I skuggan av folkmordet 1995

Lördag 11 juli kommer världens blickar återigen riktas mot staden Srebrenica i östra Bosnien. 20 år har gått sedan staden intogs av den bosnienserbiska armén under ledning av Ratko Mladic. Under kort tid mördades över 8 000 bosniakiska män. Amnesty Press har besökt Srebrenica. Detta är den första av två artiklar.

reportage | 2015-07-10
Av: Christina Wassholm
Vladimir Putin hyllas av bosnienserber för att Ryssland motsätter sig att FN:s säkerhetsråd fördömer folkmordet i Srebrenica 1995.

Vladimir Putin hyllas av bosnienserber för att Ryssland motsätter sig att FN:s säkerhetsråd fördömer folkmordet i Srebrenica 1995. Foto: Jodi Hilton

Den diskreta skylten vid gränsövergången som förkunnar att vi är i Bosnien och Hercegovina följs av en tio gånger så stor skylt som hälsar oss välkomna till Republika Srpska, den serbiska entiteten som bildades efter Daytonfreden 1995. Vi kör söderut längs med floden Drina, på den bosniska sidan. Vattnet är grönblått och de serbiska bergen på andra sidan är täckta av lummig skog.

I utkanten av Srebrenica möts vi av en annan skylt. Det är ett porträtt av en bister Vladimir Putin som stirrar från busshållplatsen. I överkanten står det ”Det östliga alternativet” och i botten ”Republika Srpska”. Affischerna har precis kommit upp och är en kommentar till det politiska spelet om den FN-resolution om Srebrenica som Storbritannien lade fram inför 20-årsminnet.

Serbien och Republika Srpska, opponerar sig mot att händelserna i Srebrenica i juli 1995 kallas för folkmord i texten och i säkerhetsrådet fick de stöd av Ryssland som lovade att inlägga veto. Den 8 juli röstade FN:s säkerhetsråd om resolutionen. Tio länder röstade för. Kina, Nigeria, Angola och Venezuela lade ned sina röster. Rysslands veto gjorde att resolutionen föll.

Camil Durakovic är borgmästare i Srebrenica, den ende muslimen som är borgmästare i Republika Srpska.

Camil Durakovic är borgmästare i Srebrenica, den ende muslimen som är borgmästare i Republika Srpska. Foto: Jodi Hilton

Två enkelriktade gator i vardera riktningen omringar Srebrenicas centrum. Snett mittemot mataffären ligger kommunhuset, längre upp på torget finns en moské, och strax ovanför en ortodox kyrka. Fortfarande är många hus helt eller delvis förstörda. Mer än 6 000 hus totalförstördes under kriget.

Borgmästaren, Camil Durakovic, tar fram miniräknaren och får fram att det skulle behövas 3 miljarder konvertibla mark, ungefär 1,5 miljard euro, för att bygga upp dem alla igen. Och vem ska bo i dem?

Befolkningen i Srebrenica är kanske en femtedel mot vad den var före kriget. Kommunen hade år 1991 drygt 36 000 invånare, varav 75 procent var bosniaker (muslimer) och 22 procent serber.

Camil Durakovic menar att man inte kan ha ett 20-årsperspektiv när man pratar om Srebrenicas återhämtning. Det var först runt millennieskiftet som de första återvändarna kom, och de första fem åren var säkerhetssituationen sådan att de behövde polisbeskydd. Det är egentligen bara de senaste tio åren som man kan prata om något slags normalt liv i kommunen, menar han.
– Vi har mycket kvar att göra för att skapa minimala förutsättningar för människors liv, för återvändare, säger Camil Durakovic.

Adisa Dervisevic-Imer med dottern Selma.

Adisa Dervisevic-Imer med dottern Selma. Foto: Jodi Hilton

Adisa Dervisevic-Imer, 29-årig mamma till 3-åriga Selma, flyttade till Srebrenica för ett år sedan. Hennes man är härifrån, och ville tillbaka. Adisa tillbringade kriget i olika källare i en förort till Sarajevo. Genom sin man, som förlorade flera familjemedlemmar i folkmordet, är hon nu en del av Srebrenicas berättelse.

– Tiden här delas upp i före och efter kriget. Det dyker upp i så gott som varje samtal, och så kommer det nog att vara så länge det finns människor som genomlevde det, säger hon.

Adisa Dervisevic-Imer saknar bageri och köttaffär i staden och aktiviteter för barn. Men är glad för deras stycke jordbruksmark en bit från centrum, där de odlar hallon. Hon bjuder på hemgjord jordgubbssaft och turkiskt kaffe. Själv fastar hon under ramadan. Varken hon eller maken har stadiga jobb; han gör tillfälliga byggjobb, hon hoppar in på förskolan. Hon visar stolt det nyrenoverade badrummet i huset. En vattenläcka i köket måste åtgärdas. Hon hoppas att de ska kunna leva av hallonodlingen, annars måste de kanske flytta igen.

Borgmästaren tror mer på jobb än på försoningsprojekt. Srebrenica har rikliga naturresurser i form av skog och metall, men en hel generation yrkeskunnigt folk försvann med kriget. Det går långsamt att få fart på industrier igen.

I Srebrenica har ingen glömt vad som hände 1995.

I Srebrenica har ingen glömt vad som hände 1995. Foto: Jodi Hilton

Alldeles oavsett arbetstillfällen är det svårt att undvika spänningar mellan bosniaker och bosnienserber den här tiden på året. Återigen hamnar Srebrenica i korselden mellan internationella samfundet och grannländerna. Och det får förstås konsekvenser i kommunen. Förutom Putin-affischerna har det också dykt upp hatgrafitti på muslimska hus och en glänsande ny skylt på stadens minnesplats från andra världskriget säger att serber blev utsatta för folkmord av kroater och muslimer.

Camil Durakovic är den enda bosniakiska borgmästaren i Republika Srpska, och beskriver relationen till den politiska ledningen i Banja Luka som ansträngd. Han är utbildad jurist och säger om den glänsande skylten och det påstådda folkmordet 1942:
– Bevisa det i rätten och jag accepterar det. Vi kan inte ha domstolar och domar och sedan förkasta dem för att det inte passar oss.

Mladen Kojic har intervjuat 100 unga invånare i Srebrenica.

Mladen Kojic har intervjuat 100 unga invånare i Srebrenica. Foto: Jodi Hilton

30-årige bosnienserben Mladen Kojic har nyligen intervjuat 100 unga Srebrenicabor i sin hemstad för webbportalen e-srebrenica. Kanske visar dessa videointervjuer bäst bilden av dagens Srebrenica. En efter en av de intervjuade säger att det är jobb, och att fler flyttar in istället för bort, som staden behöver. Några orkar inte vänta på bättre tider, och planerar sin framtid någon annanstans. Mladen Kojic tänker själv i liknande banor.

– Om jag spanar mot framtiden så ser den inte särskilt bra ut, det inser ju varje vettig människa. Antagligen kommer jag att lämna landet. Vad har mitt hemland gett mig? Ingenting, säger han.

Det är sent på kvällen när vi pratar i lilla hotellet Misirlijes restaurang. Vid borden bredvid sitter andra utländska journalister och fotografer. Det är den tiden på året. Liksom många av de ungdomar han intervjuat vill Mladen Kojic också försvara sin stad. ”Lämna oss i fred” säger en av de intervjuade. Budskapet är riktat till både politiker och internationella samfundet som de tycker använder Srebrenica för politiska syften. Media får sig en släng kritik. Mladen Kojic härmar journalister som letar efter rätt ”case”; ”Är du serb?” ”Muslim?” ”Var var du 1995?”. Han tycker att alla skriver samma ytliga berättelser och petar runt i såren hos folk.

Och det är med blandade känslor vi kör upp till bergsbyn Bajramovici några kilometer från Srebrenicas centrum. Där väntar Refija Hadzbulic och Nura Mustafic som båda förlorade sina söner och män i kriget och blev ensamma kvar. Men ganska direkt säger Nura Mustafic:
– Det är klart vi måste prata om det som hände! Hade vi inte pratat hade vi inte haft minnesplatsen i Potocari nu.

Nura Mustafic och Refija Hadzbulic förlorade bägge anhöriga 1995.

Nura Mustafic och Refija Hadzbulic förlorade bägge anhöriga 1995. Foto: Jodi Hilton

De är båda med i organisationen Srebrenicas mödrar och har stridit för att få ersättning, erkännande och för att sanningen om folkmordet ska komma fram. Deras anhöriga har hittats och begravits, med undantag för en av Nura Mustafic tre söner, som fortfarande är saknad.

De har blivit varandras allt, grannar sedan 40 år tillbaka, och de återvände tillsammans efter tiden som flyktingar i Tuzla. De möttes av stenkastning då, men Nura Mustafic berättar att hon tänkte: ”Vi är starkare än dem, de kan inte göra mig någonting. Jag har redan förlorat allt.”

I byn, som ligger uppe bland molnen, omgiven av grönklädda berg, bodde 40 familjer innan kriget. Nu bor här fem familjer, och så Nura och Refija. De har varsitt hus, men sover båda hos Refija, det känns tryggast så. Att flytta är inget alternativ.

– Jag vill bo där mina barn har sprungit, säger Refija, och Nura nickar medhåll, och lägger till:
– Och i mitt land, som heter Bosnien och Hercegovina från norr till söder, från öst till väst. Republika Srpska!, säger hon och fnyser.

Nura Mustafic och Refija Hadzibulic är aktiva i Srebrenicas mödrar.

Nura Mustafic och Refija Hadzibulic är aktiva i Srebrenicas mödrar. Foto: Jodi Hilton

Vi stannar i Bijeljina, Republika Srpskas andra största stad, för att äta på vägen tillbaka till Belgrad. En liten cevabdzinica serverar perfekt grillade köttfärsjärpar med hackad rå lök och oljigt grillat pitabröd. Restaurangen ligger mitt emot stadsparken, på huvudgatan som heter Serbiska arméns gata. Kriget är över men slaget om historien pågår än.

Text: Christina Wassholm
christina@raketa.se

Foto: Jodi Hilton

Läs Christina Wassholms andra artikel
Folkmordet i Srebrenica juli 1995 – fortsatt politisk strid (10 juli)

Läs också
Bosnien Hercegovina: Det som skedde i Srebrenica var ett folkmord (Amnesty International 9 juli)

Läs mer om Bosnien från Amnesty Press
Den historiska domen om Nederländernas ansvar för Srebrenica (24 februari 2014)

”Jag hade en son, nu finns han inte mer” - Amnesty Press i Srebrenica 17 år efter folkmordet (20 juli 2012)

40 000 sörjande samlades i Srebrenica (11 juli 2011)

Anklagas för delaktighet i massakern i Srebrenica - greps i Frankrike (6 februari 2011)

Massgravar på Balkan: Kvarlevor efter 250 försvunna muslimer återfunna utanför Visegrad (9 september 2010)

15 år efter massakern - de reste från Belgrad till Srebrenica (15 juli 2010)

Friande dom mot Oric fördöms av serber (5 juli 2008)

Film på massaker kan innebära ny bevisning mot Milosevic (2 juni 2005)

De största krigsförbrytarna saknas (Amnesty Press nr 1/2005)

Nederländerna: Direktsända TV-förhör om Srebrenica ( 11 november 2002)

Haagtribunalens viktigaste rättegång - men först 2004 väntas en dom mot Milosevic (Amnesty Press nr 2/2002)

Tre muslimer greps efter hemligt åtal (Amnesty Press 3 augusti 2001)

reportage | 2015-07-10
Av: Christina Wassholm