När kommer revolutionen till Iran?

reportage | 2011-06-29

På ytan är det lugnt i dagens Iran.

I Nordafrika och Mellanöstern har repressiva regimer utmanats under vintern och våren. I Iran har dock regimen behållit greppet över medborgarna. Amnesty Press har besökt Iran och träffat aktivister som gick ut på gatorna 2009.

Det första som slår en i Teheran är bergen. Snöklädda, så nära. Vi hoppar in i en delad taxi – här fungerar taxibilarna som minibussar – och vandrar upp till klipporna. Där, bortom de vanliga vandrarnas åsyn, kan man som tjej äntligen ta av sig slöjan. Iranska klättrare är inte vidare religiösa.
Jag är i Iran för första gången och har turen att bo hos klipska 27-åriga
Mina , som var del av Gröna Rörelsen efter presidentvalet 2009, och även deltog i demonstrationerna i våras. Mina har något så ovanligt som egen lya, en etta i södra Teheran, med öppen planlösning och asiatisk toa. Egentligen tillhör lägenheten hennes moster, annars hade det inte gått. Många ungdomar bor kvar i föräldrahemmet, då eget boende oftast äter upp hela lönen, som i typfallet ligger runt motsvarande 500 USA-dollar i månaden. Det är svårt att förstå hur folk får det att gå runt, då en kopp kaffe kan kosta fyra-fem dollar.
Mina jobbar som sekreterare på ett statligt bolag, ett oinspirerande jobb som dock ger en stadig inkomst i en tid då hälften av landets unga kvinnor är arbetslösa, enligt en uppskattning.Sedan 1990 har ungdomsarbetslösheten fördubblats.

Men att få ett statligt jobb, eller för den delen en studieplats på universitetet, kräver att man är tillräckligt islamsk.
– De vill se dig be, förklarar min vän Asfareen, som tillhör landets lilla religiösa grupp zoroastrier, och tvingades lämna sin utbildning och gå i landsflykt efter att regimen kommit på henne med att skriva för ett religiöst magasin.

Sommaren 2009 var legendarisk för Mina. För första gången på ett decennium var hon ute och demonstrerade och det så gott som varje dag i ett halvår. Protesterna började efter presidentvalet, då den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad anklagades för valfusk av oppositionen, ledd av den förre premiärministern Mir-Hossein Mousavi.
– Tre miljoner människor var ute på gatorna, det var helt otroligt, vi trodde att nu måste det bli en ändring, minns Mina.
Men icke. Demonstrationerna slogs ner och tusentals människor fängslades.

Sedan 1979 har prästerskapet haft ett starkt grepp över Iran. Bilder på
Khameini och Khomeini finns överallt.

– Det har lett till en radikalisering av den Gröna rörelsen”, berättar professor Abbas Milani, ansvarig för Iran Democracy Project vid Stanforduniversitetet i Kalifornien.
Han ser de iranska massdemonstrationerna – unika i sin storlek - som ett viktigt förspel till den arabiska våren 2011.
Revolutionerna i Tunisien och Egypten i år gav den iranska proteströrelsen ny vind i seglen, och i mitten av februari var de ute på gatorna igen.
Nu var de bättre organiserade, berättar Faraz Sanei från Human Rights Watch, de hade ledare och till och med ansökt om demonstrationstillstånd. Men det spelade i händerna på regimen, vars ordningsmakt satte ledarna Mousavi och Mehdi Karoubi i husarrest och kunde parera protesterna effektivare.
– De slog ned på dem innan de hann nå en kritisk massa, säger Faraz Sanei.
Trots nederlaget har demonstrationerna fört med sig gott.
– Det finaste som hänt de här sista två åren är att vi har börjat tala med varandra igen, menar Miriam.

Bokförsäljning i Shiraz. Det finns ett rikt kulturliv i Iran trots begränsningarna från regimen.

Att vara uppvuxen i ett land utan organisationsfrihet där grannen kan vara angivare har sått djup misstro bland befolkningen. Men när så många människor var ute på gatorna tillsammans så började barriärerna brytas. Folk började våga lufta sitt missnöje.
– Inga olikheter tillåts här; att vara bahai, zoroastrier, kristen, kvinna. Vi är inte sedda som en nation, som exempelvis Frankrike eller Tyskland är. Om du är fransk så betalar du skatt och får medborgerliga rättigheter. Men här spelar det ingen roll om du jobbar eller inte. Oljan är grunden till allt här, och den kontrolleras av staten. Så de ser oss bara som ett gäng människor som råkar vara bosatta här, inte som medborgare, menar Mina.

Alla jag talar med verkar vara på det klara med att landets ledarskikt, presidenten och Väktarrådet, berikar sig på folkets bekostnad. Professor Abbas Milani liknar dem vid tv-serien Sopranos.
– De är som en gangsterfamilj som våldtar landet. Ledarskiktet kommer att slåss hårt för att behålla kontrollen. Miljarder av dollar står på spel, säger han.
En annan utveckling Milani noterat är det Revolutionära Gardets ökande inflytande. De är elitmilitärer med uppgift att bevara av den islamska republiken. Milani kallar dem för landets viktigaste politiska och ekonomiska kraft.
– De kontrollerar fyrtio procent av ekonomin, säger han och drar parallellen till Pakistans armé, som allmänt ses som landets verkliga styrande kraft.

Jag hoppar på ett flyg till Shiraz i söder, en universitetsstad en gång i tiden känd för sina vinodlingar, där de fem syskonen Akbari bor i ett hus med muromgärdad innergård full av blommande apelsinträd. De är mellan 18 och 35 år gamla, två har högre utbildning men ingen har jobb. Muhammad är äldst och har nyss tagit sin examen i engelska. Hans språkkunskaper är jämförbara med en svensk gymnasieelevs, om ens det. Utbildningssystemet lämnar mycket att önska. Systrarna Akbari kan knappt säga ett ord på engelska, trots obligatorisk engelskaundervisning i skolan. Fatima är apotekare och har sökt en mängd jobb, men nu tillbringar hon oftast dagarna i trädgårdslandet. Hon odlar grönsaker och lagar mat, som vi äter sittandes på golvet runt en plastduk vilken händigt plockas fram till måltiderna. Det ligger en känsla av tidslöshet, men även lätt depression, över syskonens vardag. Den yngste drömmer om att resa, men hur bära sig åt?

Istället surfar han nätet efter skoldagens slut. Irans internetanvändning
ligger med sina 43 procent över genomsnittet i Mellanöstern. Visserligen kommer man varken åt skype, wordpress eller facebook, men censuren verkar de flesta navigera runt.

Irans befolkning är ung men bland ungdomar växer arbetslösheten.

Så i många aspekter verkar ingredienserna för en revolution finnas på plats: en ung (två tredjedelar är under 30 år) frustrerad befolkning, skyhög inflation, sanktioner och stigande mat- och bränslepriser parat med inspiration från revolterna i regionen.
Men Mina tror att det kommer att ta ett par år till innan folket är redo. Andra är betydligt försiktigare än så. – Samhället är så splittrat. De breda massorna kämpar för sitt dagliga bröd och har inte tid med revolutioner, menar 32-åriga Pegah, som jobbar med it-säkerhet för en internationell organisation.

Hon får medhåll av 38-åriga Soheila, som nyss återvänt till Iran efter ett liv i väst.
– Det kommer att ta 15 år till innan regimen förändras om inte USA invaderar, tror hon.
Men professor Abbas Milani är övertygad om att just den digra ekonomiska situationen kommer att leda till förändring.
– Brist på bröd och värdighet kommer att få regimen på fall, tror han.

Fotnot: Amnesty Press har denna gång av säkerhetsskäl valt att inte publicera skribentens namn. Alla namn i artikeln är fingerade.

Städer som Shiraz lockar turister.

reportage | 2011-06-29