Coronaviruset: Covid-19 slår inte jämlikt

I Sydamerika fortsätter pandemin att drabba flera länder svårt och beskrivs av WHO som epicentrum för coronaviruset. Lise Josefsen Hermann beskriver situationen i Ecuador.

Krönika | 2020-06-18
Av: Lise Josefsen Hermann
Även publicerad i AmnestyPress #2/2020
 Lise Josefsen Hermann är dansk frilansjournalist som är bosatt i Ecuador.

Lise Josefsen Hermann är dansk frilansjournalist som är bosatt i Ecuador. Foto: Privat

I början, när covid-19 började spridas i Latinamerika och inte minst i Ecuador – där jag bor – skrev jag en krönika med rubriken ”En pandemi av bekymmer”. Bekymmer över, hur detta virus skulle drabba extra orimligt, orättvist och olika i denna världens mest ojämlika kontinent. Och jag skrev om hur covid-19 ännu starkare skulle visa oss hur tillgången till hälsa beror på plånbokens storlek.

Jag satt hemma på terrassen på berget utanför huvudstaden Quito och väntade på att pandemin skulle drabba Ecuador. Jag deltog i webbinarier och digital undervisning.

Det var en kommentar som markerade en viktig punkt för mig i förståelsen och kommunikationen kring coronaviruset. En journalist sade att när läkarna, till exempel i Italien, berättade om sjukdomen så talade de om på vilket sätt de ska välja vem de ska rädda. Precis som i krig så väljer de den som har störst möjlighet att överleva, typiskt den yngsta.

Men! Som journalister ska vi akta oss för att överta denna människosyn, detta sätt att tala om covid-19 – som om en äldre persons liv är mindre värt än en yngre persons. Detta har jag tagit med mig i mitt narrativ kring pandemin.

Ecuador, liksom resten av Latinamerika, är fyllt med ojämlikhet och orättvisor där ett liv är mindre värt än en annans.

Människor i Guayaquil väntar den 6 april vid kistor för att kunna begrava sina nära och kära. Antalet döda i covid-19 var så högt i Ecuadors näst största stad att det var brist på kistor.

Människor i Guayaquil väntar den 6 april vid kistor för att kunna begrava sina nära och kära. Antalet döda i covid-19 var så högt i Ecuadors näst största stad att det var brist på kistor. Foto: Jose Sanchez/AFP/TT

Fattiga människor i Guayaquil i Ecuador har inte råd med att få transport till ett sjukhus eller möjlighet att betala för vård. Under de två första veckorna i april beräknas 5 700 fler människor än normalt ha dött i Guayaquil och sjukhus, bårhus och kyrkogårdar klarade inte av situationen.

Något av det mest orättfärdiga jag såg i Guayaquil var de döda som i flera dagar låg kvar i folks hem och sedan de oidentifierade liken i containrar. Rätten till ett värdigt avsked saknades.

Enligt människorättsorganisationer i Guayaquil var det omkring 2 000 människor med familjer vars död i covid-19 blev till en mardröm för sina närmaste. Det var 2 000 familjer som var tvungna att sova under samma tak som sina avlidna anhöriga i 30 graders värme.

Det sägs att coronaviruset inte diskriminerar. Alla kan bli smittade. Men om det är något som covid-19 gör så är det att diskriminera. För det finns de som har råd att vara hemma och därmed kan undvika att bli smittade. Andra måste välja mellan hungriga barn eller risken att bli smittad.

Vi påminns också om hur urfolken i Amazonas inte har tillgång till läkare och inte är prioriterade i nationell politik. Avstånden mellan Quito och Coca, Bogotá och Leticia eller Lima och Iquitos är mycket större än antalet kilometer. Och även om det talas om små urfolk, som exempelvis Sekopai-folket i Ecuador, som faktiskt riskerar att utplånas av covid-19 så har reaktionen från staten i stort sett uteblivit.

Det finns också en skillnad på medborgarskap, om du är ecuadorian eller venezuelan. Det finns åtskilliga exempel på diskriminering mot venezuelaner som därför föredrar att vandra tillbaka igen mot Venezuela. Venezuelanska smittbärare, säger ryktena. Hur ska de ha råd med munskydd eller att isolera sig om de inte har någonstans att bo?

Enligt UNHCR beräknas omkring hälften av de 1,8 miljoner venezuelaner som finns i Colombia i dag vara drabbade av hunger. I hela Sydamerika har venezuelaner börjat återvända hem då de står längst ned på samhällsstegen och är de första som förlorar jobbet, om de överhuvudtaget har haft något.

Covid-19 har tydligt visat oss hur det är skillnad på människor; på rätten att leva och rätten till en värdig död.

Lise Josefsen Hermann
[email protected]

Översättning: Ulf B Andersson

Läs också

Ecuador: Människor betalade ett högt pris (10 januari 2020 , också i nummer 4/2019)

Cúcuta – staden där allt är till salu (om migranter från Venezuela 24 juni 2019)

Läs mer om Coronakrisen från Amnesty Press

Coronaviruset: Pressfrihet i en tid av pandemi (17 juni 2020)

Coronaviruset: Med livet som insats – när jobbet blir en hälsofara (16 juni 2020)

Coronaviruset: Mänskliga rättigheter satta på undantag (16 juni 2020)

Coronaviruset: När demokratin försvinner i pandemin (14 juni 2020)

Coronaviruset: Hur jobbar Amnesty under pandemin? (12 juni 2020)

Coronaviruset: Digital Global Pride istället för Pridefestivaler (11 juni 2020)

Indiska journalister gripna efter kritisk rapportering om coronakrisen (14 maj 2020)

Covid-19: Oro för spridning av virus i överfulla läger för rohingyer från Myanmar (20 april 2020)

Fotospecial: De svagaste drabbas hårdast när Bangladesh stänger ned på grund av coronaviruset (9 april 2020)

Tusentals gästarbetare i karantän i Doha (30 mars 2020)

Nio år av krig – nu väntar Syrien på coronaviruset (25 mars 2020)

Trakasserier mot journalister efter rapportering om corona (23 mars 2020

Krönika | 2020-06-18
Av: Lise Josefsen Hermann
Även publicerad i AmnestyPress #2/2020