Ny FN-konvention för de fattigaste

Reportage | 2008-03-13
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008

När kommer den nya FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning att märkas i människors liv?

Nepal är varken bättre eller sämre att leva i när man har en funktionsnedsättning än de flesta andra fattiga länder på jorden. Det som gör livet svårast är utanförskapet, att inte räknas och respekteras. Människor diskrimineras genom att inte bli sedda som individer med förmåga att lära sig, arbeta och ta ansvar för sitt eget liv. Därför finns de bland de allra fattigaste i befolkningen.
Allra svårast är det för kvinnorna. I huvudstaden Katmandu driver Nepal Disabled Women Association, NDWA, sedan några år tillbaka ett härbärge för kvinnor med funktionsnedsättning som vill lämna sin hemby och studera och arbeta. Tika Dahal, som är ordförande, berättar att arbete för kvinnor är organisationens viktigaste och svåraste fråga:
– Här på vårt härbärge bor kvinnor som skaffar sig hög utbildning. Många har en akademisk examen och det är så frustrerande för dem att inte få jobb. Det sänker självkänslan, ja det påverkar hela livet. Många måste flytta hem till föräldrarna igen när de har avslutat sin utbildning eftersom det inte finns någon annan utväg. De känner sig som en börda för familjen och blir också betraktade så.
Neera Adikari är en av de kvinnor som flyttat till Katmandu, bott på härbärge och studerat. Hon är tjugonio år, blind och har en masterexamen i sociologi. Nu försöker hon få ett jobb.
– Jag vill gärna jobba i regeringskansliet eller på någon myndighet, men framför allt vill jag ha ett arbete som motsvarar min utbildning och kompetens, säger hon.
Medan hon söker jobb arbetar hon som assistent på en datorutbildning som de synskadades organisation, Nepal Association of the Blind, ordnar. De flesta får jobb efter den sex månader långa utbildningen, men det är svårare för kvinnor än för män att få arbete, berättar Neera.
Det finns också en musikutbildning för synskadade som de synskadades organisation har startat tillsammans med Synskadades ungdomsförbund i Sverige. Många kvinnor har gått den utbildningen men de flesta får inte jobb.
– Hotell och restauranger anställer många musiker, men de vågar inte anställa kvinnor med synskada därför att de inte vill ansvara för deras säkerhet, förklarar Neera.

Det finns bara två döva personer som studerar på collegenivå
i Nepal. En av dem är Khima Thaba, som också undervisar på
dövskolan i Katmandu.

De flesta människor med funktionsnedsättning i Nepal kommer aldrig så långt som till någon utbildning. De kommer oftast inte ens till skolan. Skälen kan vara många. De kanske bokstavligen inte kan komma dit därför att de inte ser eller inte kan gå. I Nepal går barnen i regel till skolan till fots och många går långt varje dag. Om man har en synskada, hörselskada eller utvecklingsstörning har man svårt att följa med i undervisningen och hjälpmedel och speciallärare hör till undantagen. På landsbygden vet kanske varken lärare eller föräldrar att det finns något som heter punktskrift och teckenspråk.
Många skickas aldrig i väg till skolan av föräldrarna. Det kostar pengar att ha barnen i skolan och barn med funktionsnedsättning prioriteras inte. Det beror både på föreställningen att de inte kan lära sig något och på att föräldrarna inte tycker att det är någon mening med att kosta på dem skolgång eftersom de ändå bara ska fortsätta att bo hemma och hjälpa till.

Tika Dahal är ordförande i en organisation som kvinnor med funktionsnedsättning i Nepal har bildat.

Särskilt kvinnorna blir kvar hemma hela livet. Kvinnoorganisationen NDWA hjälper så många de förmår, berättar Tika Dahal:
– Vi måste få ut kvinnorna ur husen! Vi berättar om kvinnors rättigheter och förklarar att de har rätt att säga vad de tycker och att möta respekt. Vi hjälper kvinnor att hitta ett sätt att försörja sig eller åtminstone bidra till familjens försörjning. En del kvinnor har till exempel fått en get.
Men det räcker inte att stärka kvinnorna. Familjerna måste också övertygas om att dottern kan lära sig mycket om hon bara får en chans.
– Men när vi kommer ut i byarna tror föräldrarna ofta att vi kommer med pengar. Det är det enda stöd de kan föreställa sig att deras dotter kan få, säger Tika Dahal.

Kvinnorna i NDWA samarbetar med andra organisationer för att driva frågor som är viktiga för kvinnor.
– Tillsammans med kvinnor som tillhör dalit, den lägsta kasten, arbetar vi för ett kvotsystem på arbetsmarknaden som ger oss kvinnor chansen till ett arbete. I offentliga sektorn finns det en regel som säger att fem procent av jobben ska gå till personer med funktionsnedsättning och fem procent till dalitkasten, men det är nästan bara män som får glädje av det, berättar Tika.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är ett nytt verktyg i arbetet att ge kvinnor och män möjligheter till ett bättre liv.
– Vi lobbar utifrån kvinnoperspektiv i regering och riksdag för att vårt land ska ratificera konventionen nu när den har signerats. Det finns redan en hel del bra lagar i vårt land, men de följs sällan. När konventionen blir ratificerad är det lång väg kvar. De flesta människor med funktionsnedsättning vet ju inte ens om att konventionen finns eller att de har några rättigheter.
När en stat ratificerar en konvention ska landets lagar sedan överensstämma med konventionen. Världens länder hanterar detta på olika sätt. I Nepal är regeringen och handikapprörelsen överens om att ratificeringen ska ske först och att man ska se över lagstiftningen efteråt. Annars blir det aldrig någon ratificering, menar handikapprörelsen. I Sverige finns omvänt synsätt och lagarna ses över först. Maria Larsson som är minister för handikappfrågorna har signerat konventionen och nu granskar regeringen lagarna före ratificeringen.

Kicki Nordström, tills nyligen ordförande i World Blind Union.

Kicki Nordström fanns med i den krets som skrev, förhandlade och diskuterade ända fram till den slutliga konventionstexten. Hon arbetar på Synskadades Riksförbund och var ordförande i World Blind Union när konventionsarbetet började.
– För första gången i historien är det nu klart uttalat att vi som lever med funktionsnedsättning har mänskliga rättigheter och vad rättigheterna innebär, säger Kicki Nordström. Till exempel att teckenspråk är det språk man ska använda i kommunikationen med döva. Döva har kämpat i evigheter för sitt teckenspråk, nu är den kampen vunnen! Och vi som lever med en synskada har fått rätt till information på punktskrift.
Ett drygt år har gått sedan konventionen antogs av FN:s generalförsamling och nu har ett annat arbete börjat.
– Vi i handikapprörelsen måste mobilisera oss så att våra länder ratificerar konventionen, säger Kicki. Det är nödvändigt att vi i väst lyckas med det så att handikapporganisation--erna i fattiga länder får draghjälp när de ska förmå sina länder att börja se handikappfrågorna som en del av de mänskliga rättigheterna.

Barnen i första klass på dövskolan i Kathmandu har nu lärt sig att
skriva sina namn.

Konventionen ger rätt till utbildning och den ger alltså döva rätt till deras språk, teckenspråket. Kommer de rättigheterna att bli verklighet i den fattiga delen av världen? I Nepal? I fattiga länder är andelen döva i befolkningen mångfalt större än i västvärlden eftersom öroninflammationer och andra sjukdomar oftare leder till hörselnedsättning. De flesta hörselskadade är i praktiken helt döva när det saknas hörapparater och andra hjälpmedel.
Av alla barn i Nepal som behöver undervisning på teckenspråk är det några procent som får det. Vi besöker dövskolan Naxall i Katmandu som har trehundra elever från förskoleåldern och uppåt. Där träffar vi eleverna Prakriti Dhungel och Mahendra Limbu.
De hade aldrig sett någon teckna innan de kom till dövskolan. Deras föräldrar kan inte något teckenspråk, men nu, när de själva gått i skolan kan de kommunicera lite med föräldrarna genom att skriva. Prakriti Dhungel kommer från en by, inte långt från Katmandu med svenska mått, men med de dåliga vägar som finns på Nepals landsbygd är det mycket långt. Hon är hemma hos sin familj två gånger om året, en månad varje gång.
Jag är så glad över att kunna teckenspråket så att jag kan kommunicera med lärarna och kamraterna på skolan. Och jag är så glad att kunna läsa, som andra, säger Prakriti Dhungel.

Text: Malena Sjöberg Foto: Julia Sjöberg

Kashmira Harijan sitter på sin säng och pluggar. Hon bor på ett härbärge
för kvinnor med funktionsnedsättning i Kathmandu, studerar vid college på kvällarna och vill bli lärare.

Fakta/Nepal och funktionshinder

Nepal har en befolkning på 29 miljoner. Åttio procent är hinduer och tio procent buddister. De flesta är fattiga och människor med funktionsnedsättning hör till de allra fattigaste. I de flesta länder brukar det beräknas att minst sju-åtta procent av befolkningen har en funktionsnedsättning och det gäller troligen också Nepal. Den vanligaste funktionsnedsättningen i fattiga länder är rörelsehinder, och därefter kommer synskada, dövhet och utvecklingsstörning.
Det finns en lag från 1982 som ska skydda människor med funktionsnedsättning när det gäller utbildning, arbete, transporter och social trygghet, men de flesta som ska få skydd vet inte ens om att lagen finns och märker aldrig av den. Tvärtom finns det djupt diskriminerande lagar som att synskadade personer inte får öppna eget konto i den statliga banken och att döva inte får ta körkort. I Nepal diskrimineras kvinnor i de flesta sammanhang och kvinnor med funktionsnedsättning är särskilt diskriminerade.
Det finns en rad organisationer som arbetar med handikappfrågor i landet. Många styrs av människor med funktionsnedsättning och arbetar handikappolitiskt för att förändra samhället, andra är mer inriktade på välgörenhet och erbjuder exempelvis rehabilitering, hjälpmedel och utbildning, men når långt ifrån alla som behöver stöd. Den nya FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ger hopp om förändring. Nepal signerade den i januari.

Malena Sjöberg

Fakta/Konventionen

I december 2006 antogs en FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. 125 av FN:s medlemsstater har undertecknat konventionen, däribland Sverige (30 mars 2007) och Nepal. Jamaica var det första landet som ratificerade konventionen och den 8 februari blev Guinea det sextonde landet som ratificerade den, vilket betyder att de har åtagit sig att följa konventionen i sin lagstiftning. I Europa har hittills Kroatien, Spanien och Ungern ratificerat.
FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och tidigare konventioner gäller alla människor. Den nya konventionen förtydligar vad rättigheterna innebär för personer med funktionsnedsättning. Konventionen har åtta allmänna principer:
Respekten för människors värde och självständighet, deras oberoende och frihet att göra egna val.
Icke-diskriminering.
Full delaktighet i samhället.
Respekten för olikheter och accepterandet att funktionsnedsättningar är en del av mänsklighetens variation och natur.
Lika möjligheter.
Tillgänglighet.
Jämställdhet mellan män och kvinnor.
Respekten för utvecklingen av förmågan hos barn med funktionsnedsättning och respekten för deras rätt till identitet.
Konventionen finns snart i svensk översättning. En preliminär översättning finns på www.manskligarattigheter.gov.se

Reportage | 2008-03-13
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008