Låt oss fira!

När den internationella kvinnodagen 8 mars närmar sig har svenska Amnesty goda skäl att fira. Det är tre år sedan den globala kampanjen Stoppa våldet mot kvinnor inleddes och glädjande nog börjar vi skönja konkreta resultat på hemmaplan.

Förändringar kommer inte av sig själva. De positiva steg som nu tas från politiskt håll har framtvingats genom år av hårt arbete från kvinnorörelsen. Svenska Amnesty har, som ny aktör på området, kunnat bidra genom att belysa mäns våld mot kvinnor ur ett tydligt människorättsperspektiv och »översätta« folkrättsliga principer till konkreta politiska krav. Krav som vi i lika grad har riktat till regeringen och kommuner – och delvis fått gehör för.
Mycket av vårt arbete i Sverige har handlat om att våldsutsatta kvinnor ska få stöd och fullgott skydd, oavsett var de bor. Vi har blottlagt hur alltför många kommuner valt att inte prioritera arbetet för kvinnofrid trots deras lagstadgade skyldigheter.

Det som har slagit mig under kampanjens gång är hur de lokala Amnestygrupperna »tagit ombord« det här arbetet med stort engagemang och kreativitet. Runt om i landet har Amnestymedlemmar bedrivit opinionsbildning, politiskt påverkansarbete, utbildat, manifesterat, debatterat och på uppseendeväckande sätt visualiserat frågan om mäns våld mot kvinnor. Eventuella tveksamheter som funnits tycks ha ersatts med ökad kunskap hos många av våra medlemmar, förtroendevalda och anställda. Kanske kan man bäst beskriva det som en kollektiv resa för organisationen, där alltfler har öppnat ögonen för att mäns våld mot kvinnor är en människorättskränkning som utgör ett mycket allvarligt och omfattande samhällsproblem. Och att Amnesty kan – och ska – vara pådrivande för att förändra situationen, även i Sverige.

Katarina Bergehed är kampanjsamordnare i Amnesty.

Vårt arbete har bidragit till att politiker i kommuner, riksdag och regering uppmärksammat brister i kommunernas arbete för kvinnofrid. År 2005 tillsatte den förra regeringen en utredning om hur socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor ska stärkas och förbättras. I januari i år lade den nya regeringen fram en proposition utifrån utredningens betänkande. Amnesty är positiv till flertalet av förslagen, som syftar till att våldsutsatta kvinnor i framtiden ska erbjudas ett likartat och gott stöd – oavsett var de bor.

Problemet är dock att inte heller det nya lagförslaget uttryckligen anger kommunernas skyldighet att tillhandahålla fullgott skydd. Det kommunala självstyret innebär enligt vår mening att kommunerna har frihet att själva bestämma hur man säkerställer att skyddat boende finns att tillgå. Man kan till exempel samverka med ideella kvinnojourer eller inrätta ett gemensamt kriscenter tillsammans med andra kommuner. Men självbestämmandet ger ingen rätt för kommuner att förbise skyddsaspekten och slippa kostnader för att skydda kvinnors liv och säkerhet. Eller att likställa skydd med »tak över huvudet« med följd att våldsutsatta kvinnor och deras barn hänvisas till campingstugor eller vandrarhem i situationer då de ser sig tvingade att fly sina hem.

Att särskilt framhålla skyddsaspekten motiveras också av att tillgången till skyddat boende för våldsutsatta kvinnor med särskilda behov, såsom missbrukande kvinnor och kvinnor med fysiska eller psykiska funktionshinder, är mycket bristfälligt i flertalet av landets kommuner idag.

Trots framgångar återstår en hel del arbete för att alla kvinnors rättigheter ska respekteras och skyddas – ända in i de svenska sovrummen. Men innan vi fortsätter med arbetet – låt oss hämta nya krafter genom att fira vad vi faktiskt åstadkommit. Det är vad den internationella kvinnodagen handlar om!

Katarina Bergehed