Vida Mehrannia kämpar för sin dödsdömde man i Iran

I snart tre år har den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali suttit fängslad i Iran för ett brott han inte begått. För ett och ett halvt år sedan dömdes han till döden utan en korrekt rättegång – i det land som utför hälften av världens alla kända avrättningar. Nu vädjar Djalalis fru Vida Mehrannia till EU att öka trycket på Iran.

reportage | 2019-03-09
Av: Charlotta Asplund Catot
Sedan snart tre år tillbaka kämpar Vida Mehrannia för att hennes man Ahmadreza Djalali ska bli frisläppt ur fängelset i Iran.

Sedan snart tre år tillbaka kämpar Vida Mehrannia för att hennes man Ahmadreza Djalali ska bli frisläppt ur fängelset i Iran. Foto: Charlotta Asplund Catot

Vad säger man till ett barn som frågar efter sin pappa – när han sitter fängslad och dömt till döden tusentals mil därifrån? För Vida Mehrannia är det en av de bördor som hon numera bär i sin vardag.

– Varje dag frågar vår son när pappa kommer hem. Han minns hur hans pappa brukade leka med honom och förstår inte varför han inte längre är där, säger Vida Mehrannia när Amnesty Press träffar henne i Bryssel i slutet av februari, där hon deltog i världskongressen mot dödsstraff.

Det har snart gått tre år sedan Vida Mehrannia fick samtalet som skulle förändra hennes liv för alltid. Hennes man Ahmadreza Djalali – iransk medborgare och då med permanent uppehållstillstånd i Sverige – arbetade som forskare på Karolinska Institutet i Stockholm och hade åkt till Iran för att delta i en workshop i katastrofmedicin vid universitetet i Teheran.

Den 25 april 2016, tre dagar innan han skulle resa tillbaka till, Sverige greps han. Först efter tio dagar fick han ringa ett samtal till familjen och meddela var han var.

– Det kom som en chock, säger Vida Mehrannia.

Ahmadreza Djalali anklagades för att ha samarbetat med Israels regering och gett dem känslig information om Iran – anklagelser som de iranska myndigheterna aldrig lagt fram något bevis för. Under de första månaderna utsattes han för intensiva förhör, utan att få tillgång till advokat.

 Ahmadreza Djalali dömdes till döden i oktober 2017.

Ahmadreza Djalali dömdes till döden i oktober 2017. Foto: Privat/AI

Den 21 oktober 2017 dömdes Ahmadreza Djalali till döden för ”korruption på jorden” – i en rättegång som döms ut som mycket bristfällig av Amnesty International.

Ahmadreza Djalalis fall är inte det enda i sitt slag. Medan de senaste åren bjudit på stora framgångar vad gäller avskaffandet av dödsstraffet internationellt, oroas människorättsaktivister över situationen i Iran, med ett bristfälligt rättssystem och ett utbrett användande av dödsstraff.

Efter Kina är Iran det land som utför flest avrättningar i hela världen – år 2017 avrättades minst 507 personer vilket var mer än hälften av alla rapporterade avrättningar i hela världen (Kina ej inräknat då de inte rapporterar sina avrättningar).

Liksom i Djalalis fall har många dömts till döden för vaga brottsrubriceringar som ”spridning av korruption på jorden” eller ”förolämpning av Profeten”. Undersökningar gjorda av Amnesty International visar att garantier för grundläggande rättvisa rättegångar i regel saknas i dödsstraffs-fall och att domstolarna ofta lutar sig mot ”erkännanden” som gjorts under tortyr.

Vida Mehrannia i Bryssel.

Vida Mehrannia i Bryssel. Foto: Charlotta Asplund Catot

Vida Mehrannia har fått stort stöd av Karolinska Institutet och Amnesty International i sin kamp att få dödsdomen mot hennes make upphävd, och för ett frisläppande. Stöd har också strömmat till från i Belgien och Italien, där Ahmadreza Djalali tidigare varit verksam som forskare.

Från den svenska regeringens håll är det tyst diplomati som gällt än så länge, berättar Vida Mehrannia.

I februari 2018 beviljade Sverige Ahmadreza Djalali svenskt medborgarskap. Även FN har krävt att Djalali frisläpps och EU har tryckt på genom olika politiska och diplomatiska kanaler. Men mer behöver göras.

– Vi behöver mer stöd från EU för att sätta press på Iran, säger Vida Mehrannia.

Vad finns det för utsikter att situationen i Iran ska förändras så att man kan förhindra att fler människor hamnar i Ahmadreza Djalalis situation i framtiden? Trots den mörka situationen finns det möjligheter till förändring av användandet av dödsstraff även i Iran, tror Mahmood Amiry-Moghaddam. Han är talesperson och grundare av organisationen Iran Human Rights och har även han kommit till Bryssel för att delta i världskongressen mot dödsstraff.

– Det är inte möjligt att ändra allt på en gång. Man måste ta ett steg i taget, säger han och pekar på två exempel där påtryckningar från omvärlden faktiskt har lett till begränsning av dödsstraffet i Iran.

Iran är ett av få länder i världen som fortfarande har offentliga avrättningar. Mahmood Amiry-Moghaddam, minns fortfarande när han som barn såg hängande kroppar på öppen gata efter en avrättning. ”Det enda syftet är att ingjuta skräck i befolkningen för att lättare kunna kontrollera dem”.

Iran är ett av få länder i världen som fortfarande har offentliga avrättningar. Mahmood Amiry-Moghaddam, minns fortfarande när han som barn såg hängande kroppar på öppen gata efter en avrättning. ”Det enda syftet är att ingjuta skräck i befolkningen för att lättare kunna kontrollera dem”. Foto: Charlotta Asplund Catot

Några år in på det nya millenniet fick en video med en kvinna som blev stenad till döds i Iran stor spridning över hela världen. Bilderna väckte starka reaktioner, under en period när Iran ville förbättra sina diplomatiska relationer med omvärlden. EU ställde som krav att Iran skulle upphöra med stening för att de ekonomiska relationerna skulle återupptas.

– De internationella påtryckningarna – politiskt och diplomatiskt – i kombination med ett starkt kampanjande från det civila samhället mot stening, gjorde att det politiska trycket blev för stort för Iran, säger Mahmood Amiry-Moghaddam.

År 2010 slutade Iran använda stening som avrättningsmetod.

Det andra exemplet ligger bara två år tillbaka i tiden. Sedan år 2010 har 3 241 personer avrättats i Iran för drogrelaterade brott. Efter ett massivt engagemang från det civila samhället för att lyfta den här frågan började EU och FN sätta press på Iran, bland annat genom att hota med att dra in projekt-finansiering i landet. 2017 ändrade Iran sin narkotikalagstiftning så att det krävs större mängder droger inblandade i brottet för att dödsstraff ska utfärdas.

– Under de senaste 40 åren är det här den enskilt viktigaste segern för att begränsa användandet av dödsstraff i landet. Det har räddat tusentals personer från att skickas i döden, säger Mahmood Amiry-Moghaddam.

”Om vi inte löser frågan med bristande mänskliga rättigheter i Iran kommer all framgång på andra områden i landet bara vara tillfällig”, säger Mahmood Amiry-Moghaddam, talesperson på organisationen Iran Human Rights.

”Om vi inte löser frågan med bristande mänskliga rättigheter i Iran kommer all framgång på andra områden i landet bara vara tillfällig”, säger Mahmood Amiry-Moghaddam, talesperson på organisationen Iran Human Rights. Foto: Charlotta Asplund Catot

Så förändring är möjlig, tror Mahmood Amiry-Moghaddam, men det krävs en konstant påtryckning från stater och en outtröttlig mobilisering av det civila samhället.

– Iran är inte Islamiska staten eller talibaner. Iran är pragmatiskt. Är det politiska priset för högt så lyssnar de, säger han.

Ett steg i taget alltså. Samtidigt rinner tiden ut för en efter en av de tusentals dödsdömda i Irans fängelser. För Ahmadreza Djalali har tiden i fångenskap med isoleringscell, tortyr och psykologisk press satt stora spår.

I början av sin fängelsetid hungerstrejkade han och tappade 22 kilo. Idag väger han endast 51 kilo. Sedan ett år tillbaka är Ahmadreza Djalali också svårt sjuk i misstänkt leukemi och behöver läkarvård.

– Men hittills har han nekats att åka till sjukhuset. Så nu driver vi också den frågan, att han ska få den vård han behöver, säger Vida Mehrannia.

Razieh Parandak-Bighams son Amir-Mehran Bigham avrättades i Iran 1988. Han var då 25 år och hade suttit i fängelse i sju år utan rättegång. ”Vi vet inte hur han avrättades, eller var han är begravd.”

Razieh Parandak-Bighams son Amir-Mehran Bigham avrättades i Iran 1988. Han var då 25 år och hade suttit i fängelse i sju år utan rättegång. ”Vi vet inte hur han avrättades, eller var han är begravd.” Foto: Charlotta Asplund Catot

Att vara anhörig till en dödsdömd innebär ett tungt ansvar. Mitt i sorgen och oron axlar Vida Mehrannia också rollen som aktivist i kampen för sin mans frigivning. Samtidigt tar hon nu ensam hand om familjen. Idag är dottern sexton år, sonen sju. Hur orkar hon?

– Jag är inte stark, men jag har helt enkelt inget annat val. Mina barn behöver mig, min man behöver mig, säger Vida Mehrannia.

För Vida Mehrannia var Brysselkongressen ett tillfälle att träffa andra aktivister och möta människor som kanske kan hjälpa henne i kampen för att få sin man frigiven. Men att plötsligt befinna sig bland människor med egen erfarenhet av långa fängelsestraff under dödsdom var inte odelat positivt.

– Första kvällen fick jag höra en massa vittnesmål om hur personer suttit fängslade i 16-20 år. Jag kunde inte riktigt ta in det – skulle det hända Ahmadreza, så skulle min son vara vuxen när hans pappa blir frigiven! Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan min man. Den natten sov jag inte mycket, säger Vida Mehrannia.

Text och bild: Charlotta Asplund Catot
[email protected]

Läs mer om Världskongressen mot dödsstraff i Bryssel (Amnesty Press 7 mars 2019)

Läs mer om Ahmadreza Djalali från Amnesty International

Årsrapport över dödsstraff i Iran 2018. (ECPM/Iran Human Rights)

Läs också

Nazanin Zaghari-Ratcliffe: UK's invoking of 'diplomatic protection' status welcomed (Amnesty International/UK 8 mars 2019)

Nazanin Zaghari-Ratcliffe: Iranian-Briton to get diplomatic protection (BBC 8 mars 2019)

Demonstration mot avrättningarna i Iran under världskongressen mot dödsstraff i Bryssel.

Demonstration mot avrättningarna i Iran under världskongressen mot dödsstraff i Bryssel. Foto: Charlotta Asplund Catot

Fakta/ Dödsstraff i Iran 2017

Iran är det land i världen som, näst efter Kina, avrättar flest människor. År 2017 avrättade Iran minst 507 personer (501 män och sex kvinnor). Iran stod därmed för mer än hälften av alla bekräftade avrättningarna i hela världen. Minst fem personer var minderåriga. 31 stycken avrättningar var offentliga.
Källa: Amnesty International

Läs mer om dödsstraffet från Amnesty Press

I väntan på avrättning – ett brandtal mot dödsstraffet (4 mars 2019 – även i nummer 1/2019)

Döden uppskjuten (29 november 2017 – även i nummer 4/2017)

En kamp på liv och död (Amnesty Press 29 november 2017 – också i nummer 4/2017)

Amnestys 40-åriga kamp mot dödsstraffet (AMD:s seminarium den 10 oktober 2017 – Amnesty Press 19 oktober)

Maldiverna: De första avrättningarna sedan 1954 kan komma ”inom några dagar” medan den politiska krisen i landet skärps (2 augusti 2017)

En lång kamp mot dödsstraffet (Intervju med Lars Åke Augustsson 7 december 2016 – även i nummer 4/2016)

Efter tortyren och dödsdomen: Nu ser Moses Akatugba ljust på framtiden (3 december 2016)

Proteststorm mot avrättningar i Indonesien (29 juli 2016)

Dramatisk ökning av avrättningar (nummer 2/2016)

Det overkliga dödsstraffet (Intervju med Carina Bergfeldt nummer 2/2015)

Fri från dödscell – nu kämpar han mot dödsstraffet (25 oktober 2013)

Manifestation mot dödsstraff (15 oktober 2013)

Fri efter 18 år (11 maj 2011)

Sista avrättningen i Sverige uppmärksammades bildligt (24 november 2010)

Caroll Pickett 95 avrättningar senare: Fängelseprästen som bytte åsikt (11 oktober 2010)

Kerry Max Cook- oskyldig men satt 20 år i dödscell (20 november 2009)

Plädering mot dödsstraff (Amnesty Press 20 januari 2009)

Brott, straff och vedergällning (21 november 2006)

Kampanjdag mot dödsstraff (12 oktober 2006)

En fin dag för en hängning (nummer 3/2005)

22 år i dödscell – oskyldigt dömd (2 november 2004)

Uzbekistan: Om tortyr, godtyckliga avrättningar och de anhörigas osvikliga kamp (27 oktober 2004)

En strimma ljus i dödsskuggans dal (nummer 4/2004 – reportage av Lars Åke Augustsson från Uganda)

reportage | 2019-03-09
Av: Charlotta Asplund Catot