Företagen och ansvaret för respekt för mänskliga rättigheter

Vad har företag för ansvar när det gäller mänskliga rättigheter egentligen? Och krävs det hårdare internationella regler? De frågorna diskuterades när Amnesty Business Group bjöd in till en temadag om företag och mänskliga rättigheter på ABF-huset i Stockholm.

reportage | 2013-11-22
Av: Lisa Olsson
Nina Vollmer från Amnesty Business Group.

Nina Vollmer från Amnesty Business Group. Foto: Lisa Olsson

Nina Vollmer på Amnesty Business Group (ABG) menar att folkrätten inte har hängt med i den nya globaliserade världens verklighet, eftersom det inte finns några bindande regler och lagar:
– Det är väldigt problematiskt när man inte vet vem som bär ansvaret. Stater och företag agerar ofta i samförstånd. Staten har kanske blivit beroende av investeringarna och har därför svårt att agera. Därför är det extremt viktigt med due diligence, att företag tar sitt ansvar och gör konsekvens- och riskanalys, till exempel när de ska starta företag i ett annat land.

Amnesty har tre huvudsakliga mål när det gäller företag och människorättsfrågor; att förhindra kränkningar, att drabbade personer får bättre tillgång till rättvisa, till exempel att kunna stämma företag och få ekonomisk ersättning och en förbättrad lagstiftning för att ställa företag till svars.

– Vårt fokus är på råvaruutvinningsbranschen, även om det förstås finns stora brister även inom andra branscher. Medvetenheten måste bli större kring vad som faktiskt finns i din mobiltelefon. Inom råvaruindustrin handlar det ofta om kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och boplats, säger Nina Vollmer.

Théo Jaekel på Swedwatch

Théo Jaekel på Swedwatch Foto: Lisa Olsson

Juristen Théo Jaekel arbetar som researcher på Swedwatch och han var med på temadagen för att berätta om Ruggieprinciperna, som är FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Professor John Ruggie har varit ansvarig för principerna som presenterades 2011 och antogs enhälligt av FN:s råd för mänskliga rättigheter.

– Principerna bygger på tre viktiga pelare; statens skyldighet att skydda enskilda individer, företags ansvar att respektera mänskliga rättigheter och att det ska finnas tillgång till effektiva rättsmedel och klagomålsmekanismer för drabbade.

Att man har valt att skriva att företag har ansvar istället för skyldighet ses av många som en svaghet i Ruggieprinciperna, som inte heller har några sanktionsmöjligheter. Företagens ansvar innebär bland annat att de måste ha ett offentligt policyåtagande som är antaget på högsta nivå och att de ska genomföra riskanalyser kontinuerligt under hela processen.

– Det är dessutom viktigt att riskanalyserna görs där de största riskerna finns, vilket kan vara långt ned i ledet av affärspartners, säger Théo Jaekel.

Företag kan bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter på flera olika sätt. De kan orsaka negativ verkan direkt genom att till exempel diskriminera eller släppa ut gifter och föroreningar. De kan också bidra till kränkningar tillsammans med andra aktörer, till exempel underleverantörer. Dessutom kan de genom sina affärsförbindelser stå i direkt samband med människorättskränkningar, till exempel genom att sälja utrustning till ett företag som begår människorättsbrott.

Moderatorn Parul Sharma

Moderatorn Parul Sharma Foto: Lisa Olsson

OECD har också riktlinjer och här finns även en klagomålsmekanism, nationella kontaktpunkten, NKP, som vem som helst kan vända sig till. Principerna är dock inte juridiskt bindande och NKP har således inga sanktionsmöjligheter. Svenska NKP har hittills inte tagit något fall vidare, trots att anmälningar har kommit in.

– Jag tror att det finns en rädsla att peka ut företag eftersom vi inte har någon sådan tradition i Sverige. Efter anmälningarna har företagen gjort förbättringar och därför väljer NKP att inte gå vidare, säger Théo Jaekel.

Under temadagen den 10 november visades dokumentärfilmen The stinking ship som handlar om hur företaget Trafigura dumpar giftavfall i Elfenbenskusten. Amnesty International har tillsammans med Greenpeace publicerat en rapport om fallet, The toxic truth, och Kathleen McCaughey från svenska sektionen av Amnesty berättade om hur Trafigura har försökt tysta ned tragedin, där flera människor dog och tusentals drabbades på andra sätt.

– Trafigura i Amsterdam har dömts men bara för själva exporten som bröt mot lagen. Resten har de betalat av för att slippa problem. Pengarna har dock försvunnit på vägen genom korruption och de drabbade har inte fått någon hjälp, berättar hon.

Det är viktigt att lyfta fram de ojämna maktförhållandena i Trafigurafallet – som även stämmer in på många andra fallet. Ett rikt företag kan lätt anlita de bästa juristerna i världen. Dessutom vet de exakt vad giftavfallet innehåller, vilket de drabbade inte har fått veta.

– Vi har räknat ut att Trafigura har förlorat stort på det här och då menar jag inte bara goodwill. Rent ekonomiskt hade det varit billigare för dem att göra rätt från början, påpekar Kathleen McCaughey.

Kathleen MaCaughey på Amnesty

Kathleen MaCaughey på Amnesty Foto: Lisa Olsson

Senare under temadagen organiserades en paneldebatt med Théo Jaekel, Kathleen McCaughey, Amanda Jackson som är koncernstrateg för mänskliga rättigheter och hållbarhet på Swedbank, Anders H Nordström som är senior hållbarhetsrådgivare på ABB och Reinhilde Weidacher som är chefsresearcher på Ethix. Parul Sharma på CSR Sweden var moderator. Den nationella kontaktpunkten var något som diskuterades.

– Det är pinsamt med en funktion som inte används, särskilt när det gäller något så viktigt som mänskliga rättigheter, menar Anders H Nordström.

Lagstiftning eller frivillighet – blir företagen bättre av reglering? Frågan verkade inte helt lätt för panelen att besvara. Reinhilde Weidacher menade att trenden är på väg mot lagstiftning men att det är viktigt att frågan får en mognad:

– Det har inte alltid slagit rätt med lagstiftning. Risken finns att man nöjer sig med en för låg nivå. Men något är på väg att hända och det finns större kunskap nu. Ofta är det dock en konkret händelse – en skandal – som gör att diskussionen väcks, säger hon.

Panelen med Théo Jaekel på Swedwatch, Amanda Jackson på Swedbank, Reinhilde Weidacher på Ethix, Kathleen MacCaughey på Amnesty och Anders H Nordström på ABB.

Panelen med Théo Jaekel på Swedwatch, Amanda Jackson på Swedbank, Reinhilde Weidacher på Ethix, Kathleen MacCaughey på Amnesty och Anders H Nordström på ABB. Foto: Lisa Olsson

Amanda Jackson poängterade hur viktigt det är att man integrerar hållbarhetstänket i kärnverksamheten, till exempel i inköpsprocessen.

– Det här är alldeles för viktiga frågor för att det ska vara frivilligt, menar Kathleen MacCaughey och får medhåll av Théo Jaekel, som anser att det är hög tid att lagstifta.

Panelen diskuterade också hur man bäst använder sig konsumentmakt.

Filmen The Stinking Ship visades

Filmen The Stinking Ship visades Foto: Lisa Olsson

– Konsumenttrycket är relativt litet, även efter skandaler. Jag tror att det kan vara komplext för en kund att förstå hela processen kring hur ett transnationellt företag jobbar. Men det finns möjlighet att påverka om man ställer krav, säger Amanda Jackson och får medhåll av Reinhilde Weidacher som tycker att man som kund inte ska avskräckas av komplexiteten.

Enligt Kathleen McCaughey är det viktigt att ligga på istället för att bojkotta:
– Vid bojkott är risken stor att det blir en icke-fråga för företaget. Mitt tips till konsumenter är att ställa krav.

Text och bild : Lisa Olsson

reportage | 2013-11-22
Av: Lisa Olsson