Marinofficeren som blev människorättskämpe

Han utbildades till att försvara landet med vapen. I dag förespråkar han ickevåld. Amnon Vidan, generalsekreterare för Amnesty i Israel, har en annorlunda historia att berätta.

Till det yttre ser han fortfarande ut som en soldat, med sina breda axlar och rakat huvud. Amnon Vidan var en av de mest uppmärksammade utländska gästerna vid svenska Amnestys årsmöte i Uppsala i början av maj. För ett och ett halvt år sedan blev han generalsekreterare i israeliska Amnesty och arbetar nu heltid med att kämpa för de mänskliga rättigheterna i ett av världens svåraste konfliktområden.
När Amnon var 18 år blev han liksom alla andra inkallad för att tjänstgöra i den israeliska armén.
Efter den treåriga grundutbildningen tjänstgjorde han ett år som officer på en missilbåt och ytterligare ett på en mindre patrullbåt.

Amnon Vidan började intressera sig för människorättsfrågor under studietiden då han gick med i en förening som utbildade poliser, soldater och fängelsepersonal i mänskliga rättigheter. Han säger att hans engagemang är mer av en process en ett ögonblicks val. Men han minns speciellt en händelse som påverkade honom mycket.
– Varje år har militären en utställning där de visar upp stridsvagnar på Rabbintorget mitt i Tel Aviv där barn får leka med maskingevär.
Han och några vänner beslöt sig för att tillverka plakat och demonstrera mot detta vansinne.
– Det hat och våld som människor visade mot oss var det värsta jag sett. De skrek »Hur vågar ni kritisera armén?«, och vi fick ordentligt med stryk.
Amnon Vidan kände att han var tvungen att hitta andra vägar för att kämpa för mänskliga rättigheter. Den direkta konfrontationen och våldet skrämde honom. I Amnesty såg han ett positivare sätt att kanalisera det budskap som han ville förmedla.
En av Amnestys grundpelare är att aldrig arbeta med frågor som rör det egna landet. Anledningarna är att det kan innebära stora risker och att det är svårt att vara objektiv.
– Det är nästan omöjligt att arbeta på Burma eller Kina när den här situationen är så nära. Samtidigt är det så att om vi inte gör det förlorar vi vår genuinitet och det israeliska samhället kommer inte att se oss som relevanta. Vi har tiotals människorättsorganisationer i Israel, men Amnesty är unikt.
– Före nyår kommer vi att ha nya arbetssätt. Vi diskuterar ett projekt där vi ska övervaka militärdomstolar för att verka för rättvisa rättegångar.
Personligen önskar han att sektionen arbetade mer med den interna konflikten. Riskerna som finns menar han är värda ta.
– Vi ska göra det med stor försiktighet. Objektivitet och professionalism är viktigt och det ska inte ske på bekostnad av internationellt arbete. Det ska vara fifty-fifty.

Ett undantag från regeln om arbete på eget land inom Amnesty har gjorts inom den pågående internationella kampanjen »Stoppa våldet mot kvinnor«, SVAW, och i Israel har den varit lyckad. Många israeler är emot Amnestys arbete eftersom de ser organisationen som beskyddare av fienderna – palestinierna.
– Den krigssituation som varit de senaste fyra åren har gjort att israelerna ser det som självförsvar, ett krig mot terrorismen. Individer eller organisationer som arbetar för palestiniernas rättigheter ses som förrädare eller naiva som inte ser kontexten.
I SVAW-kampanjen har de kunnat ta till sig antivåldbudskapet på ett helt annat sätt, menar han.
– Folk ser det inte som en politiserad fråga och kan relatera till det på ett annat sätt. Det är så vi måste jobba.
Att skapa större medvetenhet om globala frågor tror Amnon Vidan är ett sätt att skapa bred förståelse hos det israeliska folket.
– De höga ledarna lyssnar dock inte. De ignorerar rapporterna som vi översätter och skickar till dem.
En lösning på konflikten mellan Israel och Palestina kräver starka ledare på bägge sidor, konstaterar Amnon uppgivet och räknar upp fem åtgärder som skulle kunna bidra till fred på längre sikt: Att både ledare och vanligt folk behandlar palestinierna med respekt och värdighet; ett tillbakadragande av så många soldater som möjligt från palestinska städer för att minska konfrontationen; reducering av antalet självmordsattacker för att bygga upp israelernas tillit till palestinierna; evakuering av fler bosättare – inte bara de som Ariel Sharon har lovat ska flytta från Gaza utan även de på Västbanken samt en ökning av palestiniernas välstånd så att fler kan utbilda sig och få jobb.
– Det kommer att bli fred. Men inte under min livstid.

Text: Josef Björklund