Prostitution som enda utväg

Tusentals immigranter lever på Djiboutis gator då landet är en stabil oas i en region kantad av konflikter. Men det finns ont om arbeten, och många kvinnor i så väl slummen som på innekrogarna prostituerar sig för att ta sig ur fattigdomen. Vi har mött Sabah och Hanna, två kvinnor som säljer sex för att överleva.

Sabah tuggar khat och dricker för att orka mentalt. Foto: Malin Palm

Gatan är lerig efter dagens skyfall. Solen vilar strax över horisonten när vi letar oss fram i det sporadiska skenet av gatlyktor, på väg till bakgatorna i Djibouti stad där vi ska möta Sabah.

I den mörka gränden syns konturerna av flera plåtskjul. Ingångarna är smala och rummen små och skynken hänger för öppningarna. Här bor Sabah. Hon lever på att sälja sex i ett rum uppbyggt av plåt. Sängen är 90 centimeter bred och en smal gång, inte mer än höftbred, löper mellan den och väggen. Något mer får inte plats i rummet.

Hon sätter sig på sängkanten, rak i ryggen och med de tunna armarna i knät. Hon är 35 år gammal och har aldrig gått i skolan. Hon bär en lång rutig klänning, trasig i sömmarna.

Sabah är född i Hargeisa, huvudstad i Somaliland, en del av Somalia som 1991 utropade självständighet. Som barn förlorade Sabah sin mor och hon började tugga khat – en milt stimulerande drog, vanlig i östra Afrika – och rökte. Hennes nya styvmor tyckte inte om vanorna och förvisade flickan, bara nio år gammal.

Hon lämnade Somaliland tillsammans med en vän. De två barnen visste att de kunde hitta jobb i grannlandet Djibouti. De tog sig till huvudstaden med buss och Sabah fann en tillvaro som hembiträde åt en familj, och blev kvar där i över tjugo år. Så en dag blev hon gravid. Familjen kastade ut henne och pojkvännen övergav henne.

– Jag fick en dotter och min vän från Somaliland hjälpte mig att hitta en familj som kunde ta hand om henne. Hon är två år gammal nu, berättar Sabah.

Prostitutionen är utbredd bland skjulen i centrala Djibouti stad. Foto: Malin Palm

På bakgatorna i denna stadsdel bor 15 prostituerade kvinnor, och plåtskjulen de hyr ägs av en enda person. Vem det är får vi inte veta. Här saknas rinnande vatten och det finns bara enkla latriner. Den som inte kan betala hyran kastas ut. Därför säger Sabah ibland ja till bara 100 franc, vilket motsvarar knappt fem kronor. För att orka mentalt, tuggar hon khat och dricker alkohol.

– Jag kan inte göra det här annars. Jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle hamna i den här situationen, att jag skulle tvingas leva så här. Jag fick så stora problem helt plötsligt, om killen bara hade accepterat barnet så hade jag aldrig varit här. Jag försökte ta med min dotter till Somaliland, men de vägrade att släppa oss över gränsen. Hon har inga papper och jag har inget pass, berättar Sabah.

Då och då pratar hon med familjen på telefon och de tror att hon fortfarande arbetar som hembiträde.
– Jag vill bara träffa pappa igen. Jag vill ha en man, ett nytt liv, säger hon.

Det lilla rummet i bordellen är dyrt. Foto: Malin Palm

Landet Djibouti har cirka 950 000 invånare och ligger på Afrikas östkust, gränsande till Somalia, Etiopien och Eritrea. USA, Frankrike och Japan har stora militärbaser i landet för att övervaka Adenviken och de krigshärjade länderna i regionen. Saudiarabien bygger under året en militärbas och Kina har precis öppnat en.

Den stora militära närvaron och de högtrafikerade lastbilsrutterna har lett till en stor efterfrågan på sex. Omkring 8 000 lastbilar lämnar hamnen i Djibouti varje dag, många blir stående längs med vägen i en vecka i väntan på ny last. Samtidigt lever här tusentals papperslösa personer och fattigdomen är utbredd. Det är framförallt kvinnor som flytt torkan och konflikter i Etiopien och Somalia som i desperation säljer sex, enligt studier från bland andra USA:s utrikesdepartement och organisationen Ecpat.

Djiboutis strategiska läge på Afrikas östkust och stora hamn fyller vägarna med lastbilar vars chaufförer ofta köper sex. Foto: Malin Palm

Det hörs ljud från kvinnorna i rummen intill. Någon utanför har tänt en eld, en gryta puttrar över lågorna. De hjälper varandra så gott de kan, många har hiv och går till sjukhuset var tredje månad för att få medicin. Den är gratis liksom de regelbundna provtagningarna för att upptäcka nya fall. Jag frågar Sabah om hon är sjuk. Hon skakar på huvudet.

– Jag är orolig. Jag tänker ofta på det, svarar hon och böjer sig till sängens kortsida, plockar upp en kondom som hon håller fram. De delar ut de här gratis på sjukhuset. Om en man vägrar använda kondom så skickar jag ut honom.

Hon viftar bryskt med armen och pekar mot dörren.

– Ibland kommer fulla män hit och vill ha sex, men de vill inte betala. De vill bara våldta oss. Då skriker vi och så kommer alla kvinnor häromkring och hjälper till att kasta ut honom, berättar Sabah.

Kläder, mjölk och mjöl får hon av kyrkan som ligger en liten bit därifrån.

Det finns inga siffror på hur många kvinnor som prostituerar sig i Djibouti, och det finns inget program inriktat på att hjälpa dem.

Förra året infördes en ny lag mot människohandel, den gäller även prostitution och ger skydd till de prostituerade oavsett etnicitet och kön. Men ämnet är fortfarande tabu, och sedan den tidigare lagen trädde i kraft, år 2007, har ingen dömts och inget fall har utretts.

Männen som kommer till Sabah för att köpa sex är framförallt andra somalier. Men det är också kineser, amerikaner, fransmän och japaner.

En ung man sticker in huvudet i det lilla skjulet. När han ser oss går han snabbt ut igen, vår tolk säger att vi måste börja avrunda. Att Sabah måste jobba. Jag går ut i kvällsmörkret som lagt sig över kvarteret medan Malin fotograferar Sabah i det lilla, lilla rummet.

Där utanför, en liten bit uppför gatan, står mannen och trampar runt i leran medan han väntar. Han ser ut att vara mellan tjugo och tjugofem år gammal, bär röd t-tröja och har kortklippt hår. En helt vanlig kille. Han tittar mot oss då och då, undviker kontakt.

Antalet sexarbetare i Djibouti är svårt att fastställa. Hög militär närvaron från många länder och de högtrafikerade lastbilsrutterna ger stor efterfrågan på sex. Foto: Malin Palm

Klockan har blivit tio på kvällen, vi letar oss ut från bakgatan och kommer ut på en bred väg. De utsmyckade husen från kolonialtiden kantar trottoaren och nattklubbarna har precis börjat öppna. Den anrika byggnaden med Nationalförsamlingen ligger precis intill Scotch, landets första diskotek som öppnade år 1959. Utanför sitter en ung kvinna och äter. Hon har på sig en kort tajt klänning och vår tolk beskriver henne som en av stadens lyxprostituerade; hennes kunder är framförallt affärsmän och turister. Hon tackar nej till att medverka i reportaget så vi fortsätter längs med vägen.

Ett stenkast från nattklubbarna når vi en hög grå byggnad, fasaden är måttligt sliten. Det är nästan folktomt trots att vi befinner oss mitt i staden. En vakt sitter vid porten, tittar knappt på oss när vi går förbi honom och in på bordellen. Korridoren vi kommer upp i är lång, kantad av flera avdelningar, alla med tre rum vardera. Varje avdelning har en person som bestämmer och i hela byggnaden ryms 36 rum. Unga kvinnor sitter i dörröppningarna, några kokar te. Andra filar naglarna, flätar håret på varandra.

Hanna, som är ekonomisk migrant från Etiopien, hyr ett rum i lägenhetsbordellen där hon bor och tar emot kunder. Foto: Malin Palm

Vi går till avdelningen allra längst in, där sitter Hanna i den mjuka tygsoffan. Bordellmamman sitter i sängen och skrattar högt, samtalar med en stamkund som sitter i den andra soffan. Några tjejer tittar på TV:n som står på i ena hörnet.

Hanna har astma och utslag på huden.

– Det är allergi, jag vet inte var det kommer ifrån, säger hon.

Hennes mamma och sex syskon bor kvar i Etiopien. Konflikter, torka och fattigdom har lett till att tusentals etiopier tagit sig till Djibouti, där många lever på gatorna i huvudstaden. Bordellen där vi möter Hanna ägs av en manlig läkare, och den är välkänd i Dire Dawa, Etiopiens näst största stad cirka 25 mil bort. Entrén till bordellen är diskret. Utanför kör bilar förbi, några ungdomar går skrattande på trottoaren arm i arm. Varje avdelning har en chef som bestämmer vilka kunder som får komma in, som kvinnan som sitter i sängen och skrattar.

Hanna sätter sig på armstödet till den breda fåtöljen.

– Det är för varmt, säger hon och torkar svett från pannan.

Hon hyr rummet intill, det är stort och en dubbelsäng står i ena hörnet. Väggarna är gröna och på de bruna garderobsdörrarna hänger kläder. En fläkt hänger i taket.

Liksom Sabah tuggar hon khat och dricker alkohol för att orka hålla sig vaken hela natten. Det var för att lätta den ekonomiska bördan hos sin familj som hon valde att åka hit. Men i perioder är kunderna få och hon har svårt att få ihop tillräckligt med pengar. Då låter hon bli att svara när hennes mamma ringer.

– Jag skickar pengar till henne så ofta jag kan, men ibland har jag ingenting. Det kan vara massa män här flera dagar i rad och så plötsligt kommer ingen på en månad, berättar Hanna.

Djibouti har en stabil ekonomi och ett strategiskt läge. Foto: Karta: Lotta Lundin

Dagarna flyter ihop med varandra och när hon väl är ledig så orkar hon inte göra något annat än att vila.

– Jag sover och jag vaknar. Ibland går jag på klubb. Ibland följer jag med till deras hotell, ibland kommer vi hit. Jag kan jobba två dygn, sedan sover jag i tre dagar, berättar Hanna.

I rummet intill sitter en sjöman och väntar. På en natt kan hon ta emot tre - fyra män, och tar nära motsvarande femhundra kronor per gång. För rummet betalar hon ett par tusen kronor i månaden inklusive el. Männen som kommer hit är framförallt utlänningar, tidigare var de flesta fransmän. Nu har kineserna blivit fler.

– Vad ska jag göra? Jag vill inte vara här men jag har ingen utbildning, jag har aldrig gått i skolan. Jag måste ha pengar, mat, någonstans att bo. Jag ser inget annat val, jag kan inte återvända hem för där finns heller ingenting, säger Hanna.

Text: Monica Hansson
[email protected]

Foto: Malin Palm
[email protected]

Bakgrund/Djibouti

Huvudstad: Djibouti
Politik: År 1894 etablerade Frankrike en permanent administration och kallade området Franska Somaliland. En folkomröstning hölls 1958 om fortsatt franskt styre eller anslutning till Somalia (som blev självständigt 1960). År 1977 hölls en tredje folkomröstning och Djibouti blev självständigt. Ismaïl Omar Guelleh har varit president sedan 1999.
Yta: 23 200 km2 (Sverige: 449 964 km² )
Befolkning: Cirka 950 000.

President Ismaïl Omar Guelleh. Foto: Wikimedia

Djiboutis geografiska läge med närheten till Afrikas horn och Östafrika liksom den Arabiska halvön har gjort att landet dragit till sig utländska militärbaser. Sedan år 2001 har USA haft en bas på Camp Lemonnier där det finns cirka 4 000 personer. Frankrike har en tradition av militärbaser i tidigare kolonier och basen i Djibouti är den största utanför Frankrike med cirka 1 700 personer. Den militärbas Kina nu bygger ska skydda kinesiska oljeintressen i Sydsudan och handelsvägarna över Indiska Oceanen. Japans bas i Djibouti är den första utanför Japan sedan andra världskriget och är främst inriktad på att bekämpa sjöpiraterna i området.

Djibouti har tagit emot flyktingar från närområdet och de två senaste åren också från Jemen. UNHCR uppger det finns över 26 000 flyktingar i Djibouti.

Är 1991 utbröt ett uppror som ledde till ett inbördeskrig i tre år med förödande effekt på ekonomin. Folkgruppen afar, som bor i Eritrea, Etiopien och Djibouti, ansåg sig marginaliserade av gruppen issas, som dominerar politiskt. Fredsavtal ingicks och den sista väpnade gruppen slöt fred år 2000.

Djiboutis president Ismaïl Omar Guelleh, som kommer från issas, har styrt Djibouti sedan år 1999. Oppositionen har bojkottat flera val och anklagelser har förekommit om valfusk.

En gränskonflikt mellan Eritrea och Djibouti ledde år 2008 till ett kortvarigt krig. Soldater från Qatar har sedan övervakat gränsen men de drogs tillbaka i samband med den diplomatiska konflikten mellan Saudiarabien och Qatar i juni 2017.
Ulf B Andersson

Läs mer från Amnesty Press
På flykt undan kriget i Jemen (27 juni 2015)

Franskt stöd i konflikten med Eritrea (16 juni 2008)

Krigshot på Afrikas horn: Eritrea anklagas (8 maj 2008)