Kvinnokraft i afrikansk film

Demokrati var temat för filmfestivalen Ubuntu som hölls i Stockholm 21-25 oktober. När förvandlas en landsmoder/fader till tyrann? Och räcker allmänna val för att det ska kallas demokrati. Solveig Hauser såg en rad spännande afrikanska filmer.

Begreppet demokrati har debatterats hett de senaste tjugo åren och jag måste medge att jag inte kände mig så lockad av Cinemafricas tema på årets höstfestival – Varför demokrati? Ämnet kändes aningen uttjatat. Men det stora engagemanget och starka känslorna i filmerna tog mig med storm.

• Är det här demokrati är jag inte säker på att jag vill ha det, säger en kenyan, efter valen i december 2007 som urartade i etniska strider där flera tusen människor dödades.

Under temat ”Why democracy” inbjöds filmare från hela världen 2007 att själva producera en film med utgångspunkt i sina länder. Vid Cinemafricas festival ”Ubuntu” i Stockholm den 21-25 oktober, visades ett urval av dessa filmer.

Problemen med att uppnå demokrati kan se olika ut i olika länder. Men gemensamt i filmerna är att demokrati faktiskt betyder mycket för vanliga människor. Det handlar mycket om mänskliga rättigheter, om att det ska finnas en rättsstat och att man ska känna förtroende för dem som styr landet. Men som alltid är verkligheten komplicerad.

Det visar inte minst filmen från Kenya ”Coming of age” – att bli vuxen – där vi får följa en flickas syn på de rådande regimerna i landet under tjugotal år. Först visas landsfadern Jomo Kenyatta som styr mellan 1963-1978. Han ledde landet till befrielse och var ”som en far för oss”, i den unga flickans ögon. Daniel arap Moi är presidenten som tar över mellan 1978-2002. Han verkar snäll och skrattar när folket inbjuds att dansa vid hans palats. Några säger att han inte är så vänlig och att oppositionella försvinner i smyg. Efter en statskupp 1982 sker tyranniet mer öppet och det finns ingen i landet som undgår att få veta vem som innehar den absoluta makten i landet. Det är väl också en poäng. Att alla kritiker skräms till tystnad.

”Coming of age” avslutas vid det som kallats Kenyas andra självständighet när demokratiska val infördes 2002 – och när allt spårade ur efter att de folkvalda vägrade lämna över makten till den nyvalda regimen 2007. Ett politiskt uppvaknande för den nu vuxna flickan.

Med såpbubblor och 60-tals skimmer skildras en politisk naivitet genom en liten flickas ögon.

Min favoritfilm är ”Kinshasa 2.0” som på ett lekfullt sätt skildrar oron och vanmakten hos en släkting, när mostern och oppositionspolitikern Marie-Thérèse Nlandu fänglas under fem månader, friges och sedan går i exil. Carine sätter sig vid datorn och skriver till mostern, om det som händer där hemma, med familjen och med landet. Riktiga filmklipp blandas med 3D animationer och regissören lyckas fånga desperationen och rädslan hos släktingar och vanliga Kinshasabor. Man talar inte framför kameran. En ytterst befogad rädsla råder.

Att vara oppositionspolitiker i Demokratiska republiken Kongo är ett kall med livet som insats. Marie-Thérèse Nlandus släkting Carine använder Internet för att starta en kampanj för att få henne fri när hon fängslas för sitt politiska engagemang.

Internet spelar också en viktig roll i filmen ”We are watching you” från Egypten. Det politiska förtrycket i landet når sin kulmen för tre framgångsrika kvinnor i samband med valen 2005. De tröttnar på de offentliga lögnerna och att oppositionen inte tillåts något utrymme i ”de fria valen”, när president Mubarak klamrar sig fast vid makten. För den välkända nyhetsuppläsaren brister det när hon ska rapportera om det stora valdeltagandet – efter att själv ha besökt en halvtom vallokal.

Kvinnorna ger sig ut för att filma vid vallokalerna. Valfusk dokumenteras. Människor som inte tillåts rösta trots att alla papper är i ordning, resultat som ändras mitt framför ögonen på dem, och vallokaler där människor köar i dagar utan att släppas in.

I en scen visas en domare som slagits blodig av polisen i samband protester efter valen. Gråtande säger han från sjukhussängen: ”de sparkade mig i ansiktet med sina stövlar”, och pekar på ett stort jack under ögat, ”trots att jag skrek att jag är domare Hamza”.

Filmerna blir startskottet till rörelsen Shayfeen.com som de tre kvinnorna bildar. Det betyder ”Vi ser dig”, och det är fundamentet till en medborgarrättsrörelse mot det politiska förtrycket i landet. En liten gnista av hopp tänds: ”de kan inte fängsla hela befolkningen”, som en äldre man uttrycker det.

Yttrandefriheten är strypt i auktoritära Egypten. Men tre kvinnor väljer att filma det som tystas för allmänheten – i samband med valen 2005 – och de lägger ut materialet på Internet för allas beskådan__. __

Liberia är ett land som slagits i spillror av krig. Fattigdom är det överordnade problemet här. Men också trovärdighet och att ge regimen legitimitet hos folket, och de tidigare stridande grupperna i landet. Det är en balansakt. President Ellen Johnson-Sirleaf första år vid makten dokumenteras i ”Iron ladies of Liberia”. Hon styr landet som en forna tiders hövding. Det kallas hon också - chief. Eller mamma.

Det är en handfast politik som förs. Här får vi höra att det var kvinnorna som pressade på för demokrati, kvinnor som varit offer i kriget, som blivit våldtagna och lemlästade. Madame Johnson-Sirleaf har också valt att ge kvinnor framträdande ministerposter i sin regering, och till polischef i Monrovia utser hon en kraftfull kvinna. Högst på dagordningen står att ordna basala nödvändigheter för folket, som vatten, jobb och skolor för barnen.

Presidenten får hugga i när marknadsförsäljarna brer ut sig långt in på de trafikerade gatorna. De ska tillbaks in på marknadsplatsen. Men vem ska bygga nya marknadsstånd och ordna med tak när det regnar? Madame Johnson Sirleaf fattar beslut. En korrumperad statsanställd som ordnar pass och tar extra avgifter läxas upp. Sedan är det strejk vid ett utlandsägt plantage. Arbetarna vill ha högre löner och bättre villkor. Presidenten åker dit och inspekterar. Bostäderna är skjul utan fönster och barnen erbjuds ingen skola. Inte acceptabelt. Hon förhandlar bättre villkor. Snart följer protesterande ex-soldater som blivit lovade lönelyft av den tidigare presidenten Charles Taylor.

I en familjär anda bjuds representanter för soldaterna in till ett möte med den allt tröttare presidenten och konflikten löses med en kompromiss som alla kan acceptera.

Vidare till ett möte med President George W Bush som skriver av skulden till USA på stående fot ”eftersom hon verkar ha en sådan kämparanda”.

Det är inte demokrati – att presidenten fattar alla viktiga beslut – men folket verkar behandlas med respekt och de känner att de lyssnas på. Är det ändå inte en farlig väg att vandra. När förvandlas en landsmoder/fader till tyrann? En strikt maktdelning och att styra landet under lagen, som kvinnorna i Egypten kämpar för, och många andra människorättsförsvarare, i Afrika och på andra platser, som lever under rättslöshet och envälde. Det är demokrati säger de modiga kvinnorna bakom Shayfeen.com i Egypten och jag kan inte annat än hålla med.

Av: Solveig Hauser
Oktober 2009

Demokrati betyder så mycket mer än allmänna fria val. Det visar filmerna under temat ”Why democracy” vid filmfestivalen Ubuntu, som arrangeras av Cinemafrica i Stockholm 21-25 oktober 2009.

Filmer:

“Coming of age”
Regissör Kenya, 2007

”Kinshasa 2.0”

Regissör D R Kongo, 2007

“We are watching you”
Regissörer Egypten, 2007

“Iron ladies of Liberia”
Regissörer Liberia, 2007

Mer information om filmerna finns på Cinemafricas festivalsidor:
http://www.cinemafrica.se/index.php?option=com_content&view=article&id=70&Itemid=120&lang=sv