lång och gedigen akademisk bakgrund. Hon är född i Iran, är amerikansk medborgare och bosatt i Frankrike. Tidigare har hon även arbetat för FN:s utvecklingsorgan UNDP i olika fältuppdrag. Hon undervisar i ”human security” och om internationella organisationer. Forskningen som hon bedriver i dagsläget bygger på ”human security” och ”liberal fredsbyggnad” i Afghanistan och Centralasien.

Shahrbanou Tadjbakshsh har tillsammans med tre av sina studenter genomfört en studie i Afghanistan. Syftet var att undersöka den liberala fredsbyggnadsmodellens legitimitet, för att på så sätt utkristallisera statens legitimitetsproblem och få en bättre uppfattning om hur folket själva uppfattar situationen.

  • Det som föranledde studien var att jag ville ta reda på vad som gått fel i den internationella interventionen. Det gav en unik möjlighet att arbeta med afghanska studenter och det afghanska folket och på så sätt få fram deras värdering av modellen, säger Shahrbanou Tadjbakshsh.

Fredsbyggnad kan ses som en process inifrån, den insats som staten står för, och en process utifrån, den internationella interventionen. Den liberala fredsbyggnadsmodellen har fått utstå mycket kritik, bland annat för att den är illegitim då den representerar ett individualistiskt system som inte passar överallt i världen. Shahrbanou Tadjbakshsh säger att hon inte är någon trogen anhängare av den postkoloniala skolan, där man ser att västvärlden fortsätter använda sig av koloniala strukturer, men att det finns klara drag av postkolonialism i den här modellen. Fredsbyggnad måste respektera det lokala folket. Vissa säger att det inte är den liberala modellen som är fel, utan förhållandena ibland inte är lämpliga för just denna modell.

Frågeställningen för studien var att ta reda på hur mycket det lokala folket förstod av liberala principer. Underliggande frågeställningar handlade om Internationella Valutafondens (IMF) villkor, den nationella strategin för fredsbyggnad samt införandet av en liberal marknadsekonomi, som har skrivits in i den afghanska konsitutionen.

Shahrbanou Tadjbakhsh.

Shahrbanou Tadjbakshsh berättar att hon och hennes studenter fick ett gott bemötande och att det afghanska folket verkligen ville berätta om sin syn på situationen. En aspekt som blev påtaglig i studien var att människorna inte kände tillit till den internationella insatsen. De upplevde att de tvingats förneka sina egna värden, och att det var en stark orsak till att de tagit till vapen.

  • Vår uppfattning om att fred måste komma inifrån, och att det är folket som måste skapa den, bekräftades om och om igen. Fred handlar om säkerhet. Och om tillgång till de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som mat och vatten, säger hon.

Den liberala modellen som Shahrbanou Tadjbakshsh talar om har dels en social sida och dels en ekonomisk.

Att kopiera den modellen rakt av är inget bra alternativ. Istället måste man anpassa den efter de lokala förutsättningarna som finns. Folket har inte sett någon förbättring under de sju åren som man försökt implementera modellen, därför känner många sig kritiska. Däremot menar hon att det är fel att säga att en liberal demokratisk modell inte passar islam. Den sociala delen av modellen går att anpassa för det finns inget som säger att demokrati inte finns representerat i islam, säger Shahrbanou Tadjbakshsh.

Den ekonomiska delen av modellen har fått kritik och medfört problem. Hon ser att samma sak har hänt i Afghanistan som i andra fattiga länder när man implementerat en marknadsekonomi, utan att samhället varit redo för det och utan en god statlig kontroll. Hon menar att enligt vissa strider ett kapitalistiskt system mot en traditionell mer kollektiv islamistisk ekonomi.

Externt sett var problemet i Afghanistan är att det till att börja med inte fanns någon nationell marknad att konkurrera internationellt med. Hur ska man kunna öppna upp sig för omvärlden då, frågar hon sig? Först och främst måste man se till att producera mat till folket, sedan kan landet sikta in sig på export.

Shahrbanou Tadjbakshsh avslutar med att betona det afghanska folkets unika erfarenhet.

  • Det afghanska folket har varit med om otroligt mycket och de har lärt sig mycket. De vet vad som behövs och den här kunskapen måste tas i akt och användas.

För att det ska kunna byggas fred i Afghanistan behöver man inleda en dialog med folket. Det är en otroligt komplicerad process som måste diskuteras. Det måste till ett socialt kontrakt mellan folket och staten – inte mellan staten och det internationella samfundet. Statens ansvar kan aldrig tas över av frivilligorganisationer.

  • Folket har fortfarande förväntningar på staten och det är en bra sak. Nu måste bara legitimiteten infinna sig, och för att det ska ske måste staten börja leverera resultat. För det behöver Afghanistan stöd – ett stöd som tar hänsyn till de starka värderingar och traditioner som finns i landet och som dessutom använder sig av den stora kunskapskälla som utgörs av befolkningen, säger Shahrbanou Tadjbakshsh.

Mirwais Wardak.

Mirawais Wardak är chef för Cooperation for Peace and Unity (CPAU) i Afghanistan. Han talar om vilka strategier man kan använda sig av för att öka statens legitimitet och hur man kan stärka den afghanska civilsamhället.

  • Det är viktigt att man gör ett gediget arbete på bynivå. En lokal representant har betydligt högre trovärdighet och kan åstadkomma mer än en person från en frivilligorganisation, säger Mirawais Wardak. Det som är det största problemet är bristen på säkerhet. Hjälp oss med den, så kan vi göra resten själva. Bara det finns en grundläggande säkerhet så kan folket själva forma sin utveckling.

Han ser säkerhetsproblemet som det första och främsta problemet som regeringen måste ta itu med. Det andra är den utspridda korruptionen som har lett till ett ökat gap mellan folket och staten. Han menar att det är biståndspengar som har spätt på den okontrollerade korruptionen i landet.

Afghanerna är ett folk som varit med om mycket och har blivit ärrade under historiens gång. Därför vågar majoriteten inte lita på regeringen, eftersom de befarar att de kommer bli straffade om talibanerna återtar makten. De har ingen tillit till att regeringen skulle skydde dem vid ett sådant scenario. Det tredje problemet som regeringen måste ta itu med är att effektivisera och koordinera biståndsinsatserna.

Mirawais Wardak menar att man inte kan räkna in alla de frivilligorganisationer som finns på plats som en del av civilsamhället, vilket fortsätter vara väldigt odefinierat i landet.

  • Däremot fyller civilsamhället en otroligt viktig roll. Det ser olika ut i olika regioner i landet. Dessa olika konstellationer och grupper måste vara repressenterade om landets ska kunna komma framåt, säger han.

Han påtalar att arbetet mellan staten och civilsamhället måste ske på ömsesidiga grunder. Han återkommer till det ord som talare innan honom frekvent använt: tilltro.

Farishta Sakhi är chef för organisationen Women´s Activities and Social Services Association (WASSA) som bland annat hjälper kvinnor att få tillgång till grundläggande hälsovård och utbildning samt ger stöd åt kvinnor som traumatiserats av det långa kriget. Hon talar utifrån sin egen erfarenhet - om den misstro som står i vägen för fred och utveckling i Afghanistan:
En misstro som finns hos folket mot regeringen och de internationella styrkorna.
En misstro som finns från det internationella samfundet och USA om afghanernas egen förmåga.

  • Vi, de afghanska kvinnorna, tror på framtiden, inleder Farishta Sakhi med att säga. Men vi ser oroande tecken, och det skapar oro hos hela befolkningen.

De oroande tecknen som Farishta Sakhi tar upp handlar dels om hot som kommer utifrån, från internationella aktörer, och dels inifrån, interna faktorer av osäkerhet och fattigdom. En av dessa externa faktorer som hon grundar sin oro på är den den känsla av att vara ockuperad som det afghanska folket upplever. Hon menar att afghanerna känner sig som gäster i sitt eget land. Kampen mot terrorismen har lett till att det skapats ett land inom Afghanistan – ett land med en annan agenda än den av det afghanska folket.

  • Bryr ni er verkligen om att mödradödligheten är bland den högsta i världen; bryr ni er verkligen om att det inte finns elektricitet i Kabul; om att stora delar av folket inte har tillgång till vatten; att det inte finns skolor – bryr ni er inte, frågar Farishta Sakhi.

  • Vi behöver något! Vi behöver ett tecken på att syftet för är att ni är här är för att hjälpa oss med grundläggande mänskliga rättigheter och för att skapa ett bättre Afghanistan.

Farishta Sakhi.

För Farishta Sakhi är talibanerna, som hon säger det, ingen ”big deal”. Hon menar att bara det finns en tilltro till regeringen så kommer folket stötta den i att hantera talibanerna. Om befolkningen bara har sina grundläggande behov fyllda; kan de med mycket små medel vara en stark kraft i att bekämpa terrorismen. Dessvärre är det inte fallet idag.

För henne är folkets misstro mot regeringen och de internationella styrkorna det stora problemet. Utan den är det svårt att få till en förändring - en förändring som måste komma inifrån. Utan rättvisa kommer en sådan tilltro aldrig komma till stånd. Den straffrihet som makthavare åtnjuter måste få ett slut, för utan rättvisa är det svårt att bygga en framtid.

  • De som talar om fred och utveckling har blod på sina händer, säger hon. Hur ska vi kunna glömma. Vi måste få rättvisa. Vi kan inte förhandla med dessa förbrytare och låta dem bygga landet. För var ligger legitimiteten i att samarbeta med dem?

De interna faktorer som Farishta Sakhi talar om är dels de små resurser och de svaga institutioner som regeringen har att arbeta med, dels att man hela tiden upprepar sina misstag.

Till att börja med välkomnade folket det internationella samfundet och de internationella styrkorna som sattes in i Afghanistan.

  • Vi ville verkligen höra den slogan om fred och utveckling som de bar med sig, men det hoppet har krossats när löftena aldrig infunnit sig.

Hon menar att arbetet varit kortsiktigt från givarna och att det funnits stor brist på koordinering.

  • Visst, vi behöver en hjälpande hand, men vi måste ha ett ägarskap över biståndet, säger Farishta Sakhi. Våra röster hörs inte, för det är ingen som lyssnar till det vi har att säga. Idag är det inte våra, det afghanska folkets, prioriteringar som får sätta agendan, utan andra länder med helt andra prioriteringar.

Ett dilemma är de allt större inkomstskillnaderna; de få rika blir rikare och de många fattiga blir fattigare. Hon talar om en maffia-liknande ekonomi som utvecklats av biståndspengar. Från att kapitalet når Afghanistan är kedjan lång till att de når själva utvecklingsprojektet de var menade för. När de väl nått fram är det ytterst lite som kvarstår, efter den kedja av korruption de silats ner igenom. Farishta Sakhi säger att det är förståeligt att korruptionen är så utbredd.

  • När människor lever på marginalen och varje dag är en kamp gäller det för alla att försöka överleva, säger hon.

  • Om det fanns en klar strategi; om utveckling och fred i Afghanistan var en prioritet skulle situationen lätt gå att ordna, säger hon. Men om inte rätt prioriteringar görs så kommer cirkeln av fattigdom och osäkerhet att fortsätta. Dessutom oroas våra grannländer av att västvärlden för sin egen agenda i landet, vilket skapar motsättningar mot Afghanistan.

  • Vi är redo. Vi är hoppfulla. Det som behövs är en stark politisk vilja – nationellt och internationellt, Farishta Sakhi.

Carlotta Gall, brittisk reporter för New York Times i Afghanistan och Pakistan, ger sin bild av säkerhetsläget. Hon berättar om att det senaste året varit det värsta sedan hon började rapportera om Afghanistan. I stort sett är problemen de samma som de var 2002-2003, förutom att säkerheten har försämrats avsevärt.

  • Tidigare har jag upplevt en stor framkomlighet för mig som journalist att resa runt i landet. Idag är den som förbytt och jag måste ha militär eskort, speciellt i de södra delarna, säger Carlotta Gall.

Hon ger en dyster bild av situationen och det märks att hon är personligt berörd av det lidande hon ser att folket får gå igenom.

  • Det är deprimerande, säger hon. Afghanerna som är otroligt öppna och gästvänliga människor har blivit misstänksamma och bjuder inte längre in mig till sina hem. Det finns en tydlig misstro mot västerlänningar – de vill helt enkelt inte ha med en att göra.

Hon talar om en situation som kan vara nära en kollaps. Matpriserna har gått upp, fattigdomen fördjupats för många och en stor osäkerhet som håller folket i ständig rädsla. Under sin tid i landet har hon rapporterat om USA:s många militära ”misstag”. Hon berättar att hon precis fått obekräftade uppgifter från sitt kontor i Afghanistan om att ett bröllopssällskap av ”misstag” bombats och att mellan 70 och 90 personer ska ha dödats.

  • Det är chockerande att jag fortfarande tvingas rapportera om sådana händelser, säger hon.

Carlotta Gall.

Trots att USA spenderat astronomiska summor på sin militära insats i Afghanistan och Pakistan, har framstegen varit få. Alla tre arméerna; Afghanistan, Pakistan och USA, behöver finna ett sätt att arbeta tillsammans. De måste till en dialog, speciellt mellan pashtuner på båda sidor av gränsen – de har gott om idéer och behöver mötas i samtal, menar Carlotta Gall.

Hon säger att det är viktigt att omvärlden vet vad amerikanerna gör på marken. De är den stora aktören i Afghanistan, så vi måste veta vad de förtar sig. Hon framhåller att hon är och har varit kritisk till den amerikanska insatsen. Däremot har hon fått lite hopp efter att ha varit med om en amerikansk operation i Helmand, i södra Afghanistan, och berättar i positiva ordalag erfarenheten.

Amerikanerna var där för att bistå britterna i ett osäkert och våldsamt område som helt tömts på civila. 2 500 marinsoldater, tidigare posterade i Irak, skickades in för att ”röja” området. Stridigheter mot bland annat talibaner ägde rum, men på bara tre dagar hade de tungt beväpnade marinernsoldaterna säkrat de tio kvadratkilometer stora området.

  • Det var ett perfekt exempel på en bra operation. Tack vare sin militära överlägsenhet kunde de snabbt säkra området. De civila som flytt området återvände och fick hjälp av amerikanerna. Att operationen fick ett så gott resultat gjorde att amerikanerna välkomnandes av folket, säger hon.

Carlotta Gall säger att hon har förtroende för den amerikanska generalen David Petraeus som tagit över högsta befäl över Afghanistan, efter att ha gjort en lyckad insats i Irak. Hon menar att han har en förståelse för problematiken som hans föregångare har saknat.

  • Han kan ta till vara på läxan från Irak. Det finns en förståelse hos general Petraeus om att det behövs mer än bara ökade truppinsatser i Afghanistan. Han liknar kriget vid en klocka, säger Carlotta Gall. Striderna består endast av tio minuter, resten av timmen utgörs av annat socialt och politiskt arbete.

Hon tror att det är USA som måste driva den internationella insatsen i Afghanistan. För det ledarskap som krävs måste vara starkt, och det är endast amerikanerna som besitter den styrkan. Amerikanska trupper i Irak kommer undan för undan att flyttas över till Afghanistan. Däremot finns det fortfarande en risk för att det kommer bli sämre innan det blir bättre.

Trots alla orosmoln finns det hopp hos Carlotta Gall:
- Jag tror vi är på väg att vända blad. Petraeus pratar om att tala med Iran – och det måste vara ett gott tecken!

Biståndsminister Gunilla Carlsson talade om den svenska närvaron i Afghanistan och
menade att det måste tas ett helhetsgrepp, där man fokuserar både på den militära närvaron och på att få till ett bra biståndssamarbete.

  • Afghanistan är ett bra exempel på hur nära länkat säkerhet och utveckling är med varandra. Att få till en ekonomisk och en social utveckling är grundläggande, men det kan inte göras utan att militären kontrollerar säkerheten, säger Gunilla Carlsson.

Foto: Pawel Flato.

Hon delar tidigare talares syn på att ett stort problem är att staten inte är ansvarig inför folket och att det behövs hållbara och trovärdiga institutioner för att det ska kunna ske. Hon säger att hennes upplevelse av Afghanistan har medfört att hon tänkt om mycket vad det gäller den svenska biståndspolitiken i konfliktsituationer.

  • Den här upptäckten medförde att vi för två år sedan ökade våra insatser i Afghanistan. Vi riktade in oss på de norra provinserna och ökade vår kontakt på lokal nivå, säger hon. Och nu är det dags för oss att ta nästa steg. Öka våra insatser ytterligare samt att forma ett bättre samarbete mellan olika aktörer.

Hon menar att man inte får undervärdera Afghanistans betydelse såväl i en regional som i en global kontext. Därför ska Sverige stärka sina diplomatiska kontakter med Afghanistan - förra veckan invigde utrikesminister Carl Bildt den nya svenska ambassaden i Kabul.

Biståndssamarbetet, ska enligt Gunilla Carlsson, utökas och stärkas både kvalitativt och kvantitativt. Sida ska utforma en ny samarbetsstrategi för de politiska strategierna. Även den militära insatsen ska förlängas och stärkas; Isaf-styrkan kommer att få fortsatt stöd.

  • Mer av samma medicin är inte lösningen till problemen i Afghanistan. Det är sant att vi måste göra mer, men vi måste göra saker och ting annorlunda. En strategi som tar med demokrati, säkerhet och utveckling måste implementeras, säger biståndsministern.

Den nya strategin innebär att utvecklingssamarbetet i finansiella termer kommer utökas från 300 miljoner kronor till 500 miljoner kronor kr per år. Det bistånd som kanaliseras via frivilligorganisationer på 75 miljoner kronor är inte inräknade i den summan.

  • Det afghanska folket - barnen, kvinnorna, männen som strävar efter ett bättre Afghanistan, kan jag försäkra att den svenska regeringens åtagande att stötta en positiv utveckling är stark och kommer att vara långvarig.

Text: Emma Mossberg
Bild: Evelina Franzén

Läs mer om Afghanistan:

Ahmed Rashid hoppas på ny USA-politik i Afghanistan (Amnesty Press 7 november)

Konferens om den ljusnande framtid (Amnesty Press 16 november 2007)

Nu ska krigsherrarrna få amnesti (reportage i Amnesty Press nr 2/2007)

Optimistisk Hamid Karzai på Europa-resa (Amnesty Press 22 december 2002)

Amnesty-material

Afghanistan: No more empty promises in Paris (Amnesty 11 juni 2008)

Afghanistan: Civilians suffer the brunt of rising suicide attacks (Amnesty 5 juni 2008)

Afghanistan arms fuel further abuse (Amnesty 3 april 2008)

Governments must take action to end violence against schoolgirls (Amnesty 6 mars 2008)

Afghanistan: Stop transfer of detainees (Amnesty 6 februari 2008)

Andra källor

Taliban Propaganda: Winning the War of Words? (rapport från International Crisis Group (24 juli 2008)

Svenska Afghanistankommitténs hemsida

reportage | 2008-11-12