Livet klättrar över muren på Västbanken

Med empatiskt närliggande vardagsreferenser kommer filmen ”Muren” till oss med en historia som trots sina styrkor ändå är något för dramaturgiskt förutsägbar och därmed aningen för tillrättalagd och tam för att kunna krama alla känslor ur sitt tacksamma ämne. Men både skådespelet såväl som den tragiska historien och dess drivande kärlek biter ändå tag tillräckligt i känslorna för att filmen ska bli värd sin speltid och stanna kvar i minnet.

filmer | 2014-10-27
Av: Andreas von Scherling
Leem Lubany och Adam Bakri i Muren.

Leem Lubany och Adam Bakri i Muren. Foto: Studio S Entertainment

Film: Muren (Omar)
Regi: Hany Abu-Assad
Manus: Hany Abu-Assad
Skådespelare: Adam Bakri, Leem Lubany, Waleed Zuaiter
Land: Palestina
Längd: 96 min

Filmen om Omar är en vardagsnära och humaniserande film om såväl terroristen som frihetskämpen. Det är en film som i sitt känsloregister pendlar mellan att vara både varm och mellan att uppvisa den svalt tragiskt drivande rädslan och sorgen som dagligen föder konflikten på nytt runtom muren genom alla dess uppdämda möten. Och sannolikt så är det också just denna filmiska ambition att porträttera den desperata människan på båda sidor snarare än till att helt ta ställning i konflikten som har gjort att filmen har funnit sin väg – från filmatiseringens första dagar i Israel till att via Cannes och nominering för bästa utländska film vid årets Oscarsgala, även visas upp i FN-skrapan i New York.

Berättelsen handlar om Omar som under dagarnas gång arbetar som bagare och ofta med stor risk klättrar över muren på Västbanken för att uppvakta sin förälskelse Nadia. Under nätterna är han med om våldsamma vedergällningar mot de upplevda plågoandarna, israelerna, tillsammans med sina två barndomsvänner Tarek och Amjad. En dag gör polisen en räd och griper Omar. Han ställs här inför ett val. Antingen väljer han att samarbeta med de israeliska myndigheterna genom att svika och förråda sina närstående, eller också så förblir han fängslad anklagad för mordet på en israelisk soldat.

Regissör Abu-Assad satte sig först på den filmiska kartan genom filmen ”Paradise Now” (2005) med historien om två barndomskompisar som blir rekryterade till att utföra självmordsbombningar i Tel Aviv. Med denna film återvänder han alltså efter sin misslyckade Hollywood-parentes till beprövad mark med ytterligare en historia om konflikten mellan palestinier och israeler, och om alla de människor som mer eller mindre ofrivilligt har hamnat där mitt emellan tillsammans med medföljande samhällsroller att förhålla sig till och spela ut.

I kölvattnet av ”Paradise now” kan man dock fråga sig om det finns någon ytterligare kapacitet till att berätta andra typer av historier hos regissören och manusförfattaren Abu-Assad. Mycket känns nämligen väl igen ifrån tidigare alster, vilket gör att man känner tidigt under filmens speltid vartåt historien är på väg. Men när man väl har nått fram till eftertexternas svärta så är man dock mestadels glad över att ha varit med på vägen dit. Vägen därifrån kan vi bekymra oss för att staka ut en annan dag.

Andreas von Scherling
andreas.von.scherling@amnesty.se

filmer | 2014-10-27
Av: Andreas von Scherling