Tortyrcentralen blir museum i Argentina

Reportage | 2006-03-03
Även publicerad i AmnestyPress #1/2006

När Néstor Kirchner tog över presidentposten i Argentina satte han de mänskliga rättigheterna högt på dagordningen. Straffriheten för dem som var inblandade i närmare 30 000 mord och »försvinnanden« under militärjuntan upphävdes.

En rostig plåtdörr leder ner till källaren där nakna glödlampor hänger i taket och pelare av cement står på rad. Det öppna rummet var tidigare uppdelat på flera mindre rum, berättar guiden Samantha Casareto. Hon pekar på en karta, som efter vittnesmål från de drygt 100 personer vilka överlevde ESMA, har kunnat ritas för att ge en bild av hur källarutrymmet tidigare såg ut.
ESMA, flottans mekaniska skola, var militärens främsta tortyrcentral under militärjuntan som tog makten 1976. Efter Falklandskriget 1982 tvingades juntan avgå. Nu är ESMA ett museum för att minna om militärdiktaturens offer.
Övergreppen mot oliktänkande under diktaturen pågick i samma byggnad där studenter och officerare hade sina logement. Utanför militärskolans stängda grindar var folk ovetande om vad som pågick eller så var de för rädda för att anmäla vad de såg. Terrorn präglade stora delar av samhället, men för många Buenos Aires-bor pågick livet som vanligt. Bara några kvarter bort ligger River Plate-stadion där Argentina tog hem VM titeln i fotboll 1978. De som hölls fångna vid ESMA kunde höra jublet från stadion.

I sal fem, framför ett av de låga fönstren, fanns en sjukstuga och det var här Norma Burgos träffade Dagmar Hagelin som vårdades för en skottskada. Dagmar Hagelin hade blivit skjuten under ett flyktförsök vid gripandet i januari 1977. De båda kvinnorna förhördes av två militärer.
Norma släpptes senare och vittnade några år senare i Stockholm om mötet med Dagmar. Trots att det snart har gått 30 år är det ännu ingen som med säkerhet vet hur 17-åriga Dagmar Hagelin dog. Man tror att hon var en av dem som drogades ner och fördes bort för att sedan kastas levande i havet under militärens fruktade dödsflygningar .
Andra offer dog av tortyren, eller under iscensatta flyktförsök. Gravida kvinnor tilläts leva tills de hade fött sina barn. Illegala adoptioner var ett av många sätt för militärerna att skaffa sig extrainkomster.

– Rättvisan är en långsam process, men jag är övertygad om att förr eller senare kommer den att segra, säger Rosa Rosinblit, som är vicepresident för organisationen Abulelas.
Hennes egen dotter Patricia kidnappades 1978 och fördes till ESMA när hon var gravid i åttonde månaden. Rosa har sedan dess kämpat för att ta reda på vad som hände med hennes barnbarn. För fem år sedan fick hon genom ett anonymt tips reda på att en 22-årig man kunde vara hennes barnbarn. En genetisk blodbank bekräftade att DNA stämde och det var en omtumlande upplevelse för båda att acceptera sanningen. Rosa, som är 86 år, är en av de lyckliga mormödrarna som nu återförenats med sitt barnbarn och hon hoppas att fler ska få uppleva detsamma. Under de senaste åren har Abuelas kamp uppmärksammats och allt fler unga som tvivlar på sin identitet har sökt upp organisationen i hopp om att få veta sanningen om sitt ursprung.
– Kanske är de är medvetna om att vi har blivit gamla och att tiden är knapp. Många mor- och farföräldrar har dött utan att ha fått krama om sina barnbarn, säger Rosa.

Himlen är blå och solen steker över Plaza de Mayo. Det svarta kravallstaketet från tisdagens manifestation står kvar framför det rosafärgade presidentpalatset. 25 000 vänsterradikaler och arbetare samlades här för att hedra minnet av dem som förlorade livet under demonstrationerna den 20 december 2001, när Fernando de la Ruas regering föll. Argentina hade då hamnat i den värsta ekonomiska krisen någonsin. Idag, fyra år senare, är missnöjet fortfarande stort med de ökande sociala klyftorna i samhället.
»Distribución de la riqueza« (fördela rikedomarna) står det med stora vita bokstäver på den blå banderollen som Mödrarna på Plaza de Mayo bär framför sig. Nyfikna turister och anhängare har samlats för att se de berömda mödrarna i deras vita schaletter utföra sin protestmarsch runt den vita statyn.
Juana Pargament var en av de första mödrarna som samlades vid Plaza de Mayo en torsdag 1977 för att protestera mot den diktatur som kidnappat deras egna barn. Idag, snart 30 år och mer än 1 500 torsdagar senare, fortsätter protesterna.
– I början visste vi inte något om politik, men vi har lärt oss på vägen. Vi är de enda av anhörigorganisationerna som vägrat att kompromissa med politikerna och inte har tagit emot skadestånd för våra försvunna. Vi har aldrig sålt oss för pengar och därför har vi sista ordet, säger Juana.
Juana ser positivt på president Kirchners vilja att göra upp med landets mörka förflutna, men hon är kritisk till regeringens sociala politik:
– Vi accepterar inte beslutet att betala den utlandsskuld som diktaturen och 1990-talets korrupta regeringar orsakat, samtidigt som allt fler människor slås ut i samhället.
De militanta Mödrarna har också varit kritiska till regeringens beslut att omvandla ESMA till ett minnesmuseum.
– Vi tror inte på monument och museum för att minnas de döda. Vi vet att våra barn fortfarande lever genom sina revolutionära tankar och genom andra ungdomars drömmar om ett rättvisare samhälle, säger Elisa Landin, som är mor till två av de försvunna.

Människorättsorganisationen CELS har sedan diktaturens styre jobbat juridiskt med att samla bevis och vittnesmål. Genom att hitta kryphål i lagtexterna har de tidigare lyckats väcka åtal mot några av de militärer och poliser som skyddades av straffriheten. Advokaten och styrelseledamoten Adrea Pochack är positiv till regeringens prioritering av mänskliga rättigheter när det gäller diktaturen.
– Högsta domstolens beslut den 14 juni 2005 om att upphäva amnestilagarna och avskaffa straffriheten var ett avgörande steg mot en verklig demokrati. Förvandlingen av ESMA till ett minnesmuseum och rättsprocesser mot 295 militärer och poliser som verkade där är andra symboliskt viktiga processer.
Samtidigt ser hon med oro på de ökade sociala klyftorna i samhället och regeringens oförmåga att se ekonomisk och social rättvisa som en mänsklig rättighet. Den pågående debatten mellan olika anhörigorganisationer om ESMA:s framtida funktion är en annan fråga som oroar.
– Vi lever i en skör demokrati. Om vi inte ens kan diskutera möjligheten att dela området med marinens militärer sänder vi ut fel budskap. Vi måste blicka framåt och skilja på demokratins militärer och de militärer som verkade under diktaturen.

Text och bild: Magnus Rosshagen

Bakgrund Argentina

Mellan 1964 och 1976 genomfördes militärkupper i sju länder i Sydamerika; Bolivia, Brasilien, Chile, Uruguay, Ecuador, Peru och Argentina. Diktaturen i Argentina inleddes med en militärkupp mot den sittande presidenten Isabel Peron 1976 och varade fram 1983.

Mödrarna på Plaza de Mayo kunde tack vara moderskapets centrala plats i den katolska hierarkin utföra aktioner som hade varit omöjliga för deras manliga kollegor. Idag fortsätter de att kämpa för rättvisan och driver ett universitet, ett bibliotek med cafeteria och flera sociala projekt för att hjälpa samhällets utstötta. För mer information besök organisationen hemsida: www.madres.org

Organisationen Las Abuelas består av mor- och farmödrar till försvunna barn. Abuelas har under sin 27 åriga verksamhet lyckats hjälpa 77 barn att återfå sin rätta identitet. Genom en blodbank har barnets DNA kunnat jämföras med mor- och farföräldrarnas blod och på detta sätt har man kunnat bevisa identiteten. Abuelas räknar med att cirka 500 barn föddes i olika tortyrcentra under militärdiktaturen. För mer information besök organisationen hemsida:
www.abuelas.org.ar

Bland de 295 poliser och militärer som häktades i oktober 2005 finns kapten Alfredo Astiz, som verkade vid ESMA och som misstänks för Dagmar Hagelins »försvinnande« den 27 januari 1977.

År 1985, under en historisk rättegång, dömdes nio före detta juntaledare för bland annat människorättsförbrytelser. Därefter genomförde militären en destabiliseringskampanj och pressade den valde presidenten Raúl Alfosin att ta initiativet till två lagar. 1990 gav Alfosíns efterträdare Carlos Menem militärer generell amnesti.

Alfredo Scillingo var den förste militären som berättade om de brott som begicks vid ESMA och om hur drogade fångar kastades i La Plata-floden från militärflygplan. Nu pågår en rättegång mot Scilingo i Spaniens huvudstad Madrid.

Förvandlingen av ESMA till ett minnesmuseumfortsätter. Förhoppningen är att det 17 hektar stora området kan öppnas för allmänheten hösten år 2007. Idag kan besök bokas endast med speciellt tillstånd. Militären använder fortfarande många av byggnaderna och flera anhörigorganisationer har krävt att de utrymmer hela området innan ESMA kan öppna för allmänheten.

Text: Magnus Rosshagen

Reportage | 2006-03-03
Även publicerad i AmnestyPress #1/2006