Vart går Amnesty?

Ska Amnesty ta betydligt mera politisk ställning eller ska organisationen koncentrera oss på att försvara utrymmet att ha politiska åsikter? Ska Amnesty kontinuerligt utvidga sitt arbetsområde? Det är några av frågorna Frank Johansson, Amnestychef i Finland, väcker i sin krönika.

Vilken väg ska Amnesty gå? Här är delegater på internationella rådsmötet år 2011 i en protest mot krigsförbrytelser i Sri Lanka. Foto: AI

I en kontroversiell bok, The Endtimes of Human Rights, som utkom förra hösten hävdar den brittiske antropologen Stephen Hopgood att de stora människorättsprojekten inte längre leder nån vart och att de blivit byråkratiska och dyra apparater som inte kan visa upp tillräckligt konkreta resultat. Han dömer inte ut de mänskliga rättigheterna men delar upp dem i Mänskliga Rättigheter med stora bokstäver (FN-systemet, ICC men också organisationer som Amnesty och Human Rights Watch) och mänskliga rättigheter med små bokstäver, det vill säga gräsrotskampen för en drägligare tillvaro där vi har tusentals små aktörer. I den senare handlar det inte bara om formella juridiska rättigheter utan om en mycket bredare kamp för social rättvisa som utmanar det globala politiska och ekonomiska systemet.
Enligt Hopgood har Mänskliga Rättigheter fjärmat sig från gräsrötterna och måste för att överleva bli mycket mera politiska eller så kommer de sakta att dö ut.

Ungefär samtidigt publicerade den amerikanske statsvetaren Emilie Hafner-Burton en studie i hur det internationella människorättssystemet har fungerat under de senaste 40 åren; Making Human Rights a Reality. Inte så bra visar det sig. Ju fler konventioner och institutioner vi skapar och ju fler länder som skriver på konventioner, desto fler människorättsbrott sker det och desto större byråkrati har vi. Enligt henne sker riktiga förändringar endast om lokala intressegrupper politiskt pressar på lokala beslutsfattare. Utomstående experters röster är inte lika viktiga, de spelar en roll enbart genom att stödja de lokala aktivisterna.

Frank Johansson Foto: AI

Bägge dessa böcker är oerhört viktiga för Amnesty när vi nu håller på att utarbeta en ny strategi och diskuterar nya arbetsområden. Samtidigt genomgår organisationen sin största förändring någonsin, genom att stora delar av det internationella sekretariatet utlokaliseras till tio regionalkontor och genom att internationellt ledda nationella Amnesty-kontor skapas i strategiska länder som Brasilien, Indien och Nigeria. Kommer vi bara att bygga på den redan stora etablerade byråkratin kring Mänskliga Rättigheter och överväldiga de lokala organisationerna med vår expertis eller kommer vi på riktigt närmare de lokala mänskliga rättigheterna? Vill vi kontinuerligt utvidga vårt arbetsområde, även om detta tvingar på oss krav på en kanske inte hållbar tillväxt både i expertis och i resurser? Ska vi ta betydligt mera politisk ställning eller ska vi koncentrera oss på att försvara utrymmet att ha politiska åsikter?

Amnestys historia kan grovt förenklas som 1) en konstant utvidgning av vårt arbetsområde – utan att vi samtidigt skulle sluta jobba för något, även om vi kanske i praktiken försummar saker som vi nominellt har på agendan – och 2) en allt större professionalisering. Bägge trender betyder att vanliga medlemmar har allt mindre möjlighet att på ett meningsfullt sätt delta i arbetet och i diskussionen kring det. Vill vi i framtiden vara en global människorättsrörelse eller en internationell (om också medlemsfinansierad) Människorättsorganisation?

Kan vi vara båda två? Kanske, men jag tror vi måste prioritera. Kan pendeln svänga tillbaka? Kan vi satsa mer på långsiktigt frivilligt solidaritetsarbete? Finns det ett globalt intresse för detta även om vi inte blir mer politiska? Kan vi jobba mera för enskilda individer med namn och historia och låta dem bestämma agendan? Eller måste vi, för att överleva, ha expertlösningar på alla världens problem?
Flera frågor än svar, men de är viktigare, för det är nu som debatten skall föras.

Frank Johansson
Frank Johansson är verksamhets­ledare för Amnestys finländska sektion.

PS. Ett längre och mer nyanserat inlägg om dessa frågor finns att läsa i en text som jag skrivit i en debattbok om Hopgoods text, som den holländska sektionen publicerat. Den finns här.