Slavarnas röst i världen

På premiären den 29 januari under Göteborgs filmfestival, bjöd regissörerna Hélène Aastrup-Samuels och Bo Harringer också in till ett seminarium efter filmen där de tillsammans med Paule Rigaud från Amnesty Internationals franska sektion skulle diskutera ämnet.

Filmen gjordes, enligt regissörerna själva, för att slavarna skulle få en röst i världen. Denna röst är minst sagt välbehövd. De mauretanska slavarna lever, som man mycket noga fick följa i filmen, under minst sagt inhumana förhållanden. De har ingen rätt till något men har däremot otaliga skyldigheter gentemot sina ägare.

Majoriteten av slavarna är kvinnor och deras barn. Föds man av en kvinnlig slav ägs man omedelbart av hennes ägare. Det spelar sedan ingen roll om det är ägaren själv som är far till barnet. Ägaren äger nämligen inte bara rätten att använda sina slavar till arbete utan får även utnyttja dem sexuellt vilket gör att en stor majoritet av alla slavar ägs eller säljs av sina egna fäder.

I filmen får man också följa två eldsjälar som arbetar för hjälporganisationen SOS Esclaves, (SOS Slav). SOS Esclaves arbetar på ett flertal olika sätt för att förhindra slaveri.

Diskrimineringen av slavar som rymt från sina ägare, eller som är barn till slavar som rymt, är oerhört stor i Mauretanien och SOS Esclaves försöker på så vis också hjälpa dessa till en dräglig tillvaro.

Bilal är född slav. Nu har han rymt.

SOS Esclaves arbete är dock inte lätt eftersom de hela tiden arbetar under hot om att arresteras. Slaveriet i Mauretanien är nämligen tabubelagt och myndigheterna måste därför dölja hjälporganisationerna för omvärlden eftersom dessa visar på att ett utbrett problem finns. De mauretanska myndigheterna förnekar all form av slaveri i landet, i alla tider.

I filmen fick man inte bara möta de som arbetar mot slaveriet utan också slavar, både kvinnor och barn som rymt från sina ägare, och höra deras berättelser. De flesta av dem hade lyckats fly men deras familjer var kvar på gården och även här försöker SOS Esclaves hjälpa till genom att "frita" deras familjemedlemmar.

Filmen fick mycket applåder av det hundratalet besökare och ytterligare två utsålda visningar visades under filmfestivalen.

Seminariet var dock inte lika välbesökt som filmen men ett trettiotal intresserade dök upp. Precis i början av seminariet kom frågan om varför filmen gjordes i just Mauretanien. Svaret var skrämmande enkelt.

Att hitta en slav i ett mauretanskt hem är lika lätt som att hitta en TV i ett svenskt hem. Men eftersom slaveriet är tabubelagt är ägarna väl medvetna om att de inte får prata om sina slavar som slavar utan kallar dem istället sina barn, släktingar eller i några få fall tjänare.

På seminariet berättades också att slaveriet har stort stöd bland den mauretanska befolkningen och att det finns många som vill ha slaveriet kvar, även om det självklart inte talas om det öppet.

Landets befolkning består av ett flertal olika folkgrupper och rasismen är utbredd. Maktfördelningen är inte heller helt jämn. Hela 80 procent av makthavarna är moorer, de som innehar slavar. De olika folkgrupperna anses ha olika sysslor eller uppgifter som sedan lever vidare i familjerna.

Slaveriet upplevs ungefär som ett kastsystem och man menar att utan sina ägare skulle slavarna dö av hunger. Också de religiösa ledarna menar att slaveriet ska finnas i mauretansk kultur och lutar sig tillbaka på Koranen, där de hävdar att det står att man får inneha slavar.

De religiösa ledarna hävdar också att man inte kan avskaffa slaveriet utan att ge ersättning till ägarna och idag är det faktiskt flera slavar som köper sig fria. Slaveriet har varit förbjudet sedan 1981 i landet men det är inte kriminellt att inneha slavar och det är där den första förändringen måste ske. Press måste sättas på landets regering, både utifrån och från media.

Amnesty International, AI, har i nära 15 år velat komma in i Mauretanien för att undersöka förhållandena men har alltid nekats av myndigheterna och gör det fortfarande. Sedan två år tillbaka har AI arbetat ut en stor rapport om slaveriet i Mauretanien med hjälp av andra organisationer inne i landet och folk som kommit därifrån.

Arbetet går också ut på att sätta ljus på SOS Esclaves och stödja deras arbete och ett framtida samarbete håller på att arbetas fram. Dessvärre är det svårt att få folk intresserade av Afrika och då framför allt de nordvästra delarna, där Mauretanien ligger.

Text: Sanna Andersson
Bild: Göteborgs filmfestival