20 år efter Daytonfreden: ”Andra är skyldiga”

Den 21 november 1995 hade politiker från forna Jugoslavien enats om ett fredsavtal som förhandlats fram på den amerikanska armébasen i Dayton. 20 år senare är Bosnien-Hercegovina en dysfunktionell stat under ständigt hot att falla sönder. Varför går det så trögt med försoningen och vilken är Serbiens roll egentligen? Amnesty Press förde samman hbtq- och fredsaktivisten Boban Stojanovic och före detta politikern Vesna Pesic för att höra deras tankar.

reportage | 2015-11-20
Av: Christina Wassholm
Även publicerad i AmnestyPress #4/2015
 Boban Stojanovic och Vesna Pesic.

Boban Stojanovic och Vesna Pesic. Foto: Nada Pleskonjic

Hösten 1995 var du 17 år, Boban, och bodde i den lilla staden Zajecar i östra Serbien. Du, Vesna, satt i parlamentet för oppositionspartiet Civic Alliance. Har ni några särskilda minnen kring beskedet om fredsavtalet i Dayton?

Vesna Pesic: Jag minns att SPS (socialistpartiet, Slobodan Milosevics parti, reds anm) hade lagt fram en fredsresolution i parlamentet och att vi inte ville stödja den så vi lade fram vår egen. När det var dags att rösta om vår resolution reste sig alla upp och lämnade salen. Kvar satt jag och min partikamrat. Det var bisarrt.

Boban Stojanovic: Jag var inte alls politiskt engagerad då. Jag minns några löpsedlar, och att något viktigt hände men det är allt.

Vesna: Det var nog den vanliga reaktionen, jag menar, det är ett sådant fåtal som bryr sig om politik, då som nu.

Boban: Ja, Zajecar är nog mer representativt för Serbien än vad Belgrad är.

Vesna: Jag minns också Milosevics framträdande i tv när han kom hem från USA. Hur han stod upp med någon kostym, som liksom hängde på honom, jag minns en tavla med något naturmotiv i bakgrunden, och hur han berättade vad vi hade vunnit i Dayton. Jag minns att han räknade upp stad efter stad och att jag var chockad när han nämnde Srebrenica bland dem.
Det fanns ju andra fredsplaner för Bosnien, som inte byggde på etnisk uppdelning, dem stödde vi. Dayton förstörde Bosnien. Visst stoppades kriget men det skapades ett land som inte har en chans att överleva. Det existerar bara för att det är ett internationellt protektorat.

Det pågår fortfarande en kamp om historien och vilken roll Serbien spelade i kriget. Har Serbien missat chansen att göra upp med sitt förflutna på ett genomgripande sätt? Vad skulle behövas för att få till stånd en sådan process?

Boban: För mig är försoning framsteg och det ser jag inte i vårt samhälle. Ett anständigt samhälle är ett samhälle där våld inte är den dominerande faktorn. Jag känner igen samma mekanismer nu som då; rädslan, hoten. Det som hette ”död åt muslimerna” på 1990-talet är idag ”död åt bögarna”.

Vesna: Arbetet med att göra upp med vårt förflutna har alltid skötts av några icke-statliga organisationer här. När du säger Serbien – det arbetet existerar inte! En del av försoningen är Haag-tribunalen men den ses som en straffinstans för serber. Det hänvisas ofta till Tyskland och den genomgripande identitetsförändring de har gjort efter kriget. Men vi är inte tyskar, vi är sorgliga serber. Tyskland kunde först göra sin process när det var ekonomiskt stabilt och vi är så långt från det. Det där är omvärldens fantasier om oss, det har ingen verklighetsförankring här.

Boban: Jag som individ tror på att vi kan arbeta med försoningsfrågor, jag lever det livet, men det är förstås inte samma sak att realisera det. Jag tror att på 60 procent av Berlins museer finns det något som har något med Förintelsen att göra. Men sådant kostar ju. Här hyr skolorna ut gymnastiksalar för att få in pengar, på bekostnad av skolidrotten. Försoning måste vara på statens agenda om det ska lyckas. Jag personligen har behov av att kritisera Serbiens roll på 1990-talet men ingen ser oss.

Vesna Pesic och Boban Stojanovic.

Vesna Pesic och Boban Stojanovic. Foto: Nada Pleskonjic

Vesna: Det vi saknar är forskning om oss själva; om nutidshistorien, politik, det skulle kunna ha en inverkan på försoningsprocessen. Vi har inte tillräckligt med kunskap om vad som har hänt oss. Jag tycker också att vi borde använda Jugoslavien-tiden i försoningssyfte, det faktum att vi kunde leva tillsammans, att vi hade det bra då.

Boban: Fast många menar ju att det var förtrycket som gjorde Jugoslavien möjligt, att konflikterna fanns där hela tiden, men att Tito inte tillät dem komma fram. För Serbiens del markerar snarare Slobodan Milosevics fall år 2000 slutet på kriget, efter Kosovokonflikten och Natos bombningar. Då fanns det hopp om demokrati, försoning och ett nytt politiskt liv. Nu är 1990-talets politiker återigen vid makten. Vad hände?

Vesna: Serber ser sig inte som medborgare, utan mer som ett folk och då per automatik i förhållande till andra folk, som är fiender. Självmedvetenhet existerar inte, vi har ingen föreställning om oss själva. Vill du veta mer och börjar ifrågasätta, då är du genast en förrädare, en sjukdom i levern på den här organismen.

Boban: Du är en tumör!

Vesna: Ja, är någon gay till exempel, då är den inte en del av den här organismen, det är något främmande som den inte känner igen. Serbiens förhållande till Republika Srpska (den serbiska entiteten i Bosnien) kan förklaras så; vi är samma folk, så då är det logiskt att fråga sig när organismen ska enas?

Boban: Det här samhället, det förändras så långsamt. Vi har tillgänglighet i dag, genom modern teknik, billiga flyg men det leder bara till förändringar på ytan. Jag håller med Vesna om folket och nationen och att den serbisk-ortodoxa religionen är grunden för det där.

Slobodan (Boban) Stojanovic är 37 år och en av Serbiens mest framträdande hbtq-aktivister. Han har varit med och arrangerat Pride i Belgrad de senaste fem åren. Hans engagemang startade i den anti-militaristiska gruppen Kvinnor i Svart.

Slobodan (Boban) Stojanovic är 37 år och en av Serbiens mest framträdande hbtq-aktivister. Han har varit med och arrangerat Pride i Belgrad de senaste fem åren. Hans engagemang startade i den anti-militaristiska gruppen Kvinnor i Svart. Foto: Nada Pleskonjic

Vad spelar EU-integrationen för roll för fred och försoning på Balkan?

Vesna: För mig var ett EU-medlemskap under många år en lösning, en öppning mot andra värderingar och någon slags standard. Men så känns det inte längre. För stunden ser jag bara pessimistiska varianter, jag ser ingen utväg.
Jag tyckte att EU borde ta med alla länderna i forna Jugoslavien, det handlar inte om så många människor, vi är små länder, EU klarar att svälja det. ”Ta oss som vi är!”, var mitt budskap till EU. Då skulle de nationella frågorna bli oviktiga, både när det gäller Republika Srpska och Kosovo, vi skulle ha ett gemensamt tak.

Boban: Jag känner att vi har ett stöd från EU när det gäller mänskliga rättighetsfrågor men problemet är att det är rätt så ytligt, för de har inte analyserat hur det påverkar lokalt. Jag kan ibland känna mig utnyttjad som aktivist. Vi får stöd i början men när något händer, när det faller samman, då är jag ensam kvar, de har redan åkt hem.

På ett panelsamtal för en tid sedan, med anledning av 15-årsdagen av revolutionen mot Milosevic, sade du, Vesna, att det viktigaste arvet därifrån är att serberna då sade ett enat nej till krig. Är det slutkrigat på Balkan?

Boban: Serbien har ju en historia av motstånd mot kriget. Det motståndet var kanske störst i Serbien av alla länder i Jugoslavien.

Vesna Pesic är 75 år och har en bakgrund i den serbiska freds- och demokratirörelsen. Hon var en av oppositionens frontfigurer mot Milosevic-regimen på 1990-talet. Hon var partiledare för Civic Alliance och satt senare i parlamentet för Liberaldemokratiska partiet (LDP). Hon lämnade politiken 2012.

Vesna Pesic är 75 år och har en bakgrund i den serbiska freds- och demokratirörelsen. Hon var en av oppositionens frontfigurer mot Milosevic-regimen på 1990-talet. Hon var partiledare för Civic Alliance och satt senare i parlamentet för Liberaldemokratiska partiet (LDP). Hon lämnade politiken 2012. Foto: Nada Pleskonjic

Vesna: Jag menar vad jag sade, även om jag inte är säker på att folket har en medvetenhet om att det sade nej. Hotet om krig hänger ständigt över oss. När EU stänger dörren för oss, då kommer konflikter att starta här.

Boban: Man kan säga att det pågår ett lågintensivt krig här, med tanke på allt vardagsvåld och diskriminering som finns.

Vesna: Det är vad fokuseringen på folk och nation gör, det skapas en homogenisering och allt främmande stöts bort.

Boban: Jag ser i hbtq-sammanhang hur lösningen på hot och våld ofta blir ”vi behöver en ledare”. Ingen ser sitt personliga ansvar, möjligheten att vara ett exempel själv. Det är alltid andra som är skyldiga och själv är jag offer. Och jag tror att offerrollen aldrig kan vara konstruktiv när den finns på kollektiv nivå. Hur ska vi kunna prata om en uppgörelse med det förflutna när ingen ens tar ansvar för sitt eget skräp?

Text: Christina Wassholm
[email protected]

Foto: Nada Pleskonjic

Jugoslavien har delats i sju stater.

Jugoslavien har delats i sju stater. Foto: Lotta Lundin

Krigen i Jugoslavien

Under 1990-talet utkämpades flera krig när Jugoslavien upplöstes. Etnisk rensning och krigen drev fyra miljoner människor på flykt och det beräknas att cirka 20 000 personer dödades i Kroatien, omkring 100 000 i Bosnien-Hercegovina och 10 000 i Kosovo.

Bakgrund/Krigen och brotten

Jugoslavien bildas. Efter första världskrigets slut bildades 1918 den nya staten Jugoslavien. Motsättningarna var stora mellan folkgrupperna och under andra världskriget splittrades landet under Tysklands och Italiens ockupation.
De kommunistiska partisanerna, under ledning av Tito, segrade 1945 och de sex delrepublikerna, liksom de självstyrande områdena Kosovo och Vojvodina fick ett stort mått av självstyre medan en jugoslavisk identitet uppmuntrades.

Jugoslavien upplöses. År 1991 inleddes en process där landet delades när Slovenien och Kroatien utropade självständighet. Med stöd av Serbien utropade serbiska minoriteter i Kroatien och Bosnien-Hercegovina egna republiker och fram till fredsavtalet i Dayton 21 november 1995 utkämpades blodiga krig.
År 1998 gjorde en albansk grupp uppror i Kosovo vilket år 1999 ledde till Natos bombkrig mot Serbien. Kosovo sattes under FN-förvaltning men år 2008 utropades Kosovo som självständig stat vilket Serbien inte erkände.

Krigsförbrytelser. Under krigen begicks många övergrepp där massakern på omkring 8 000 bosniakiska (muslimska) män i Srebrenica i juli 1995 har blivit en symbol för grymheterna. År 1993 beslöt FN:s säkerhetsråd att inrätta en krigsförbrytartribunal med säte i Haag för att åtala ledare för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Rättegångar pågår fortfarande i Haag. I Kroatien, Bosnien, Serbien och Kosovo finns också lokala domstolar som behandlar övergrepp under krigen. Amnesty har kritiserat dessa domstolar för långsamhet.
Ulf B Andersson

Belägrad stad. FN-soldater i Sarajevo 1994.

Belägrad stad. FN-soldater i Sarajevo 1994. Foto: A Burridge/UN Photos

Freden i Dayton Den 21 november 1995 slöts ett avtal i Dayton, USA som gjorde slut på krigen i Kroatien och Bosnien. Avtalet undertecknades av presidenterna Slobodan Milosevic (Serbien), Franjo Tudjman (Kroatien) och Alija Izetbegovic (Bosnien-Hercegovina).

Bosnien blev i praktiken ett internationellt protektorat där svensken Carl Bildt blev den förste Höge representanten, som representerade det internationella samfundet. Bosnien fick en av världens mest komplicerade författningar där grunden var att landet består av två entiteter, Republika Srpska (serbisk dominans) och Federationen (dominerat av bosniaker och kroater). I praktiken är landet fortfarande delat.
Ulf B Andersson

reportage | 2015-11-20
Av: Christina Wassholm
Även publicerad i AmnestyPress #4/2015