En rundvandring i en pacificerad favela i Rio

I den brasilianska storstaden Rio de Janeiro har specialpolisen UPP skapats för att skapa lugn i stadens favelor där kriminella gäng länge har styrt. Amnesty Press har besökt stadsdelen Santa Marta.

reportage | 2013-05-30
Av: Sofie Grundin

En vind far genom rummet där Paolinhos sitter i sina underkläder och tittar på tv. Den fångar hans uppmärksamhet som dansar vidare mot hallen. Paolinhos blick landar på en man som har händerna knäppta och hakan lutad mot en svart gevärskolv. Mannens blick är fäst på Paolinhos mamma.

För årtionden sedan tappade polisen i Rio de Janeiro kontrollen över stadens slumområden som till stor del styrdes av drogkarteller. Rio de Janeiro var till för bara ett par år sedan en plats där polisen stod för vart fjärde dödsfall. Kampen mellan polisen och gängen skördade under en period så många offer att situationen likställdes med en krigssituation. När det blev klart att Rio ska stå som värd för fotbolls-VM för herrar (2014) och sommar-OS (2016) insåg man att situationen var ohållbar. Något skulle göras åt situationen i Rio De Janeiros slumområden.
Resultatet blev att en specialpolis inrättades, så kallad UPP (Unidades da Policia Pacificadora), som skulle bekämpa gängen och drogerna. Amnesty Press har mött såväl UPP:s specialpoliser som Palinhos, som nu återvänder till favelan Santa Marta för första gången på 13 år.

Leandro och Hugo befinner sig på den plats i Santa Marta som förr tjänade som droglangningens huvudkvarter. En plats där polisen förr aldrig hade kunnat vistats på.

Leandro och Hugo befinner sig på den plats i Santa Marta som förr tjänade som droglangningens huvudkvarter. En plats där polisen förr aldrig hade kunnat vistats på. Foto: Sofie Grundin

Santa Marta är känd som den första favelan som pacificerades av UPP. Med pacificering menas den process då UPP tar över favelan och tränger undan gängen, drogerna och vapnen. När detta anses ha lyckats, så har favelan pacificerats. Idag patrullerar poliser längs Santa Martas betongstigar i tunga svarta kängor.
– Santa Marta är ett bevis på att pacificering är möjligt. Men det är också ett bevis på att det tar tid. När vi tog över Santa Marta så var det invånarna som gjorde motstånd, de kastade saker efter oss och ville inte ha oss här. Det fanns inget förtroende för oss, förklarar Paolo Henrique.
Paolo Henrique har poliserna Hugo och Leandro i sitt sällskap. De är till skillnad från honom fullt utrustade med skottsäkra västar, batonger och synliga pistoler. Medan de patrullerar arbetar Paolo Henrique med medling men de är alla anställda av UPP. Även om det fortfarande förekommer droger i Santa Marta, så är det inte i samma utsträckning och gängen lyser med sin frånvaro. Det är de alla tre poliserna rörande överens om.

Paolo Henrique visar vilka typer av vapen som gängen använder.

Paolo Henrique visar vilka typer av vapen som gängen använder. Foto: Sofie Grundin

Stort missnöje har riktats mot UPP:s pacificeringsmetoder. När UPP skall pacificera en favela meddelar man invånarna om tid och datum för övertagandet. Kritiker menar att gängen då har tid att fly till andra favelor där UPP inte är verksamma. De hinner då samtidigt gömma undan droger och vapen. Med Rios hundratals favelor blir det därför svårt att nå kärnan av problemet med den här metoden. Samtidigt menar Paolo Henrique att ett annat tillvägagångssätt är uteslutet. Han förklarar:
– Vi vill att vår närvaro ska förknippas med ett slut på det som varit. Det är därför inte ett alternativ att storma in i en favela oannonserat. Det skulle bara resultera i att många skulle dö. Både poliser, gängmedlemmar och invånare. Gängen krigar. De skyr inga medel.

Men kritiken som UPP mött rör inte bara pacificeringsmetoden. Det största problemet, enligt Paolinhos, är korruptionsanklagelserna som naggat projektets trovärdighet i kanten.
– Korruption finns överallt i Brasilien, polisen är inget undantag. Det är därför många saknar förtroende för både poliserna och pacificeringsprojektet. Även om säkerheten har blivit bättre så tror folk ändå inte på projektets renhet. För att vi ska våga tro och hoppas så krävs det oerhört mycket, säger Paolinhos.

 Paolinhos visar Amnesty Press runt i Santa Martas labyrinter.

Paolinhos visar Amnesty Press runt i Santa Martas labyrinter. Foto: Sofie Grundin

Paolinhos och de tre poliserna står ansikte mot ansikte mitt inne i Santa Martas betonghjärta. De möts på en plats som förr tjänade som huvudkvarter för droglangningen. Paolinhos berättar om den gången som han fann gängmedlemmar hemma i sin lägenhet. De försökte komma undan polisens kulor. Leandro nickar åt vad Paolinhos just sagt och förklarar sedan:
– Det skrivs aldrig om de bra sakerna som vi gör. Vi har haft flera tillfällen här i Santa Marta då medierna har försökt att hetsa oss till att begå misstag. Men då har befolkningen ställts sig bakom oss och sagt åt journalisterna att gå iväg.
Paolo Henrique fyller i:
– Vi arbetar med det här för att det är vår passion. Jag är utbildad jurist och Hugo psykolog. Vi gör inte detta för pengarnas skull. Vi kan inte heller bo vartsomhelst. Poliser är inte omtyckta på grund av alla dessa korruptionsanklagelser. Vi kan exempelvis aldrig lämna jobbet i våra uniformer och sedan ta oss hem.

Poliserna Leandro och Hugo patrullerar i Santa Marta.

Poliserna Leandro och Hugo patrullerar i Santa Marta. Foto: Sofie Grundin

Innan Santa Marta pacificerades så hade de tre poliserna och Paolinhos aldrig kunnat mötas på denna plats och tala med varandra. Dels för att det var förenat med livsfara för polisen att ta sig hit upp. De snäva gångarna gjorde det omöjligt för polisen att bekämpa gängen som besköt polisen genom hål i murarna där de placerade sina vapen. Men även på grund av att Paolinhos hade framstått som en förrädare och sådana straffades.
Paolo Henrique plockar fram sin mobil och visar en bild på vapen som gängen använder i sina strider mot polisen. Det är kraftfulla vapen.
– UPP har blivit kritiserade för att man använder grova vapen. Men jag tycker inte att det stämmer, säger Paolo Henrique.
Paolo Henrique demonstrerar sin revolver som sticker upp ur byxlinningen. Han förklarar att regeringen inte vill att UPP ska ge ett skrämmande intryck. Därför har de bestämt att UPP inte skall bära tunga vapen.
– Om polisen hamnar i strid med de vapen som gängen använder, så har vi ingen chans. Det är därför så många poliser dör. Även om det inte längre är så i Santa Marta, så händer det i andra favelor där UPP är nytt eller inte finns. Santa Marta är lugnt, men det finns många andra ställen i Rio som inte är det. Det finns många favelor där en polis aldrig skulle kunna visa sig.

Förut saknade de som bodde i favelor laglig tillgång till el och vatten. Men i och med att man inrättat UPP så har en institutionaliseringsprocess inletts där staten försöker att ändra på detta. Man har även sett till att människor får adresser, vilket gör dem tillgängliga för systemet. Favelor är en form av illegala bosättningar. Med sina 17 procents ökning per år är favelorna de snabbast växande stadsdelarna i Rio. Den brasilianska konstitutionen säger att om en individ bott på en mark, som inte tillhör staten, i fem år utan att bli bortkörd, så tillhör marken denne. Därför växer favelorna hejdlöst och okontrollerbart. Man räknar med att var femte person i Rio bor i en favela.

Patrullering i Santa Marta.

Patrullering i Santa Marta. Foto: Sofie Grundin

Paolinhos förklarar att livet i favelan var hårt. Det var därför hans familj flyttade efter incidenten med gängmedlemmarna i hans hem. Men han förklarar att man samtidigt hade en relation till gängmedlemmarna. Det kunde vara en gammal vän, en granne eller släkting som gick med i hoppet om ett bättre liv, respekt och pengar.
– Problemet med säkerheten i favelan var inte gänget i sig. Det som gjorde favelan så farlig var gängets konflikt med polisen eller andra gäng. Man brukar säga att ingen plats var så fri från brott som favelan. Där begås inga brott, förutom den verksamhet som gängen sysslade med, för att man inte ville ha dit polisen, säger han.

Polisen Leandro pekar på platsen där vi står. Hit togs människor som brutit mot gängens regler. Det kunde röra sig om stöld, våldtäkt eller att någon pratat med polisen.
– Här brukade man utföra micro. Det vill säga att man tar ett bildäck och trär det över en människa. Sedan tände man på. Den här platsen kallades för domstolen, förklarar Leandro.
Leandro förklarar att även om detta inte sker längre i Santa Marta, så är det vanligt förekommande i Rios andra favelor som inte pacificerats. Där är situationen oförändrad. Det är därför UPP behövs anser han.

När Paolinhos talar med folket i Santa Marta tycks den övervägande uppfattningen vara att säkerheten har blivit bättre. Men frågan som alla ställer sig är densamma. Vad händer efter VM och OS?
– UPP är väldigt kostsamt. Så det är mycket troligt att projektet kommer att avslutas vid nästa val. Det är ingen tvekan om att UPP tillsattes inför VM och OS. Så vi får passa på att njuta av det här. För om de drar in UPP, så kommer gängen, drogerna och vapnen tillbaka. Det är inte ett kanske, utan ett löfte, förklarar Paolo Henrique.

Vi passerar Santa Martas hjärta och får se gatuskyltar, något som inte fanns när Paolinhos bodde i Santa Marta vilket försvårade det vardagliga livet.

Vi passerar Santa Martas hjärta och får se gatuskyltar, något som inte fanns när Paolinhos bodde i Santa Marta vilket försvårade det vardagliga livet. Foto: Sofie Grundin

Kulhålen i väggarna i Santa Marta är stora som ägg. Man har försökt täcka dem med målarfärg. Ett halvhjärtat försök att släta över de strider som varit mellan gäng och polis. Men människor minns, långt efter att färg och spackel torkat. Leandro och Hugo löser upp skosnörena och tar av sig skyddsvästarna. Dagens arbete är slutfört. De placerar sina revolvrar i byxlinningen och sätter kurs nedför gatan på väg hemåt. Förbipasserande vet inte att de arbetar som poliser, vilket också är tanken. Deras sista ord är att en polis i Rio De Janeiro aldrig vill gå omkring med sin uniform efter arbetsdagens slut. Det är för riskfyllt.

Text och bild: Sofie Grundin

reportage | 2013-05-30
Av: Sofie Grundin